Vuxna mellanbarn- känner ni er utanför och/eller diskriminerade av föräldrarna på något sätt?

Själv är jag nr två i en syskonskara på fyra och jag tänker att INGEN av oss var varken prioriterad eller bortglömd. Vi höll inte på med sådant på 50-60-talet. Man fostrade sig själv ofta! Föräldrarna hade väl nog med sitt.