Ska jag vänta på min älskare?

Hur...hur kan du säga det när det är precis så att han inte tycker det är värt det?

HUR kan du inte se vad du skriver?

Tror du verkligen att han tycker det är värt att förlora familj och vänner? VARFÖR tror du det?

Hej,

Jag tror inte det går att veta förrän man vet om du förstår vad jag menar. Det är enkelt för alla som säger att man lämnar om man vill det tillräckligt mycket. Men för många av oss är det inte lika enkelt att lämna. Det får så mkt konsekvenser. Det får även konsekvenser man inte tänkt på vad gäller relationer, familj, ekonomi och boende och därmed också en del följder för ens barn. Visst hämtar sig barnen men att säga att det bara är att lämna om han menar det är att göra det enklare sagt än gjort.

Jag tror du måste fråga dig själv om du kan leva med denna situation som du har nu? Vill du ha det så här? För uppenbarligen är det inte aktuellt för honom att lämna sin fru just nu. Vill du ändå vara med honom? Det behöver inte vara definitivt och det är ett beslut du måste omvärdera och ta

ställning till löpande. Om du kan det så fortsätter ni som nu. Du ser tiden an. Kanske lämnar han sin fru i framtiden eller så gör han det inte. Om inte kan leva med ovissheten eller vill veta nu ställer du ett ultimatum på honom. Är han inte redo att lämna henne får du inte tänka: tänk om han hade blivit redo om jag hade väntat. Då är det så och du gör allt för att gå vidare med ditt liv.

Jag har själv en relation med en gift man och har haft det i 1,5 år. Vi har känt varann i flera år. Det är svårt att sätta ord på hur det är att vara en hemlig älskarinna. Jag finns ju inte i hans liv utåt sett. Vi står varann nära och pratar om allt. Jag är smärtsamt medveten om att jag är den som gör att han står ut med sitt äktenskap. Så länge jag finns och vi har denna relation kommer sannolikt han inte lämna sitt äktenskap. Det är också ett fungerande äktenskap. De gör mkt fint tillsammans och är suveräna t.ex. när de roddar projekt ihop. Han är inte lycklig men inte heller olycklig. Framförallt så är han vansinnigt rädd för konsekvenserna. Han är hellre kvar och håller fasaden uppe och använder mig som andrum för att orka det. Jag har slutat fundera om han kommer lämna henne. Jag tror inte han gör det någonsin. Istället utgår jag från mig själv. Jag frågar mig själv flera gånger i veckan om jag vill leva så här. Om det är värt det att komma i andra hand osv. Hittills har jag landat i att det jag får och det vi har än så länge är ngt jag vill ha och behöver. Men om jag skulle komma fram till att det inte är så då får vi bryta. Det är svårt att förklara kort ngt som egentligen är extremt komplext och tagit lång tid. Men det är bara så här det är.

Det bygger dock också på balans när vi ses och mellan oss. En rak, tydlig och väldigt nära kommunikation mellan oss. Det innebär att vi ofta är väldigt sårbara för varann. Jag tolererar inga löften. Han har inte gett

mig några för jag har varit klar med att jag inte tror på sånt trams. För ingen av oss kan säga hur vårt liv ser ut om ett par år. Det kan hända så mkt som påverkar det. Det är meningslöst att fundera om det då kan bli vi. Det är nuet som är viktigt och vad jag vill med nuet. Det låter hårt kanske men det är så det är för mig. Men som jag behövt vända och vrida för att landa i detta. Jag älskar honom och alla hans idiotiska egenheter. En dag kommer han förmodligen förstå att om man ska få ett äktenskap att hålla så kan man inte låta bli att hantera allt det dåliga i det och stå ut med det gm att vara otrogen. Den dagen är sannolikt jag inte kvar men jag kommer ändå på vissa plan alltid älska honom. Han förstår mig på ett sätt som ingen annan gör och vice versa. Till dess är vi båda otrogna. För ja jag är också gift. Skillnaden mellan mig och min älskare är att jag vet att detta är ohållbart och att jag har jobbat på bristerna i mitt äktenskap i många många år. Kärleken mellan mig och min man är på upphällningen. Men inte min älskares kärlek till sin fru. Låter kanske märkligt. Vi är liksom bästa vänner som har en relation och på varsitt håll är gifta med andra. Hursomhelst så hoppas jag att dessa tankar kan vara något du kan reflektera kring. (Jag kommer inte svara på ngn som moraliserar kring otrohet. Bara så ni vet alla ni som går igång på det.)

Jag skulle skratta om det inte vore så tragiskt.

Du har redan kastat bort flera år. Hur många till är du villig att ge honom för ett liv i smyg? :-/

Så du är nöjd såhär? Varför startade du då tråden?

Jag förstår dig. Till och från tänker jag också så. Måste liksom ifrågasätta mitt beslut för att landa i om det är rätt. Om och om igen. Jag är 38, har barn och har som du ingen panik efter en partner. Jag vill vara lycklig. Har först nu insett att jag stannat i ett äktenskap jag inte är lycklig i av praktiska skäl och av rädsla för en massa saker och för att jag tänkt att man måste stå ut. I en annan tid hade det kunnat varit vi. I perioder tänker jag att önskar det kunde varit vi. Att vara tillsammans på detta sätt är som en känslomässig berg och dalbana. Nu när vi båda har semestrar hörs vi t.ex nästan inte alls för att vi är extremt försiktiga för att inte bli påkomna. Jag längtar vansinnigt efter honom och frånvaron gör en olycklig som du beskriver. Men det är ju detta jag ändå väljer. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och tänka tänk om och känna ånger. Hittills har jag landat i att jag skulle ångra mig om jag inte var med honom. Men det är aldrig lätt eller givet och som sagt så måste jag ta mig gm hela berg- och dalbanan av känslor innan jag stannar vid att jag just nu vill ha det så här. Hur länge det kommer kännas så vet jag inte.

Ett förhållande som är helt på hans villkor - men det förstår inte TS.

Och vart är DU i det här? Vem tar hand om dina behov och ger dig vad du behöver varje dag?

Vart är din egen självkänsla och självrespekt?

När något händer i liv, vart finns han då? Vem torkar dina tårar och stöttar dig i ditt skit?

Jag blev påkommen med fingrarna i kakburken kan man väl säga. Vi hade ett förhållande där DET inte fanns längre efter +20 år tillsammans. Mycket bråk och tjafs mellan varven men också bra stunder och superbra sex. Jag sa flera gånger att jag tyckte vi skulle bryta upp men hon var inte med på det så därför blev det aldrig. Jag kände mig mer och mer ensam och nere i vårt förhållande vilket ledde till att jag av en slump började skriva med någon på nätet som var i samma situation. En dag för några år sedan satt vi i bilen då ett meddelande från Kik dök, hon fick se det och då var det kört, jag var påkommen....

Stämningen då kan man väl räkna ut själv och det har ju inte precis blivit bättre sedan dess. Därför ger jag rådet till er som vänstrar på ett "seriöst" sätt även om det är ert livs svåraste beslut och särskilt om det är barn inblandade, gör slut med er partner. Livet efteråt blir så mycket lättare för alla inblandade och särskilt för barnen om ni gjort slut på ett "schysst" sätt utan inblandning av otrohet. Så mycket bättre för barnen om föräldrarna inte klöser ögonen ur varandra (för det kommer hända) utan kan prata som folk när man träffas på Ica....eller Coop.

Varför är hans känslor viktigare än dina?