Kämpar med livet för att få snitt, men är det värt det?

Nu har inte jag läst allting, men det som hände mig var:

Otroligt traumatisk första vaginal förlossning. Fick i princip kontrakt om snitt redan innan jag blev gravid med andra barnet (för att våga). När jag sedan blev gravid hölls inte kontraktet, för regionen hade då beslutat att här godkänns inga snitt av humanitära skäl. Så den gubben gick inte. Jag fick istället beviljad igångsättning, men det drog igång av sig självt veckan innan. Och andra förlossningen blev helt annorlunda! Traumatisk på sitt sätt (en del av min problematik är när förlossningen börjar hemma, för jag får pang-bom tvillingvärkar och ptsd till en våldtäkt jag varit med om). Ändå är jag glad att andra barnet blev vaginal, för annars hade risken varit att det inte skulle blivit ett tredje barn. Och den tredje förlossningen var en dröm (igångsättning). Är nu gravid med fjärde barnet, och har gått från förlossningsrädd till att längta till nästa förlossning!

Är 100 % för kejsarsnitt av humanitära skäl, men för mig blev det i slutändan ändå bra som det blev utan snitt