Åldersskillnad - vad hade ni gjort?
Hej!
Varning för att det här kommer bli långt. Guldstjärna till dig som orkar läsa allt!
Jag är 26 år gammal och är tillsammans med en man som är 20 år äldre än mig. Vi träffades för ca 1,5 år sedan av en slump när jag var påväg hem från jobbet. Vi bytte nummer och har varit ett par sedan dess. 5 månader innan vi träffades lämnade han en relation med en kvinna i hans egen ålder som var otrogen mot honom. Dom har två barn tillsammans som är runt 10 år. Det ena barnen tog extra hårt på separationen och har haft det jobbigt sedan dess.
Innan jag träffade honom kände jag att jag inte ville ha några barn. Delvis pga mitt psykiska mående som varit upp och ner genom åren, familjen jag kommer ifrån och efter flera år av jobb inom skolan. Vi har bara kunnat träffas varannan vecka då han inte har barnen och jag har inte träffat dom än. Dom vet inte om att jag existerar och inte hans föräldrar heller. Det här är något som stundvis varit svårt för mig att hantera. Barnen är en sak, men att han inte berättat om mig för sina föräldrar är för mig konstigt. Vi har ändå varit tillsammans i 1,5 år. Jag har frågat honom varför han inte berättat flera gånger men får bara svaret att dom inte behöver veta allt som pågår i hans liv. Hans föräldrar bor 2 minuters promenad ifrån hans hus och vi har åkt förbi dom flera gånger med bilen, då har dom vad jag vet inte sett oss. Överreagerar jag?
Efter att ha träffat honom har jag börjat känna att jag visst kanske vill ha barn. Inte nu på en gång, men framåt i tiden. Problemet är ju vår åldersskillnad och att han faktiskt redan har två barn. Jag har frågat honom om han kan tänka sig fler barn, han börjar ju närma sig 50 och har ju två sedan tidigare. I början skämtade han bort det med att barn ändå är så jobbiga så det är inget jag vill ha. När jag sedan bad om ett ordentligt svar och var så frustrerad så jag gav honom en chans att säga ja eller nej eller så lämnar jag relationen. Fick som svar att relationen ska vara väldigt stabil om det ska vara aktuellt, så jag fick ett kanske.. Vi lever tillsammans varannan vecka, han har sitt hus och jag min lägenhet som vi hoppar emellan. Vår relation är hur bra som helst, förutom just det jag nämnt här. När vi är tillsammans så är det aldrig några problem, han ställer alltid upp för mig och är väldigt kärleksfull. Vi kan prata om nästan allt man kan tänka sig och jag ser honom som en väldigt ärlig människa. Han har humor, han är smart, lugn och självsäker. Vi har det verkligen bra när vi är tillsammans och jag ser vår relation som stabil.
Men sedan så kommer veckan då han ska ha sina barn och det känns som att jag kryper tillbaka in i skrubben och han återgår till att vara pappa. Vi träffas inte alls veckorna han har sina barn. Har jag tur får jag ett samtal per dag. Vi smsar, men det märks att han är någon annanstans. Det är som att jag lever två olika liv och det tär på mig. Allt det här hemlighetsmakeriet gör mig så osäker. Han säger ofta hur vacker han tycker att jag är, hur tur han haft som träffat mig, att han inte vill vara utan mig. Han visar verkligen att han är attraherad av mig och älskar mig. Ändå är det som att jag är med på en kant där det passar honom. Jag vet att han inte ser det så och att det kanske är en orättvis beskrivning. Men det är så det känns.
Min fråga är: vad hade du gjort om du var i min sits? Jag älskar honom verkligen och kan se en framtid med honom. Att han har två barn sedan innan tror jag att jag skulle kunna finna mig i. Det kommer jag ju aldrig undan om jag vill bara med honom.
Det som är svårt är att han ju alltid kommer att vara 20 år äldre än mig, alltid ha sina två barn som alltid kommer komma före allt, kommer möjligheten att få barn med honom finnas? Varför berättar han inte om mig för sina föräldrar? Hur länge ?bör? jag vänta på att få vara en del av hans liv? Borde jag lämna den här relationen eller kan jag tänka annorlunda? Om någon varit i samma sits som mig, hur gjorde du? Behöver alla inputs jag kan få. Är inte beredd att ge upp bara sådär, jag vill få det att fungera. Just nu känner jag mig bara överväldigad av allt och vet varken ut eller in.