Har inga vänner

Hallå, gumman när ska du skicka meddelande????????

Jag har inte ens en familj, du har åtminstone barn och dessutom även ett jobb att gå till med arbetskamrater.

Jag har inte en enda vän och har inte haft sedan jag tog studenten för 25 år sedan (nästa år)

Och ingen av de 4 vänner jag hade fram tills dess var några bra, äkta vänner. Jag blev bara utnyttjad som tidsfördriv tills någon bättre dök upp.

Och likadant verkar det vara med varenda man jag träffar, vad jag än gör, säger/skriver/uppför mig. Oavsett vem jag väljer, oavsett hur länge vi försöker lära känna varandra.

Allt handlar alltid enbart om sex till sist och jag ska vara en gratis hora, någon de bara tönmer sig i. Jag vill inte leva så här längre

Jag är 43 år, har aldrig velat ha barn (och inte träffat så många män & definitivt ingen som jag velat skaffa barn med!)

Och det var väl tur eftersom jag bara har blivit ghostad så fort vi haft sex. Det spelar ingen roll hur länge vi känt varandra innan/chattat över nätet när jag försökte nätdejta.

Jag valde aldrig ens en enda man som jag var fysiskt attraherad av efter ha sett foton, för de verkade ändå alltid bara vara max 30 år (och jag var då 40) och om man läste mellan raderna i profilen (eller chattade max 2 v), så var det uppenbart att de bara var ute efter ett ONS (och gav upp om de inte hade lyckats få mig i säng efter 2 v). Då blev jag ghostad för att de inte orkade låtsas och ljuga längre.

Och samma sak vilken man jag än har haft kontakt med (en del har bara helt plötsligt skickat en vänförfrågan över FB), även de fula som faktiskt även var fula i mina ögon, eftersom vi inte ens hade personkemi & jag inte blev det minsta förälskad när vi väl träffades. För jag blir alltid kär vid första ögonkastet och DÅ spelar mannens utseende ingen som helst roll!

Men trots att jag var försiktig, trodde att jag kände dom och klargjorde mycket tydligt att jag INTE ville ha någon form av sex redan första gången vi träffades, så blev jag först våldtagen av en kille, en av de feta och fula som tydligen var desperat nog att ljuga mig full tills jag trodde på hans lögner.

Och han som hela tiden varit så trevlig och rolig; han förvandlades totalt så fort han kom innanför min ytterdörr, och då jag bor i en liten 2:a hann jag inte ens få av mig ytterkläderna innan han hittade mitt sovrum och slängde sig på sången.

Resten av den natten var jag livrädd för honom, för det var inte den man jag hade lärt känna som till slut kom in i min bostad och hade accepterat att jag INTE ville ha sex.

Men det är ju inte svårt att gissa vad som hände sedan

Det jävla svinet la ner så mycket tid och lögner för en VÅLDTÄKT och ghostade mig sedan och när jag smsade honom dagen efter så svarade han aldrig.

Alla dessa månader, och troligen bara för att jag hade råkat nämna (när vi bara diskuterade sexuella preferenser ett kort tag) att jag älskar att ge mannen en avsugning och att "alla" (hela 5 st på nästan 43 år!) hade sagt att de älskade det, speciellt att få en deep throat, och att alla även förvånat hade frågat mig hur jag "kunde ge en sån jävla bra och helt underbar avsugning, när du knappt har haft sex?"

För även om jag blev våldtagen så "slapp" jag iallafall vaginala och anala skador eftersom han först ville ha en avsugning och bara det tog fruktansvärt lång tid. Jag fick kramp i käkarna och huden i mungiporna sprack sönder efter minst 45 min konstant sugande.

Till slut kändes det som jag inte ens var kvar i min kropp utan allt utfördes i någon slags trans och jag var utanför min kropp och tittade på, kände ingenting förrän han till slut höll fast mitt huvud, körde ner den så långt som möjligt i halsen och sprutade.

Bara 10 min senare försökte han tvinga mig till sex igen, men då fattade han tydligen att jag var fullständigt förstörd och bara drog på sig kläderna och stack. Men inte ens då kunde jag känna något eller gråta. Det tog flera veckor...

Dagen efter kunde jag inte ens prata, mina stämband var skadade, jag kunde inte öppna käkarna pga kramp på flera dagar, men värst var att sprickorna i mungiporna, som blev svårt infekterade direkt (av mina egna bakterier från munnen) och det hjälpte inte ens med antibiotika och tog flera månader innan det läkte.

