• Fridalouise

    partner med klistriga bonusbarn

    Nu har jag surfat runt och visserligen hittat liknande problemställningar med efterföljande svar. Det verkar inte som att min/vår situation är helt ovanlig. Men startar ändå en ny tråd. 


    Funderat över ingången. Problemen är flera. Mina tankar snurrar runt. Behöver vädra allt möjligt. Ska försöka att uttrycka mig konscist. 


    Bakgrunden är att vi står inför att flytta ihop. Jag har ett barn (14) sedan tidigare som har bott med mig på heltid sedan han var 2 år. Min partner har två döttrar på 7 och snart 12. Han har dem varannan vecka sedan ca 3 år. Vi blev ihop för 2 år sedan och är seriösa med att det är vi, planerat giftermål etc. 


    Min pojke är helt okej med situationen. Han är rätt smidig. Självständig. Men inte bara nu, utan det har han varit länge. Eftersom jag varit ensam med honom och själv månar om egentid och min egen integritet och ork som ensamstående förälder har jag varit mån om att låta honom sova i egen säng tidigt, njutit av att kunna vara uppe själv när han somnat. Jag har säkert varit kass, haft en rätt låg standard, kan jag tänka ibland. Jag har varit där för honom, ensam försörjare osv, men varit jäkligt nöjd när han hittat på saker för sig själv på sitt rum, så att jag hittat stunder för egen återhämtning. När han var i sjuårsåldern var han ofta med kompisar, antingen precis utanför där vi bor eller på sitt rum med dem. Om jag hade tvätt när han var 3-4 år hängde han med till tvättstugan, det fanns inga alternativ. Besök på tråkig myndighet: han hängde med, inget tal om annat. Ända tills han var stor nog att vara helt ensam längre stunder. Hans personlighet har formats av detta, såklart. 


    Min partner däremot, är helt annorlunda. Och det är kanske först nu jag pejlat in hur extremt problematiskt jag tycker att det är. I somras har nämligen min sons pappa kommit och hälsat på hos oss, vilket gjort att jag tillfälligt tillbringat några veckor heltid hos min partner och hans barn som då alltså är där varannan vecka. 


    Dagen barnen kom fick jag flytta ut ur partners dubbelsäng. Där skulle döttrarna sova, de vill inget annat. Han lägger sig med den yngsta och nattningen tar flera timmar. Ofta somnar han utmattad i samband med nattningen. De lyssnar på sagor och jag gick in och kollade vid 01:30, barnet satt i sängen, min partner hade slocknat. Elvaåringen har under sommaren fått vara uppe så länge hon vill. 


    När jag undrat över planen om att de ska sova i egna sängar fick jag ett försvarstal om attachment parenting och att det var så mysigt att sova ihop. Det här var helt nyligen. Jag hade nog missuppfattat men nu inser jag att han är rätt nöjd med det hela. 


    Snart 12-åringen har ett eget litet rum med en fin säng, men hon "känner sig ensam i den" och sover allra helst bredvid pappa, i andra hand på soffan. Jag har inte vetat hur jag ska sova och flyttat mellan soffan och flickans säng, beroende på hur och var hon somnat. 7åriga tjejen saknar egen säng. Jag har regaerat på att hon inte ens har ett alternativ utan är hänvisad till dubbelsängen. Klart att hon inte kommer att flytta till egen säng - hon har ju ingen! Jag vet att försvarare av liknande arrangemang ofta ställer frågan "vet du ens hur traumatiskt det är med en separation, och sen kommer nya vuxna och lägger sig i!?"


    Men separationen gick smidigt. Föräldrarna är vänner, bor rätt nära. Jag skulle inte kalla det för ett trauma. Ingen vårdnadstvist alls. Enligt mamman, som jag pratat med, tog det slut på grund av att pappan sedan barnen kom, helt slutade prata med henne och bara fokuserade på döttrarna. Det jag upplever är alltså exakt samma sak som utgjorde anledningen till att föräldrarna separaredae. Det är nämligen mycket svårt att ha en vuxen relation med en man som väljer att vara med barnen 24/7 och som hellre sover med dem än sin partner. Att det funkat i över två år beror ju på att han varannan vecka varit utan dem. Men jag tycker att det är lite sorgligt...


