Kämpar med livet för att få snitt, men är det värt det?

Första barnet föödes vaginalt men var rätt traumatiskt då han mådde dåligt och fick dras ut med sugklocka. Han var medtagen efteråt men återhämtade sig. Andra barnet kom 6 år senare och jag var peppad för att få en bra förlossning men kände även att nåt skulle gå snett (googla akutsnitt osv). Allt gick bra till krystfasen, då satt han fast kändes det som, dom drog och slet med sugklocka i vad som kändes som en evighet, till slut lossnade den och dom fick göra ett urakut snitt där jag blev sövd. Långt efteråt fick jag veta att han låg med ansiktet uppåt och fick inte plats att komma ut typ. Med tredje barnet kände jag direkt att jag ville ha ett planerat snitt. Det var som om tjejen i magen också ville det för hon la sig med rumpan neråt. Jag fick dock snittet beviljat pga humanitära orsaker. Det var den bästa förlossningen av dom alla, och den där jag hade minst ont efteråt och barnet mådde helt perfekt när hon kom ut.

Det man ska tänka på om man vill ha snitt är att man inte kan göra hur många snitt som helst. Så man måste vara beredd på att inte få fler än 1-2 barn efter det första snittet. Det var mitt argument när jag ville ha planerat snitt, vi skulle inte ha fler barn efter det tredje. Jag var dessutom nästan 40 år när hon skulle födas så åldern spelade in också.