Så lagom tills jag några månader senare äntligen hade läkt, på utsidan iallafall (och trodde att jag hade tagit mig igenom det värsta), så vågade jag till slut träffa nr 2.

Jag hade litade tillräckligt på honom för att dels berätta varför jag hade mått så dåligt de senaste månaderna, och att våldtäkten även var orsaken till att jag ville vänta med sex.

Men när vi väl träffas så utnyttjade den mannen bara allt jag hade berättat, för att med flit trigga igång min PTSD, som gjorde mig så stel av skräck att även HAN kunde göra sexuella grejer, så att jag ännu en gång kände mig sexuellt utnyttjad, nästan våldtagen, igen.

Innan jag orkade säga stopp och få ut honom från lägenheten. Och han var ju en av de "trevliga", men fula som ingen vill ha, någon som alltid "blir över". Men det visade sig ju han var ju ett lika stort svin som alla 30-åriga 10-poängare som bara vill ha ett ONS.

Jag dumpade honom direkt, blockade överallt, men även han var ju bara ute efter sex och hade väl ghostat mig efteråt, som alla andra.

Oavsett vem jag väljer, oavsett om jag går efter utseende eller personlighet, för alla ljuger ju ändå bara. Antingen tills vi haft sex (om de orkar vänta så länge!) eller så ghostar de mig direkt när de förstår att det inte blir något sex och att jag bara vill ha en seriös relation med äkta känslor.

Men nu har jag INGEN. Ingen skulle sakna mig, eller ens märka om jag dog. Inga barn, inget jobb, inga vänner och jag kommer aldrig att hitta en man som älskar mig och inte bara vill ha ett ONS.

Jag har gett upp hoppet om nätdejting och hittar knappast någon på Coop och har inte råd el lust att vara ute och festa bland alla 20-30-åringar som bara vill ha sex.

Hur ska jag överleva helt ensam? Jag har bott ensam för första gången i mitt liv sedan i april förra året och jag står inte ut längre. Jag varken orkar eller vill...

Jag står inte ut med att ständigt vara ensam och oälskad....

Utan kärlek finns det ingen mening med mitt liv och nej.

Jag kommer aldrig mer att skaffa ett husdjur så länge jag lever ensam. Jag älskar alltid så mycket att sorgen förstör mig

Jag känner mig också ensam men jag har det betydligt bättre än många andra. Jag är gift med en underbar man och vi har ett barn så jag är inte på något sätt ensam egentligen. Men jag har ingen familj jag har kontakt med. Min familj (man och barn)...men sedan svärföräldrar? Min mans syster? Det är ju inte min familj.

Vi har vänner vi träffar, men det är ju egentligen hans vänner. Jag har kollegor som jag gillar men inte som jag ser utanför jobbet. Min dotter har vänner som har föräldrar men de är inte någon jag är nära vän med. Ytligt bekanta. trevliga ytliga bekanta men inte vänner.

Växte upp mycket ensam, inga vänner, knarkande pappa som inte var där, psykiskt sjuk knarkande mamma som var där rätt ofta men ändå inte...alltid utanför, ibland mobbad men inte så illa, mest bara utanför...min bästa vän är min man. Hur tragiskt är inte det egentligen? Egentligen är han min enda vän med så där som alla kvinnor har det på TV i serier osv. med vänner som man kan prata med allt om och känner helt...har aldrig upplevt det. Eller jo med min man, men han räknas ju inte på det sättet.

Jag har en riktigt bra vän men inte så många andra. Jag skulle inte ha något emot att träffa någon eller några fler.

Stockholm, man, 50, så det låter väl kanske inte jättelockande men så är det iaf.

Jag gillar musik och spelar en del själv, gitarr, bas och sjunger.

Jag har inte ens en familj, du har åtminstone barn och dessutom även ett jobb att gå till med arbetskamrater.

Jag har inte en enda vän och har inte haft sedan jag tog studenten för 25 år sedan (nästa år)

Och ingen av de 4 vänner jag hade fram tills dess var några bra, äkta vänner. Jag blev bara utnyttjad som tidsfördriv tills någon bättre dök upp.

Och likadant verkar det vara med varenda man jag träffar, vad jag än gör, säger/skriver/uppför mig. Oavsett vem jag väljer, oavsett hur länge vi försöker lära känna varandra.

Allt handlar alltid enbart om sex till sist och jag ska vara en gratis hora, någon de bara tönmer sig i. Jag vill inte leva så här längre

Jag är 43 år, har aldrig velat ha barn (och inte träffat så många män & definitivt ingen som jag velat skaffa barn med!)