    Utöver det tycker jag att han är rätt gränslös med dem. Ja, jag har googlat "miniwife" och ja, det finns lite sådanna element. 


    Döttrarna tävlar varje minut sinsemellen om hans gunst och jag ser aldrig att han väljer att vika undan och måna om sig själv. Istället är det ett delande av tiden som går ut på att om ena dottern får sitta i knät en stund, gosar han med andra därefter. Om ena dottern masserar honom en stund framför TV:n får den andra mysstund efteråt. De frågar i kär: älskar du mig? Ja, jag älskar dig. Hela tiden ska det frågas. 


    När jag så kommer in i hushållet blir det såklart pannkaka. Häromdagen vek jag undan, (det här är under vår "gemensamma semester") höll mig borta hela dagen till ca 22:15, då jag dök upp. Jag visste att han då varit sedan 07 på morgonen med båda, men främst 11-åringen. De hade ätit lyxbuffé ihop, badat, shoppat, gjort allt hon ville, och när jag smög hem hade jag hoppats kunna sitta och snacka med honom på balkongen med ett glas vin. Men han satt i soffan med 11-åringen som ville ha massage på massage, och när jag satte mig bredvid bröt hon nästan ihop. Hon sa: Men pappa, när ska du SE MIG? Han sa då i och för sig att de varit ihop hela dagen, men hon verkade helt förstörd. Jag gick in på hennes rum vid midnatt och sa godnatt, för det fanns inga tecken på att han skulle få henne i säng, utan hon gjorde klart att hon ville somna i soffan medan han satt där. De satt kvar och "gosade". Sen har det fortsatt. Varvat med att jag får sån ångest av hela situationen att jag faktiskt gått därifrån och sovit någon helt annanstans. 


    Min partner, 11-åringen och jag kollade på TV. en missbildad man skymtade på TV. Han frågar till mig: Skulle du älska mig om jag hade en sån missbildning? Det vete fan, sa jag lite retsamt. 11-åringen poppar upp och lutar sig mot honom: Pappa, jag skulle i alla fall älska dig hur du än såg ut. Åh mitt älskade barn, svarar han. 


    Jag. Pallar. Inte. Godnatt på er, sa jag. Så sitter de kvar tätt sammanslingrade och tittar på skräckfilmer ihop. 


    Han får ju redan all intimetet man behöver genom barnen, tänker jag nu. Jag är ju liksom helt överflödig. Det känns så obekvämt och dessutom skulle han aldrig någonsin kännas vid hela resonemanget, utan mena att han kör nån attachment parenting-stil som gör barnen trygga. Jag å min sida tycker att min son är väsentligt mycket tryggare än de här två. Meddelandena som skickas mellan 11-åriga dottern och pappan är bara fyllda av hjärtan och älskling hit och dit. Hon ringer och gråter och säger att hon räknar dagarna tills de får ses, om hon är borta. När hon varit borta 6 dagar får hon första tjing på att sitta bredvid honom jämt och han förklarar allt med att "Nu var det ju ett tag sedan vi sågs, så nu vill hon väl ha mig för sig själv." Vi var på en släktmiddag nyligen och där fanns ett vuxenbord och ett barnbord. Alla andra barn gillade läget och höll sig till barnbordet, men hans döttrar kom krypandes och 11-åringen pratade med bebisröst och bad om att få sitta bredvid pappa istället för att sitta med sina jämngamla tjejkusiner. Hon satte sig då mellan oss och konversationen vi hade vuxna emellan bröst genast. Hon såg jättenöjd ut. Sen försökte jag ta mig en promenad med min partner, men hon ville vara med. Man får alltså inte ens fem minyter ensamma när de är med. De vill aldrig leka med jämngamla barn utan bara klänga på sin "söta fina pappa".


    Jag får fundera på hur det går att lösa, men har väl insett att det inte är något jag kan göra mer än att dra mig undan. 


