Kämpar med livet för att få snitt, men är det värt det?

Har fött tre barn vaginalt. Såklart hemsk smärta men lärde mig hantera den genom yoga och andningsövningar. Andra och tredje förlossningen var betydligt lättare än första.

Vid fjärde barnet hade jag en placenta preavia och blev därför snittad. Slutade med att de råkade skära bebisen i ansiktet under snittet.. inte helt ovanligt har jag förstått i efterhand. Han fick även en andningsstörning och fick ligga på neonatal några dagar. Detta är också högre risk vid planerat snitt fick jag förklarat för mig. De är ju inte alls beredda på att komma ut och ställa om till livet utanför magen.

Även min tarm fick en skada vilket gjorde att jag fick gå med stomi i ca ett år. Hade jävulskt ont efteråt och är fortfarande inte helt ok trots att flera år har gått.

Det här var väl inget vidare konstruktivitet inlägg. Ts bad oss att berätta våra historier och du förkastar dom och säger åt henne att inte lyssna? Inte så snällt. Jag skulle för allt i världen aldrig utsätta mig för ett snitt igen och jag vet många som känner likadant. Du säger att majoriteten av alla snitt går bra, det klart som sjutton de gör! Det gör de allra flesta vaginala förlossningarna också!

Hade jag blivit snittad första och andra gången hade jag inte kunnat få de fyra barn jag önskade få då min kropp inte hållt för fyra snitt. Också viktigt att tänka på.

Jag skulle aldrig sitta och hävda att de som pratar ned vaginal förlossning är de som önskar att de vågat men valde snitt. Varför ska du då sitta och skriva som

du gör?

De allra flesta förlossningar har max ett snitt för att få föda vaginalt. Och som du säger.. man vet aldrig hur många snitt man kan göra. Extremt tråkigt att göra två och sen inte bli rekommenderad fler graviditeter fast man vill. Då har man stängt möjligheten för att föda fler.