Och det var väl tur eftersom jag bara har blivit ghostad så fort vi haft sex. Det spelar ingen roll hur länge vi känt varandra innan/chattat över nätet när jag försökte nätdejta.

Jag valde aldrig ens en enda man som jag var fysiskt attraherad av efter ha sett foton, för de verkade ändå alltid bara vara max 30 år (och jag var då 40) och om man läste mellan raderna i profilen (eller chattade max 2 v), så var det uppenbart att de bara var ute efter ett ONS (och gav upp om de inte hade lyckats få mig i säng efter 2 v). Då blev jag ghostad för att de inte orkade låtsas och ljuga längre.

Och samma sak vilken man jag än har haft kontakt med (en del har bara helt plötsligt skickat en vänförfrågan över FB), även de fula som faktiskt även var fula i mina ögon, eftersom vi inte ens hade personkemi & jag inte blev det minsta förälskad när vi väl träffades. För jag blir alltid kär vid första ögonkastet och DÅ spelar mannens utseende ingen som helst roll!

Men trots att jag var försiktig, trodde att jag kände dom och klargjorde mycket tydligt att jag INTE ville ha någon form av sex redan första gången vi träffades, så blev jag först våldtagen av en kille, en av de feta och fula som tydligen var desperat nog att ljuga mig full tills jag trodde på hans lögner.

Och han som hela tiden varit så trevlig och rolig; han förvandlades totalt så fort han kom innanför min ytterdörr, och då jag bor i en liten 2:a hann jag inte ens få av mig ytterkläderna innan han hittade mitt sovrum och slängde sig på sången.

Resten av den natten var jag livrädd för honom, för det var inte den man jag hade lärt känna som till slut kom in i min bostad och hade accepterat att jag INTE ville ha sex.

Men det är ju inte svårt att gissa vad som hände sedan

Det jävla svinet la ner så mycket tid och lögner för en VÅLDTÄKT och ghostade mig sedan och när jag smsade honom dagen efter så svarade han aldrig.

Alla dessa månader, och troligen bara för att jag hade råkat nämna (när vi bara diskuterade sexuella preferenser ett kort tag) att jag älskar att ge mannen en avsugning och att "alla" (hela 5 st på nästan 43 år!) hade sagt att de älskade det, speciellt att få en deep throat, och att alla även förvånat hade frågat mig hur jag "kunde ge en sån jävla bra och helt underbar avsugning, när du knappt har haft sex?"

För även om jag blev våldtagen så "slapp" jag iallafall vaginala och anala skador eftersom han först ville ha en avsugning och bara det tog fruktansvärt lång tid. Jag fick kramp i käkarna och huden i mungiporna sprack sönder efter minst 45 min konstant sugande.

Till slut kändes det som jag inte ens var kvar i min kropp utan allt utfördes i någon slags trans och jag var utanför min kropp och tittade på, kände ingenting förrän han till slut höll fast mitt huvud, körde ner den så långt som möjligt i halsen och sprutade.

Bara 10 min senare försökte han tvinga mig till sex igen, men då fattade han tydligen att jag var fullständigt förstörd och bara drog på sig kläderna och stack. Men inte ens då kunde jag känna något eller gråta. Det tog flera veckor...

Dagen efter kunde jag inte ens prata, mina stämband var skadade, jag kunde inte öppna käkarna pga kramp på flera dagar, men värst var att sprickorna i mungiporna, som blev svårt infekterade direkt (av mina egna bakterier från munnen) och det hjälpte inte ens med antibiotika och tog flera månader innan det läkte.

Så lagom tills jag några månader senare äntligen hade läkt, på utsidan iallafall (och trodde att jag hade tagit mig igenom det värsta), så vågade jag till slut träffa nr 2.

Jag hade litade tillräckligt på honom för att dels berätta varför jag hade mått så dåligt de senaste månaderna, och att våldtäkten även var orsaken till att jag ville vänta med sex.

Men när vi väl träffas så utnyttjade den mannen bara allt jag hade berättat, för att med flit trigga igång min PTSD, som gjorde mig så stel av skräck att även HAN kunde göra sexuella grejer, så att jag ännu en gång kände mig sexuellt utnyttjad, nästan våldtagen, igen.

Innan jag orkade säga stopp och få ut honom från lägenheten. Och han var ju en av de "trevliga", men fula som ingen vill ha, någon som alltid "blir över". Men det visade sig ju han var ju ett lika stort svin som alla 30-åriga 10-poängare som bara vill ha ett ONS.

