Ja egentligen har du två val varav det ena ville du inte, separera. Jag tror inte du själv lyckas vända på honom från mansgris till familjefar så jag tycker ni knatar iväg till familjerådgivningen. Kanske är lättare för honom att någon utifrån berättar hur vår kultur funkar.
Tack! Jag är övertygad på att mycket av våra problem är ? kulturella?. Det skulle man kunna diskutera om i en evighet. Men han är ändå svenskfödd. Han borde veta bättre. Och det gör han. Han väljer bara att strunta i.
Självklart spelar det ingen roll vartifrån man kommer från. Men efter många år i detta äktenskap går det att konstatera en del kulturkrockar. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett problem om man som par samarbetar och möts i mitten. Det har vi också gjort många år. Men under resans gång har det försvunnit.
Vi har flertalet gånger diskuterat om våra problem i lugn och ro. Ibland har det gett effekt 1-3 dagar. Sen har vi hamnat på ruta 1 igen. Nästan så att jag känner att det är omöjligt att göra något åt saken, då han inte innerligt fattar och tar saker seriöst. Samtidigt är man rädd för att lämna. Framförallt för att man har barn ihop.