Är du en föräldrar som rättfärdigar våld mot barn?

Googla generalisering...

Men du generaliserade inte. Du skrev alla.

Nu riskerar jag inte att hamna där eftersom småbarnsåren ligger bakom mig. Jag har liksom facit i hand. Nej, jag reagerar inte våldsamt i pressade situationer.

Som självförsvar? Javisst. Jag har klappat till män som givit sig på mig.

Återigen, om du reagerar med våld mot barnbidrag pressade situationer behöver du hjälp att hantera det.

Och ja, om jag någon gång skulle hamna i en livssituation där jag skulle bruka våld mot mitt barn eller känna att jag varit nära att ta till våld, så skulle jag söka hjälp för det, det är liksom det jag menar är den stora skillnaden vad det gäller om man är en förälder som rättfärdigar våld mot barn eller ej. Att man begriper att våld är skadligt och oacceptabelt och inte tycker att det är en bra uppfostringsmetod. Däremot som sagt så vet jag att det inte behöver handla om att man är en ond människa Per automatik, bara för att man fallit igenom och exempelvis slagit ett barn. Det kan handla om olyckliga omständigheter i en livssituation där man inte fungerar som vanligt som lett fram till detta. Och en sådan livssituation kan vi alla hamna i. Faktiskt även du, oavsett vad du tror.

Nej, alla kan inte hamna där eftersom alla människor inte fungerar likadant. Generellt är det vanligare att män reagerar med våld i psykiskt påfrestande situationer.

Oavsett vad du tror.

Det ligger i sakens natur att man vill tro att man absolut inte skulle hamna där. Kan lova dig att de allra flesta som en dag till sin stora förtvivlan inser att de just burit hand på sitt älskade barn fram till den punkten varit lika övertygade som dig om att det aldrig skulle kunna hända. Jag har träffat tillräckligt många goda föräldrar som hamnat just där av olyckliga tillfälligheter att jag är tämligen säker på min sak.

Men vill man tro att det bara är onda och dåliga föräldrar som kan råka hamna där så vill man. Verkligheten är dock betydligt mer komplex och detta är något jag vet. Jag kan inte tvinga någon att begripa så jag lägger ned här.

Du verkar ha väldigt svårt för empati och sympati men desto lättare att fördöma.

DET är aldrig en bra grund att stå på som förälder.

Du beskrev hur dina föräldrar gjort allt för att få stopp på bitandet, och lite senare skrev du att de till slut bet tillbaks, så givetvis är det då ett syftningsfel från din sida som gjorde att jag trodde det var dina föräldrar som bet. Och det är väl en väsentlig skillnad mot om det var syskonen som till slut gav igen. Tycker du verkligen att det är irrelevant?

När du påstår att jag skulle tro mig ofelbar måste jag dra slutsatsen att du antingen inte läst mina inlägg alternativt inte förstått dem. Jag skriver ju precis det att vi alla har potentialen att gå över gränsen och slå sina barn. Förövrigt så behöver man själv inte vara ofelbar för att kunna se skillnad på rätt och fel hos sig själv eller andra. Jag kan vara full av fel och svagheter och ÄNDÅ förstå att det är ett övergrepp om föräldrar biter sina barn i uppfostringssyfte. Man kan ha två tankar i huvudet samtidigt... pröva..

I dessa situationer har jag använt våld mot mina barn:

1. När mina barn varit runt tre, fyra har dom någon enstaka gång slagit mig i ansiktet. Av ilska, upphetsning eller liknande. Inget allvarligt eller varaktigt men på barns vis vilja testa gränserna. Jag har mycket lätt slagit tillbaka på samma sätt och frågat om det var skönt. "Nej," svarar dom. "Okej, det tyckte inte jag heller. Slå inte igen, tack."

2. Daskat på handen när barnet efter otaliga tillsägelser fortfarande pillar på saken dom inte ska pilla på. Farliga saker alltså, sladdar, TVn, byrån eller liknande.

3. Ryckt tag i barnets arm när han eller hon inte stannar upp och lyssnar efter måååånga tillsägelser.

Jag är uppvuxen i en familj där jag blev slagen. Inte misshandlad men örfilar, knuffar och slag på handen var inget konstigt. Jag skyller på att mina föräldrar själva blev uppfostrade så. Jag blev normal. Jag är en god och lyhörd förälder som spenderar massor av tid med mina barn. Man är inte störd eller sjuk för att man ibland förlorar förståndet. Och har man själv utsatts för det så är det lättare att föra det i arv.

Eftersom du utgår från att alla är som du och din morsa är det de facto du som har problem med att förstå att människor är olika, dvs sympati och empati.