     

  • Svar på tråden partner med klistriga bonusbarn
  • Anonym (Carin)
    Anonym (Stina) skrev 2020-08-16 10:06:59 följande:

    Har varit i parterapi med min man men efter andra besöket blev han irriterad o vägrade gå dit igen. Han gör liksom inget fel i hans värld o alla som försöker prata med honom bemöter han med locket på.

    När jag fick barn gick jag också in o blev lite mer auktoritär i min roll o sa ifrån. Det måste jag få göra som mamma, det intressanta då har varsitt att det har reagerats med chock o irritation från deras håll. I början var det jobbigt men efter ett tag har jag vant mig vid den ständiga 2 mot 1 situationen.

    Vissa män går att förändras men min har inte gjort det o backar mig aldrig. Tror att TS kille är av liknande art som min.


    Usch vad svårt. Som du skriver så kommer man inte ens en centimeter framåt om inte ens man är med på det. Här sa jag ifrån till min man att parterapi är avhängigt för att vi ska fortsätta bo under samma tak. Det är inget han kan vägra, då förlorar han mig. Det är han som måste föra förändringen framåt, det kan man inte göra som styvmamma ensam. Vad bra att du lämnar! Du kommer att få det sååå mycket bättre utan dom. Att leva i en 2 mot 1 situation i sin egen familj är så dränerande.
  • Stabben1989

    Finner inte ens ord. Det här är sjukligt och mitt enda råd är att flytta inte ihop, investera ingen mer tid, energi eller mer känslor i det här.

  • Xenia

    Men vad är det med alla dessa frånskilda pappor, den ena värre än den andra? Förvånad

    Jag får bara hålla med andra, flytta aldrig ihop med den mannen! Vill du ens bli särbo med en sådan man? Han kommer väl att sova med sina döttrar tills de flyttar hemifrån (om de ens gör det). Han tänker verkligen inte på deras bästa utan bara på sin egen bekvämlighet. Usch, perverst tycker jag.

  • Fridalouise
    Anonym (Dejavu) skrev 2020-08-15 23:32:32 följande:

    Kommer ihåg den här tråden...visst har du skrivit om detta tidigare? Kommer framförallt ihåg det med att fråga "älskar du mig? " hela tiden och han svarar tillbaka och att de sover ihop osv

    Trollar du eller varför har du inte lämnat?


    Nej, jag har aldrig skrivit om detta förr, varesig på FL eller i något annat forum. Men det verkar inte helt ovanligt, så två berättelser kan mycket väl te sig identiska.
  • Anonym (Y)

    Jag tänker att det är stor skillnad på attatchment parenting och att göra sina barn totalt beroende av en (av egoistiska skäl). Han verkar inte förstå det. Visst det är supermysigt att samsova och känna sig enormt behövd, men hur ska det bli när döttrarna blir tonåringar och så småningom vuxna? Hur ska de kunna hantera en taskig chef, till exempel, utan att ha fått lära sig att lita på sin egen inre trygghet?

    Vad säger han när du frågar om sådant?

  • Anonym (Mimmi)
    Anonym (Y) skrev 2020-08-16 17:00:59 följande:

    Jag tänker att det är stor skillnad på attatchment parenting och att göra sina barn totalt beroende av en (av egoistiska skäl). Han verkar inte förstå det. Visst det är supermysigt att samsova och känna sig enormt behövd, men hur ska det bli när döttrarna blir tonåringar och så småningom vuxna? Hur ska de kunna hantera en taskig chef, till exempel, utan att ha fått lära sig att lita på sin egen inre trygghet?

    Vad säger han när du frågar om sådant?


    Hur ska de ens få motivationen att hitta en egen partner och vänskapskrets när pappa finns där för precis allt?
  • Fridalouise
    Anonym (Stina) skrev 2020-08-16 07:12:59 följande:

    Är själv på väg att lämna min man nu efter flera år tillsammans eftersom jag märker att det blir inte bättre.

    Hans dotter är nu 19 år gammal men är fortfarande nån sorts miniwife. När hon var 10 år gammal så tänkte jag att det där beteendet skulle lägga sig när hon blir vuxen men det gör inte det så nu ger jag upp.

