partner med klistriga bonusbarn

Det där hattandet som du kallar det tror jag kan ha bidragit till tjejernas beteende. De känner ingen riktig trygghet och det finns inga rutiner.

Kan ni gång familjeterapi så att han kanske får upp ögonen för hans och döttrarnas osunda relation och stöd i att hitta nya strukturer innan ni flyttar ihop.

Dessutom, om du vill fortsätta planerna att flytta ihop är det väl klokt att ni flyttar till något nytt så att det inte är du och din son som flyttar in till dem (dvs inkräktar på tjejernas revir).

Ja men visst är det så. Och vi skulle självklart inte flytta in hos dem. De bor dessutom trängre än vad vi gör.

Jag har föreslagit terapi i alla dess former! :) Men tror nästan det är föräldrarna som behöver det mest. Föräldraterapi för frånskilda, om det finns?

de kan ha samtal på familjerätten, kring hur de ska hantera rutiner kring sina barn 

Glömde: jag vet ett skilt par som haft samtal via soc, de har ju olika typer av föräldrastöd. Där hade de samtal tillsammans och sedan hade tonåringen det gällde, ensamma samtal med samma person, som då kunde bolla tonåringens åsikter till föräldrarna. (de var inte redo att sitta alla tre i samma rum) 

Försöker verkligen att "inte göra det till en grej", osv. Men har märkt att äldsta tjejen varit väldigt fysiskt markerande på sistone. Ex. Vi äter söndagsmiddag allihop och pratar glatt om det ena och det andra. "ja, snart börjar det och det TV-programmet!"

Plötsligt går hon från sin sittplats och ställer sig tätt intill sin pappa och TEATERVISKAR med kupad hand över hans öra: "kan vi sitta bredvid varandra i soffan ensamma sen?"

Minns inte vad han sa ens. Det var väldigt kort. Hon satte sig sen.

Men sen var jag inte välkommen i soffan. Hon satt tätt intill med benen i hans knä och när jag kom in i rummet kastade hon sig om honom medan hon tittade på mig.

Jag gick in och ut med disk och reagerade inte.

Det hände igen. Hämtar nåt glas och går förbi, hon pressar sig och håller fast honom.

När jag burit ut vårt middagsstök och städat nån halvtimme medan de "gosat lite" (tänker jag - nu måste hon väl fått sin kvot?) ska jag joina TV-kvällen som vi ju pratat om. Ska sätta mig bredvid, då RUSAR hon upp och stampar uväg över golvet, upprörd.

Vad hände? undrar jag. Pappan skakar väl bara lite på huvudet. Han reser sig inte. Hon får väl tjura på sitt rum tycker han.

Vi kollar TV nån stund. Sen börjar hans telefon på bordet framför vibrera. Och igen. Och det är alltså dottern som inifrån rummet kräver att han ska komma och krama henne i hennes säng istället för att "du bara iggar mig."

Och det finns liknande saker som händer ofta. Jag vet inte varför man blir sån (att vilja äga en förälder som trots allt ändå hela tiden är närvarande, kramig, som ser barnet osv) och som jag redan sagt var jag raka motsatsen som flicka (slank obekvämt iväg om nån vuxen försökte fånga in mig för en kram, möjligen kramade jag morfar när man skulle därifrån, annars hade jag inget behov av att få massage av tex pappa varje dag) - failar att fatta det hela.

Men alltså. Iew. Det låter bara så fruktansvärt osunt och jobbigt att jag knappt vet vad jag ska svara. Orkar du verkligen med ett sånt här förhållande? Han verkar ju inte så intresserad av att förändra situationen även om han sagt det? Kändes snarare som något han bara hasplade ur sig för att du skulle stanna...

Jag hade fan sprungit. Killen kan vara hur gullig som helst i övrigt men HERREGUD.

Utan att ha läst hela tråden säger jag bara: Oh. My. God!

Ärligt talat, han verkar helt ha missuppfattat sin roll som förälder. Hans roll är inte att se till att barnen hela tiden är lyckliga och nöjda, hans roll är att förbereda dem inför vuxenlivet. Hur förberedd tror du ett barn som alltid har fått hjälp, stöd och prioritet hos sin far och aldrig behövt klara sig på egen hand, interagera med sina jämnåriga eller uppleva något negativt är? Vuxenlivet kommer bli en chock. Resten av världen kommer inte dalta med henne på samma sätt. Bara det att en 11-åring sover i samma säng istället för mannens partner.