Jag dumpade honom direkt, blockade överallt, men även han var ju bara ute efter sex och hade väl ghostat mig efteråt, som alla andra.

Oavsett vem jag väljer, oavsett om jag går efter utseende eller personlighet, för alla ljuger ju ändå bara. Antingen tills vi haft sex (om de orkar vänta så länge!) eller så ghostar de mig direkt när de förstår att det inte blir något sex och att jag bara vill ha en seriös relation med äkta känslor.

Men nu har jag INGEN. Ingen skulle sakna mig, eller ens märka om jag dog. Inga barn, inget jobb, inga vänner och jag kommer aldrig att hitta en man som älskar mig och inte bara vill ha ett ONS.

Jag har gett upp hoppet om nätdejting och hittar knappast någon på Coop och har inte råd el lust att vara ute och festa bland alla 20-30-åringar som bara vill ha sex.

Hur ska jag överleva helt ensam? Jag har bott ensam för första gången i mitt liv sedan i april förra året och jag står inte ut längre. Jag varken orkar eller vill...

Jag står inte ut med att ständigt vara ensam och oälskad....

Utan kärlek finns det ingen mening med mitt liv och nej.

Jag kommer aldrig mer att skaffa ett husdjur så länge jag lever ensam. Jag älskar alltid så mycket att sorgen förstör mig

Vänner går ändå inte att lita på. De blir sällan livslånga. Och även om man tror att man är nära väninna med någon, så kan hon när som helst skaffa sig en ny väninna som tydligen är mycket roligare. 

Norra, högst upp i Bottenviken typ

Jag har inte ens en familj, du har åtminstone barn och dessutom även ett jobb att gå till med arbetskamrater.

Jag har inte en enda vän och har inte haft sedan jag tog studenten för 25 år sedan (nästa år)

Och ingen av de 4 vänner jag hade fram tills dess var några bra, äkta vänner. Jag blev bara utnyttjad som tidsfördriv tills någon bättre dök upp.

Och likadant verkar det vara med varenda man jag träffar, vad jag än gör, säger/skriver/uppför mig. Oavsett vem jag väljer, oavsett hur länge vi försöker lära känna varandra.

Allt handlar alltid enbart om sex till sist och jag ska vara en gratis hora, någon de bara tönmer sig i. Jag vill inte leva så här längre

Jag är 43 år, har aldrig velat ha barn (och inte träffat så många män & definitivt ingen som jag velat skaffa barn med!)

Och det var väl tur eftersom jag bara har blivit ghostad så fort vi haft sex. Det spelar ingen roll hur länge vi känt varandra innan/chattat över nätet när jag försökte nätdejta.

Jag valde aldrig ens en enda man som jag var fysiskt attraherad av efter ha sett foton, för de verkade ändå alltid bara vara max 30 år (och jag var då 40) och om man läste mellan raderna i profilen (eller chattade max 2 v), så var det uppenbart att de bara var ute efter ett ONS (och gav upp om de inte hade lyckats få mig i säng efter 2 v). Då blev jag ghostad för att de inte orkade låtsas och ljuga längre.

Och samma sak vilken man jag än har haft kontakt med (en del har bara helt plötsligt skickat en vänförfrågan över FB), även de fula som faktiskt även var fula i mina ögon, eftersom vi inte ens hade personkemi & jag inte blev det minsta förälskad när vi väl träffades. För jag blir alltid kär vid första ögonkastet och DÅ spelar mannens utseende ingen som helst roll!

Men trots att jag var försiktig, trodde att jag kände dom och klargjorde mycket tydligt att jag INTE ville ha någon form av sex redan första gången vi träffades, så blev jag först våldtagen av en kille, en av de feta och fula som tydligen var desperat nog att ljuga mig full tills jag trodde på hans lögner.

Och han som hela tiden varit så trevlig och rolig; han förvandlades totalt så fort han kom innanför min ytterdörr, och då jag bor i en liten 2:a hann jag inte ens få av mig ytterkläderna innan han hittade mitt sovrum och slängde sig på sången.

Resten av den natten var jag livrädd för honom, för det var inte den man jag hade lärt känna som till slut kom in i min bostad och hade accepterat att jag INTE ville ha sex.

Men det är ju inte svårt att gissa vad som hände sedan

Det jävla svinet la ner så mycket tid och lögner för en VÅLDTÄKT och ghostade mig sedan och när jag smsade honom dagen efter så svarade han aldrig.

