Bortskämd med ev diagnos

Se honom som ditt adopterade barn med särskilda behov som behöver all din tid och kärlek.

Eller lämna relationen.

Att tycka synd om någon kan egentligen vara överlägsenhet, att se uppifrån på någon. På vilket sätt lurar din hjärna dig att hen behöver ditt medlidande? Vilken del av din personlighet (som du inte vill kännas vid) sätter den här situationen ljuset på?

Jag tänker också att det kanske inte är så mycket som du ts kan göra. Däremot tycker jag att pappans attityd låter märklig. Att han inte kan uppfostra baenet då barnet då inte vill vara där. Vad innebär att "uppfostra" i så fall. Det finns väl en massa man kan göra utifrån barnets förutsättningar utan att vara sträng om det är det som inte funkar.

Har pappan varit i kontakt med skolhälsovården? Om barnet är tio år och hemmsasittare måste det väl finnas en hel del åtgärder från skola insatta? Personer som pappan kan prata med och få råd av. Jag vet att man inte får göra utredjnngar om inte vårdnadshavarna är överens men kontakt med skolhälsovården, samtal med soc osv borde väl gå. Kan din man få ett föräldrasamtal med Bup för att få råd kring hur han kan bemöta barnet utifrån den diagnos som ni misstänker?

Och där försöker du få trådstartaren att ta över föräldrarollen...det är hopplöst att vara styvförälder i såna här situationer, man har inget inflytande hur bedrövligt de biologiska föräldrarna än beter sig. Jag råder Ts att backa och fokusera på sina egna barn. Hur påverkas dom av att ha en så dysfunktionell familjesituation så nära inpå?

Det här kan ju inte vara ett nytt problem. Vad tycker pappan egentligen, vill han verkligen förändra/hjälpa? Eller är det mest du som reagerar?

Hur länge har du funnits med i bilden? Har din sambo flera barn eller var sonen och pappan ensamma tidigare. Hur länge sedan skiljdes hans föräldrar? Kan situationen förvärrats av att ni flyttade ihop och med nya bonussyskon?

Fundera över om du kan hitta en nyckel bland mina frågor men kom samtidigt i håg att det är din sambo som äger problemet.

Svårt läge för dig, att stötta på en nivå som känns ok för dig själv, men samtidigt inte lägga dig i det pappan och mamman gör... Och balansera det hela med dina tidigare och det kommande barnet.

Har de gemensam vårdnad? Annars har ju pappan inte direkt mandat att agera. Om han är vårdnadshavare borde han kunna be skolan om regelbundna uppföljningsmöten (som mamman kallas till förstås). Skolan är redan engagerad låter det som, eftersom de anmält mamman. De har omfattande ansvar att anpassa så att pojken kommer tillbaka från sitt hemmasitteri så de kan inte bara ge upp. Vilket å andra sidan är en väldigt svår nöt om mamman missköter föräldraskapet som hon verkar göra.

Varför bara umgänge? Kan han gå till familjerätt och försöka tvinga fram vv? 

Pojken har en depression, tycker jag att det låter som. Tragiskt att han inte får rätt hjälp. 

+1

Men barnet är ett BARN och BEHÖVER bo hos er.

Hoppas verkligen att det blir bättre med ny skola!

Barnet borde inte få bestämma, men det blir ju svårt att lösa vv om inte mamman är med på det. Jag tror att pojken skulle må bättre av att vara i en mer "normal" miljö. Är mamman ensamstående? För då blir det hon och pojken mot världen på något sätt, och det är inte bra för honom, han blir väldigt isolerad och lever i en dysfunktionell symbios med sin mamma...

När han är hos er bör nog ledordet vara "trygghet" snarare än "uppfostran". Du skriver att han är bortskämd men det är bättre att ni tänker att han är "sjuk" (tex i depression). Han har hamnat i en dålig cirkel, där nedstämdheten och övervikten kanske är det som hindrar honom mest. 

Han kanske också känner sig "övergiven" av pappan som har ny familj och ett nytt syskon på väg (om jag förstod rätt). Känslor stämmer inte alltid med det man gör, kanske "gömmer" han sig i att han vill bo hos mamma om han känner att han är "i vägen" hos er. OBS, jag menar inte att ni tycker att han är i vägen, utan att hans känslor kan vara i oreda just nu. Han är bara tio år och har en rörig tillvaro, och behöver mycket stöttning och trygghet i den här situationen. 

Men som sagt, du är ju ganska bakbunden just nu, beroende av vad din sambo och pojkens mamma gör. :/

Det låter märkligt att å ena sidan alla de instanser du räknar upp inte tycker det finns anledning till åtgärd samtidigt som du beskriver ett barn som är i stort behov av hjälp. Kan det vara så att de alla hoppas att skolbytet på något sätt mirakulöst ska lösa problemet? Nej så naiva är de inte. Så vad är det som pågår här egentligen?