Om jag vore du skulle jag nog först ta ett snack med hans ex. Uppenbarligen har hon ju erfarenhet av situationen. Sen ett snack med honom. Sen en fundering på hur mycket tid och ork du vill lägga på att lösa situationen. För nu verkar det ju ohållbart.

Förövrigt, googlar man på "attachment parenting" så verkar det mest ha med småbarn att göra. Dvs, under 2 år. Dessutom: "The term attachment parenting was coined by the American pediatrician William Sears. There is no conclusive body of research that shows Sears? approach to be superior to "mainstream parenting"."

Men oj vad jag känner igen mig i din trådstart TS! Jag har varit med om ungefär samma.

Jag är ensamstående med min son och han är också självständig, lugn och harmonisk. Han har fått kärlek och närhet i överflöd men precis som du har jag inte kunnat ge honom konstant uppmärksamhet och service. Det tror jag har gjort honom gott eftersom han vet att det inte betyder att jag inte bryr mig utan bara att andra människor också har behov.

Jag träffade en man som den du beskriver och valde till slut att gå. Framför allt var det väldigt jobbigt för min son att umgås med honom och hans döttrar. Sonen har alltid varit snäll och tillmötesgående och han blev helt överkörd. Döttrarna såg honom som en konkurrent och pappan var alltid på döttrarnas sida även när de var elaka mot sonen.

En sak jag har insett med den här typen av föräldrar är att bara en mindre andel av deras agerande handlar om barnen. För mitt ex var det främst en uppvisning i vilken fantastisk självuppoffrande förälder han är. För mig är det otroligt viktigt att respektera barns integritet och låta dem vara individer men han pratade nästan bara om bilden av sitt föräldraskap. Han lärde dem indirekt att spela spel och vara en del av hans show för att få vad de ville och döttrarna såg andra som oviktiga, mindre värda personer eftersom allt i pappans beteende gav det budskapet.

Döttrarna fick problem med andra barn i skolan men exet kunde inte för sitt liv förstå vad lärarna menade. Däremot hade han en massa synpunkter på min uppfostran trots att det aldrig har varit några problem med sonen. Det var som om han blev irriterad på sonen för att han var lugn och sansad med döttrarna bröt ihop och grät då de inte fick som de ville. När han började vara nedlåtande mot sonen var det tack och hej för min del. Jag gick och såg mig aldrig om.

Mitt råd till dig är att absolut inte flytta ihop med den här mannen. Hans beteende har sannolikt djupare orsaker än teorier om barnuppfostran. Han projicerar antagligen sina egna hang ups på döttrarna och det betyder att han i så fall inte ens har börjat reflektera över varför han beter sig så här.

Varför byta en okomplicerad och trevlig tillvaro med din son mot en neverending Norén-scen? Jag kände en otrolig lättnad när jag lämnade exet och hans spektakel. Ibland när jag ser sönderstressade föräldrar som försöker serva sina barn så att de inte ska få utbrott känner jag en sådan tacksamhet över att sonen och jag har det så lugnt och bra och att jag slipper exet.

Du kan hitta en man som tillför energi i ditt liv i stället för att ta som den här mannen TS. Det är alltid sorgligt att avsluta en relation men du verkar vara en stark person och det går över efter ett tag. Läs det du själv skriver en gång till, vill du verkligen leva så?

Vad kul att se fler svar! Ska läsa mer noggrant ikväll.

Jag tänkte mest inflika att det egentligen inte tar energi direkt. Inte som jag känner. Ägnar så lite energi åt det som möjligt och har umgåtts mindre med hans döttrar närvarande senaste månaden. Jag mår inte heller dåligt över det. Men strategin har då varit att umgås mindre med barnen där och ses när de är hos sin mamma. Med några undantag. Vi har ju en fantastisk relation i alla andra delar.

Hör gärna fler tankar. Finns det någon ålder beteendet kan bli mindre uttalat, tex? ("Vid 23 års ålder slutar döttrar vilja sova med pappa") hehe. Ja nä, jag vet att det är märkligt. Men tänker, rimligen borde det lugna ner sig?

Ps. Ser att jag i TS använt ordet "ångest". Det var kanske lite överdrivet, mer som förstärkning åt nån slags...frustration. Men var klart ännu mer frustrerad i somras. Tricket att dra sig undan lite har därmed funkat, sen om det är långsiktigt hållbart vet jag inte.