Vuxna mellanbarn- känner ni er utanför och/eller diskriminerade av föräldrarna på något sätt?

det du beskriver skulle kunnat vara jag. Jag är mellanbarnet som dig tror jag. Jag har alltid fått kämpa i mitt liv medan mina syskon gjort "så som man ska i livet". Min mamma led av psykisk ohälsa och min pappa gjorde sitt bästa. Jag fick barn som 18åring och sedan ett till vid 25 med samma man. Inget av mina syskon har barn och de har normala jobb, inget särskilt. Jag har som du beskriver, riktigt bra jobb som ser väldigt fint ut på papper uitfrån att jag är den enda med en högskoleutbildning. Idag bor jag bra och jag är den första som köpt bostad större än en 2rok, jag har köpt ett hus. Då jag alltid fått klara mig själv då min mamma använde mig som hackkyckling så har mina föräldrar hjälpt mig med en del av handpenningen till min första bostad. Min pappa la sig som borgenär till ett av mina syskon efter att han låtit de syskonet bo hemma gratis under ett års tid så de syskonet kunde spara hela sin heltidslön för kontantinsats. Jag flyttade hemifrån som 16åring. 
Visst, jag kanske inte har gjort allt by the book men jag har det riktigt bra idag. ÄNDÅ blir jag ÄN IDAG klassad som "problembarnet" och jag upplever att inget jag gör är "wow" eller "bra jobbat". Men skulle mina syskon göra något liknande, då kan det bli mycket engagemang. Köper jag en bil är det bara grattis och är du säker på att du har råd. köper något av mina syskon bil är det ett wow, va kul osv..  Upplever även att denna särbehandling även genomförs av mitt yngre syskon, att den jämför mellan mig och det andra syskonet och att jag då är problemet han den andre gör allt rätt.