Bo hemma som vuxen

Jag var student i Stockholm 1990-94 och många av mina kursare bodde hemma hela studietiden, fast de blev både 25, 26 och 27 år.

?Hemma? flyttade alla hemifrån direkt efter gymnasiet. Halvstor stad i Mellansverige.

Hyran i min första lägenhet var 584:-i månaden. Man kan som lugnt säga att det blitt aningens dyrare än då.

1987. De höjde hyran yttepyttelite året därpå. Bodde där 2 år. 26 kvm med ett litet kök och badrum med badkar. Stortrivdes.

Vår lägenhet innan vi köpte hus för 12 år sen låg på ca 4700:- Idag törs jag inte tänka på vad hyrorna ligger på. Betydligt mer än vi lägger på vårt huslån i alla fall.

Jag bodde hemma tills jag var 27. Då började det bli lite pinsamt, men det är mest på grund av andras fördomar. Dels är det supersvårt att få hyreslägenhet i min stad och dels ville jag spara ihop en ordentlig buffert inför framtiden. Jobbade massor och var absolut inte lat. Är nöjd med mitt val idag för det har gjort mig till miljonär istället för skuldsatt som jag vet att vissa som flyttade direkt efter studenten är.

Jo det är definitivt det största problemet. Efter studenten kände jag att jag var tillräckligt vuxen så runt den åldern slutade jag ta hem personer av motsatta könet. Vi sågs hos den personen eller någon annanstans istället. Annars är det inga konstigheter. Kan tänka mig att det känns ungefär likadant att vara inneboende hos några man känner.

Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år, och det är ingenting jag rekommenderar. Det har gjort att jag har behövt arbeta en massa under mina studier. Under masterutbildningen jobbade jag dessutom heltid. Fruktansvärt kämpigt! Jag har därför rekommenderat barnen att stanna hemma så länge som möjligt. Då slipper de ta studielån. Förhoppningsvis möjliggör ett hus en känsla av ett privatliv.

Jag skämmer gärna bort mina barn så länge de tar hand om sig själva och sin omgivning genom att leva ett liv som genomsyras av god hälsa och utbildning.

Hyresmarknaden är helt klart annorlunda nu än för ett eller ett par decennier sedan. Hyresvärdarna har blivit mycket hårdare med vem som får ta över ett kontrakt. Det går inte längre att ha studentkollektiv där den som står på kontraktet lämnar över det till någon annan när hen flyttar ut. Du kan inte heller ringa runt till hyresvärdar och få en lägenhet för att du verkar vara en rekorderlig person och råkar ringa just när de fått något ledigt; du måste stå i kö. Och om du skriver kontrakt på en halvbra lägenhet ryker alla dina köpoäng och du är lika långt ifrån drömlägenheten som du var när du först ställde dig i kön.

Fast hade det inte varit bättre kunna spara ihop till några hundra tusen under något år hemma istället. Bara för att man bor hemma betyder det ju inte att man inte växer upp och tar ansvar för sitt eget liv.

Och vill man satsa på sina studier så är ju förutsättningarna bättre med studiero och mindre avledande kring saker (markservice).

Eftersom jag flyttade som 15 åring så visst växte man upp lite fortare (var i stort sett less på festande när jag fyllde 20) och studier var inte speciellt högt upp på listan precis. Mitt barn 23 år är idag mognare än h*ns pappa är idag som snart 60 åring.. 

Nu utgår du från att den som bor i föräldrahemmet inte bidrar som en vuxen, men det kan lika gärna vara så att han/hon gör minst sin del av hemarbetet och bidrar med sin del av kostnaderna. Det blir i de flesta fall betydligt billigare och mindre hemarbete om man är flera vuxna som delar på det än med separata boenden. Hur sammanboendet läggs upp för vuxna som lever tillsammans är ju upp till dem själva att bestämma, oavsett vilken relation de har till varandra.

En slacker som bara går till sitt eget jobb och inte lagar mat, diskar, tvättar, städar etc, eller någon som inte bidrar ekonomiskt, kräver ju dels ett vuxet barn som vill leva så, dels föräldrar som accepterar det. Sak samma som om ett par väljer/accepterar att ha det så i en samborelation eller äktenskap.

Jag tycker emellertid att man tar ansvar över sitt liv om man som 18 åring bor hemma medan man studerar på universitetet. Har man dessutom riktigt höga krav på sig och vill satsa på att i framtiden kunna doktorera så är det helt okej för vår familj att vi tar större delen av markservicen de veckor studierna är som intensivast. Efter studierna är det även klokt att kunna bo hemma för att spara ihop till en större kontantinsats, och därmed inget vi betraktar som oansvarigt i betydelsen att det skulle vara ett slappt beteende. Vi är ett team där vi hjälps åt och där vi föräldrar ger mer eftersom vi i regel har hunnit bygga upp en stabil tillvaro med helt andra ekonomiska muskler. Detsamma gäller även när barnen får barn, att de även hjälper de på samma sätt. 

Däremot är det en helt annan sak om man vill flytta hemifrån för att man har det behovet (eller kanske lever i en dysfunktionell familj). Men jag kommer inte betrakta det som mer ansvarsfullt om ett av mina barn väljer den vägen. Jag förstår dock och respekterar det valet. Mina barn är alltid välkomna hem om de ändrar sig och vi kommer att försöka hjälpa dom så mycket vi kan. 

Jag undrar fortfarande vad som skulle vara pinsamt med att bo i samma parhus som sina föräldrar.