Bor någon av föräldrarna i en mycket liten kommun med bristande resurser eller svågerpolitik? Vad tror du mamman tjänar på att låta detta fortgå? Eller är det bara allmän slapphet?

Så du menar TS att du inte ser din och din mans skuld i det hela?

Du förstår alltså inte varför barnet beter sig dåligt i eran närvaro och är överviktig och mår dåligt? 

O dessutom så får mamman kämpa med skadan som ni 2 har orsakat.

O på det har du mage att prata om att du försöker "acceptera"???

Snälla säg att du inte är på riktigt!

Självklart har ni 2 ingenting att säga till om. Ni ska vara Tacksamma att barnet överhuvudtaget pratar till er!

Det där är barnmisshandel tycker jag.

Nej, det har gått så långt att krav går inte riktigt att ställa just nu. Jag tycker att pojken borde remitteras till BUP. Inte för npf-diagnos i första läget, utan för behandling av depression eller spelmissbruk eller vad felet nu kan vara. Pojken mår knappast bra, psykiskt. 

Att pojken inte vill detta kan man räkna med, och då får man faktiskt tvinga honom dit. Problemet är väl att mamman kanske sätter sig på tvären.

BUP kan stötta med att se till att pojken får struktur i sin vardag, för det verkar han sakna helt idag. BUP och skolan, ev även soc, är vana att samarbeta och det skulle kunna vara en väg framåt.

Detta skulle såklart gå ut över er familj men som jag ser det har pappan inget val. Han kan inte sitta helt handfallen och se pojken sjunka djupare i sina problem (nu verkar ni vara ganska engagerade redan, pappan och även du, och det är ju en väldigt bra början).

Öh, va? Vad läste du in nu mellan raderna egentligen? Att Ts och hennes man hatar barnet och behandlar det illa för att dom kräver basala regler kring kost, motion, skärmtid och uppförande i hemmet? Att Ts är Ekaka styvmodern mot barnet för att hon vågar kritisera mamman och starta en tråd? Läs igen för du har fått något om bakfoten.

Sen ska dina barn inte behöva tassa på gå i ditt eget hem ts, det är inte heller ok. Alla barn har rättigheter. Det måste gå att vissa förståelse och respekt mot pojken, men ändå sätta gränser. Sen behöver han hjälp. Att berövas sin barndom genom att vara hemmasittande och inte få det stöd han behöver, är inte ok nånstans. Dock är det förmodligen inte så mycket du kan göra ts, det där är en sak för bioföräldrarna att lösa.

Tillägg: Det låter som att pojken i längden skulle må bättre av att bo hos er ts, men skulle du och dina barn fixa det? Ni är ju också en del av familjen. Det största problemet här verkar för övrigt vara att mamman är lika dysfunktionell som sonen...

Hur svårt är det att förstå att mamman inte gick vidare utan gick ner i depression o det gjorde barnet med när.pappan valde att lämna dom. Sen måste barnet vara hos pappan antar jag då dom verkar ha delad vårdnad. När grabben kommer dit är han arg på sin pappa och frustrerad över situationen och mår dåligt för sin egna del men.även för sin mammas skull.

Nu vill styvmamman att grabben ska vara normal genom att börja sätta upp regler, vilket i sog inte alls kommer att fungera sålänge barnet mår dålogt över att mamman mår dåligt.

Är ni så blinda på familjeliv att ni inte ens kan se den röda tråden rakt igenom? Nej fan, uppmana ts o hennes man att banka i med näven i bordet och börja ställa krav på riktigt. Seriöst, vilken idioti det är bland er ärligt talat.

Tror att det bästa vore att låta mamman o barnet få vara ifred. Barnet bor där på heltid tills den en dag själv vill ha kontakt med sin pappa och styvmor.

Men du ska ha plus för ditt inlägg ts om att det säkert är lite mycket för mamman o att hon kan behöva få stöttning o lite hjälp. Det var fint utav dig faktiskt. Stör mig bara så otroligt på de andra dumma hönsen i denna tråd.

Felet ni gör är att ni endast ser det ur ett "vuxet" perspektiv. Men vuxna är tämligen större idioter än ett barn som enbart.försöker finna sig en väg genom livet. Mem.samtisigt ska den ha massor med krav på sig ifrån oförståndiga vuxna. Det är idioti.

Det bästa vore ju att pappan i det här fallet tar sitt ansvar. Han åker över till sitt x och samtalar med x:et o sitt barn om hur dom önskar att det ska få vara fram till en viss ev ålder eller att man betämmer att.när grabben fyller 13-15 så börjar pappan höra av sig till sin son med jämna mellanrum för att senare sluta upp och till sist träffas.