Alla dessa månader, och troligen bara för att jag hade råkat nämna (när vi bara diskuterade sexuella preferenser ett kort tag) att jag älskar att ge mannen en avsugning och att "alla" (hela 5 st på nästan 43 år!) hade sagt att de älskade det, speciellt att få en deep throat, och att alla även förvånat hade frågat mig hur jag "kunde ge en sån jävla bra och helt underbar avsugning, när du knappt har haft sex?"

För även om jag blev våldtagen så "slapp" jag iallafall vaginala och anala skador eftersom han först ville ha en avsugning och bara det tog fruktansvärt lång tid. Jag fick kramp i käkarna och huden i mungiporna sprack sönder efter minst 45 min konstant sugande.

Till slut kändes det som jag inte ens var kvar i min kropp utan allt utfördes i någon slags trans och jag var utanför min kropp och tittade på, kände ingenting förrän han till slut höll fast mitt huvud, körde ner den så långt som möjligt i halsen och sprutade.

Bara 10 min senare försökte han tvinga mig till sex igen, men då fattade han tydligen att jag var fullständigt förstörd och bara drog på sig kläderna och stack. Men inte ens då kunde jag känna något eller gråta. Det tog flera veckor...

Dagen efter kunde jag inte ens prata, mina stämband var skadade, jag kunde inte öppna käkarna pga kramp på flera dagar, men värst var att sprickorna i mungiporna, som blev svårt infekterade direkt (av mina egna bakterier från munnen) och det hjälpte inte ens med antibiotika och tog flera månader innan det läkte.

Så lagom tills jag några månader senare äntligen hade läkt, på utsidan iallafall (och trodde att jag hade tagit mig igenom det värsta), så vågade jag till slut träffa nr 2.

Jag hade litade tillräckligt på honom för att dels berätta varför jag hade mått så dåligt de senaste månaderna, och att våldtäkten även var orsaken till att jag ville vänta med sex.

Men när vi väl träffas så utnyttjade den mannen bara allt jag hade berättat, för att med flit trigga igång min PTSD, som gjorde mig så stel av skräck att även HAN kunde göra sexuella grejer, så att jag ännu en gång kände mig sexuellt utnyttjad, nästan våldtagen, igen.

Innan jag orkade säga stopp och få ut honom från lägenheten. Och han var ju en av de "trevliga", men fula som ingen vill ha, någon som alltid "blir över". Men det visade sig ju han var ju ett lika stort svin som alla 30-åriga 10-poängare som bara vill ha ett ONS.

Jag dumpade honom direkt, blockade överallt, men även han var ju bara ute efter sex och hade väl ghostat mig efteråt, som alla andra.

Oavsett vem jag väljer, oavsett om jag går efter utseende eller personlighet, för alla ljuger ju ändå bara. Antingen tills vi haft sex (om de orkar vänta så länge!) eller så ghostar de mig direkt när de förstår att det inte blir något sex och att jag bara vill ha en seriös relation med äkta känslor.

Men nu har jag INGEN. Ingen skulle sakna mig, eller ens märka om jag dog. Inga barn, inget jobb, inga vänner och jag kommer aldrig att hitta en man som älskar mig och inte bara vill ha ett ONS.

Jag har gett upp hoppet om nätdejting och hittar knappast någon på Coop och har inte råd el lust att vara ute och festa bland alla 20-30-åringar som bara vill ha sex.

Hur ska jag överleva helt ensam? Jag har bott ensam för första gången i mitt liv sedan i april förra året och jag står inte ut längre. Jag varken orkar eller vill...

Jag står inte ut med att ständigt vara ensam och oälskad....

Utan kärlek finns det ingen mening med mitt liv och nej.

Jag kommer aldrig mer att skaffa ett husdjur så länge jag lever ensam. Jag älskar alltid så mycket att sorgen förstör mig

Fast har du barn, så är du ju inte ensam på riktigt! När jag var ensam, var mitt mål att skaffa barn, just för att jag aldrig mer skulle behöva vara ensam. Jag har inga syskon, och jag längtade alltid SÅ mycket efter det där självklara, biologiska bandet. Sedan jag fick mina barn, släppte min ensamhetsångest, och nu när de nästan är vuxna fungerar de nästan som vänner också. 

Vänner går ändå inte att lita på. De blir sällan livslånga. Och även om man tror att man är nära väninna med någon, så kan hon när som helst skaffa sig en ny väninna som tydligen är mycket roligare. 

Dessutom har du i alla fall lyckats skaffa dig en man en gång i tiden, och det är inte heller allom förunnat. Jag förstår ditt problem, men det är ändå lyxvarianten av problemet, som du har!