Kämpar med livet för att få snitt, men är det värt det?

Tack för alla svar och att ni delar era historier, har läst allt ni skrivit.

Jag fick 2a gradens bristningar vilket kanske inte är så mycket.

Det läskiga var att jag fick panikattacker. Jag slutade lyssna på barnmorskan, kändes som att hon slutade lyssna på mig för jag skrek ju bara. Vid ett tillfälle sa någon " nu måste du krysta annars kan du skada barnet" blev då rädd och krystade allt vad jag hade och sprack. Kommunikationen var lika med noll. Minns inte ens hur barnmorskan såg ut, vad hon hette eller vilka som var i rummet. Minns att hon var kvinna men inget mer.

Rädslan idag är att barnet ska få syrebrist och få skador för livet pga att jag inte kommer samarbeta som sist. Har svårt att tro på att det kommer gå bra och min inställning till VF är mycket negativ.

Fortsätt gärna skriva, jag läser allt!

Tack för era historier, vissa positiva och vissa skrämmande, men det är nog så verkligheten är.

Jag går på specialistmödravården hos läkare ,finns inga tider till Aurora under sommaren så jag kommer aldrig hinna få hjälp av dom tyvärr.

FRÅGOR: (som jag hellre frågar er som inte försöker övertyga mig till vaginal förlossning).

1. Jag är tidigare opererad i buken, operade bort en äggstock för 10 år sedan och har redan ett bikinisnitt. Hur kan det påverka om jag gör ett kejsarsnitt? Är det samma typ av snitt i buken att ta bort äggstock som att ta ut ett barn?

2. Jag har moderkakan i framvägg, mer riskfyllt?

Fortsätt gärna skriva era snitt- och förlossningsberättelser!

Tack åter igen för alla svar!

Under förlossningen 2013, mitt under kaoset, så hann jag ha "ett litet moment" med mina tankar. Jag sa till mig själv:" LOVA att aldrig föda vaginalt igen, hur många år det än går, även om du inte minns exakt HUR ont det gjorde så gör aldrig om det här igen,ALDRIG!"

Minns att jag skrek " jag har ångrat mig, jag vill inte ha barn" och att jag verkligen menade det. Jag kämpade för mitt liv under förlossningen, det kändes så.

Jag var så förbannad på alla jag kände som fött flera barn och undrade vad f*n det var för fel på dom! HUR kunde man göra om detta medvetet?

Var arg på min stackars mamma, skrek att jag var besviken på att hon inte varnade mig, att hon kunde ha räddat mig från helvettet jag gick igenom. Var besviken på alla kvinnor jag kände.

När man la honom på mitt bröst så sa jag " kan någon ta honom från mig" och man lyfte bort honom. Jag orkade inte hålla i honom för mitt underliv gjorde så ont, smärtan var inte alls över. "Så fort barnet läggs på ditt bröst så glömmer du smärtan" sa alla. Smärtan plågade mig i 2 veckor och jag kunde inte ta hand om mitt barn.

Vi fick en sorglig start jag och min bebis. Vill inte göra om det och det sorgliga är att jag kanske är tvungen.

BF om 8 veckor. Har fått 1 möte hittills.

Kan inte förklara hur glad jag är över att jag startade den här tråden. Jag var lite osäker på om jag verkligen ville ha snitt när jag skrev inlägget men har kommit fram till att det är vad jag vill.

Det kan vara så att en 2:a förlossning skulle bli lättare, men det handlar om mig som person också. Jag är en person som är lätt får panik och är generellt hysterisk och ganska orolig av mig. Min kropp är säkert expert på att föda barn, men inte mitt psyke.

Är jätterädd för snitt också, mycket rädd, men tror att det är bättre för mitt barn att jag lämnar födandet i någon annans händer. Litar inte på mig själv. Jag har inte det där lugnet. Det skulle bli panik och kaos igen.

Fler förlossningshistorier tas gärna emot!