Ångesten över att rycka upp sitt barn

Fast han låter inte som en bra vän heller, eftersom ni inte kan diskutera och ha kul ihop. 

Jag hade stannat för sonens skull.

Hej! Du är väldigt ung och jag förstår dina känslor, i den åldern ville jag ha passion hela tiden. Jag tror att har du en gång börjat tänka i de banorna tror jag ärligt inte det finns någon återvändo. Du kommer känna dig fångad i allt det vackra och längta ut. Jag är nu på vä ur ett förhållande som brutit ner mig psykiskt mycket svårt, en man som spottat på mig och förnedrat mig i flera år men goda stunder också. Vi har lyxigt boende med havsutsikt, bra grannar å hela baletten. Jag kommer inte ha råd bo så själv men känslan att vara fri från ångest och förnedring får väga upp. Det jag vill säga är att grannar etc finns nya. Rätt vad det är flyttar eller separerar nån av grannarna du stannat för.. Dina riktiga vänner kommer du alltid ha kvar. Förresten finns inget som säger att du i framtiden kommer bo bättre och finare än idag. Lite kåserier från en 40+ Lycka till vad du än väljer <3

Du får välja vad som är viktigast - att vara i ett förhållande utan passion men få ha ditt barn hos dig jämt, eller att söka efter passionen men bara få ha ditt barn halva tiden av hans liv. För mig är mitt barn viktigast i mitt liv så jag hade stannat för att få leva varje dag tillsammans med mitt barn.

Jag skulle aldrig byta bort allt det jag har med min man (barn, vi-känsla, umgänge, samhörighet, bostad och en del djupare samtal) för att känna passion igen. Det var länge sedan jag kände passion för min man men jag älskar honom djupt och kan inte föreställa mig att leva utan honom. Att sitta i en förortstvåa ensam varannan vecka och missa halva barnets uppväxt, nej tack.

Särbo: varför valde du att dottern ska bo heltid hos pappa?

Vi bestämde att hon skulle bo hos pappan eftersom jag flyttade 11 mil bort. En stor anledning till det var att hon inte skulle behöva byta skola, vänner etc.

Särbo : okej men varför valde du att flytta så långt bort från ditt barn?

Är det inte jobbigt att vara utan henne?

Tack för era svar!

Ja alltså min man han tycker att vi har det underbart. Han är attraherad av mig, tar på mig och vill ha sex helst varje dag. Han försöker verkligen göra mig nöjd. Han gör hushållssysslor, nattar vår son, ger mig tid att åka iväg med vänner etc etc. Jag har det BRA verkligen meeeeen ändå dessa känslor av.. ja, uttråkad och tom på känslor. Ambivalent typ. Känner mig tråkig. Jag rör vid honom och är snäll och kärleksfull men har noll sexlust vilket han tycker är jobbigt. Jag fantiserar om andra. Men vet samtidigt inte om jag hade trivts i att vara singel en längre tid, dejta och allt strul med sånt..

Tänker att om man hade upplevt den där starka passionen i början hade man kunnat falla tillbaka på den ibland och tänka på hur man kände då. Vi hade ju aldrig det..

Kanske att man skulle försöka lägga fokus på självutvrckling och hitta passion på annat sätt. Så splittrad.

Kan lägga till att visst älskar jag honom.. men ibland vet jag lixom inte hur kärlek ska kännas.. som att jag är dålig på att älska nån typ. Känner inte den där känslan av att jag skulle kunna dö för någon eller inte klara mig utan. Har aldrig känt så för någon utom mina föräldrar...

SDetta gör också att jag känner mig sjukt konstig och otacksam..

... och rädslan/ångesten/sorgen över att ALDRIG få vara nykär igen, vara med en ny man, sex med en annan igen.. det känns så definitivt allting och ens livsval är gjort. Som att man är låst för evigt till ett visst liv och person. Svårt att förklara..

Jag flyttade 8 gånger under mina första 7 år, olika förskolor, områden. En av gångerna var till en helt annan stad.

Jag tycker inte att man direkt påverkas i den åldern, man hänger bara med liksom. Det är nog senare det kan bli svårt.

Det du upplever är normalt
Uppskatta det du har istället för att vara missnöjd över det du inte har

Har du pratat om dina känslor med en terapeut du känner förtroende för?

Det låter väldigt omoget. Sorry, men det gör det. Du vill ha något nytt, fräscht och spännande hela tiden? Vad händer när det bli gammalt och invant? Bara byta ut det igen?

Det finns ju mycket mer i ditt liv än just förälskelse. Har du inga intressen? Börja måla, lär dig italienska, åk på äventyr ensam eller med din man, utmana dig med bergsklättring, utbilda dig till advokat...

Ditt liv är inte låst, annat än om du väljer att fokusera på det du inte kan göra.

Nu är jag 60, men ytterst få i min omgivning är fortfarande tillsammans med den de träffade innan 25.

Däremot så har de skaffat barn först kring 30,

Men VARFÖR gör man så mot sitt barn? Helt obegripligt.

Ts. Tycker du ska gå och prata med någon som kan reda ut dina känslor. Nu är det så att du sett till att sätta ett barn till världen. Då får man ta lite ansvar och inte vända upp och ned på barnets värld bara för att man har blivit lite uttråkad. Säger väl sig självt att ett förhållande inte kan vara så jäkla perfekt och gulligt år ut och år in.

Vill du hellre träffa någon ny som ditt barn ska involveras med? Någon som till 90% inte alls uppskattar ditt barn? Då kommer barnet få växa upp med känslan att egentligen inte vara önskad i sitt eget hem men du får passion? Vet av egen erfarenhet hur det känns. Finns otroligt fina bonusförälder också men det kryllar tyvärr inte av dom.

Prova en relationskurs, tantrakurs eller liknande. Sätt av tid tillsammans bara ni två, skaffa en gemensam hobby om det går, börja träna tillsammans.

Jag vet att det är skitsvårt att få exklusiv tid tillsammans när man har småbarn, men det är otroligt viktigt. Likaså att hålla igång lusten och sexlivet. Man måste kunna ge varandra njutning.

Min fru och jag gled ifrån varandra under småbarnstiden, ja under hela barntiden egentligen. Hon tydde sig till barnen och fick närhet av dom. Vi hade sex allt mer sällan och det kunde gå flera månader mellan gångerna. Och eftersom det var så sällan kändes det till slut lite konstigt när vi (jag) väl bestämde att nu måste vi. All lust och pasion var borta. Vi sökte hjälp och gick i terapi. Efter det blev det lite bättre och vi jobbade på sexlivet. Men det har aldrig blivit detsamma igen. Mer som en förväntan från min sida och en skyldighet för min fru. Hon njuter emmellertid mycket av sex, men hon säger att hon inte har någon drift/lust.
Det kan ju också vara så att hon inte hade känslor för mig längre men det uttalades aldrig.

Nåja, nu har vi slutligen tagit beslutet att skilja oss och jag önskar att vi hade gjort det för länge sedan. Vårda förhållandet och var lyhörd för när saker börjar kännas krystade och obekväma. Kompromissa aldrig med detta är mitt råd. Prata med varandra och säg vad ni känner.

Lycka till!

Du verkar tro att gräset är grönare på andra sidan. Tycker att du ska försöka se allt som är bra. Ge förhållandet ett år till där du kämpar på att hitta sådant du tycker är kul och ger dig adrenalin och endorfiner vid sidan av, hoppa bungyjump, festa, spela schack, ta en kurs etc. Det du beskriver med din man kommer du hamna i med nästa man också.