    Äter vi middag ihop eller äter middag med andra så placerar hon sig så att hon blockerar sin pappa från att kommunicera med nån annan, de sitter tätt o pratar bara med varann o påminner om lady o lufsen. Vi fick oplanerat ett gemensamt barn ihop för tre år sen o det har varit samma sak där. Hon tillät aldrig oss att ihop gå ut med den lilla till parken utan hon följde alltid med, hon o min man gick båda bredvid varann o höll i barnvagnsstyret o jag gick fem meter bakom som en barnflicka. Omgivningen lär ha trott att det var dem som var mamma o pappa. Satt vi o mös i soffan så skulle hon krypa upp bredvid honom o be honom om en nackmassage eller nåt liknande.

    Det här var bara exempel. Vad jag vill ha sagt med det här är att många bonusfamiljer har det tufft men när pappan har en miniwife till son eller dotter så är det helt omöjligt att få rätsida på problemen för männen ser det verkligen inte som nåt problem som ska förändras. Han är ju dyrkad av sitt barn o blir aldrig emotsagd o det är så han vill ha det, klagar du är du bara svartsjuk o så är det med det. Sen så har min man nästan blivit utbränd av henne just för att deras relation är så himla intensiv, han är helt färdig när hon inte är hos oss. Då finns ingen ork till mig och vårt gemensamma barn o den där gulliga tonen som han har mot henne finns inte mot oss, då är han mest vresig o sur o jag står inte ut längre.

    Ge dig inte in i det här, både för din egen skull men först o främst för din sons. Han ska inte behöva uppleva den där konstiga dynamiken som kommer uppstå utan låt honom växa upp i en sund hemmiljö.


    Usch, det låter inget vidare för er. Beklagar. Det där om att han blir nästan utbränd känner jag också igen. Jag blir inte kallad svartsjuk, snarare "måste du gnälla hela tiden?". Jag har tagit upp det kanske två gånger. Jag kan känna att det är del av samma problem. För rent objektivt sett gnäller hans barn från morgon till kväll, och om det har han inget att påpeka. Det är alltså inte en dynamik som är att flickorna enbart är små mysänglar och de sitter och jollrar ikapp alla tre. Utan det är varvat med många vredesutbrott dagligen, den lilla rivs och bits och slår gärna en knytnäve i magen på honom - han säger inte ifrån, utan försöker möjligtvis vara roliga pappan som avleder. Det funkar sällan. Tjafsen och vredesutbrotten leder till att barnen får igenom sin vilja jämt. Under en eftermiddag kan det komma 3-4 långdragna surdegar. Han har händerna fulla av saker, jag med. Vi ska gå 100 meter från en parkering. Sjuåringen sätter igång.  "Men pappa du är elak!" upprepat gånger 100. "Men jag är väl inte elak, jag tycker jag är jättesnäll." "Du är elak. Bär mig. Bäääär mig." Han sätter ner sakerna på marken, får gå två gånger snarare än att hon går själv, och lyfter flickan, säger "min fina lilla tös." Hon kan då slå honom och bitas, och sätter igång med "men pappa du är elak, du vill inte vara med mig, du är bara med X..."men det leder ingen annanstans än att hon är så gullig och söt.


    Om jag så mycket som ger en trött blick åt detta, blir han vresig mot mig. Och här kommer igenkänningen till vad (Stina) skriver:  när de väl gått säckar han ihop, då visar det sig att han egentligen är helt tömd på energi, nästan deprimerad, och förklarar för mig att han är jättejättetrött. Så veckan utan barnen är han så trött, så trött. Han ser också till att städa inför att barnen kommer, lite som inför julafton. Det går aldrig att städa MED barnen, som jag gjort i alla år. Utan "Vår tid" är tråktiden då det städas och storhandlas inför att flickorna ska komma till dukat bord. De stackars flickorna ska inte behöva tvätta, städa, köpa mat, utan det är bara ridning, båtturer, köpa glass, åka karusell, extra allt. Och ändå gnäller och klagar de mer än några andra barn jag någonsin träffat. Det här kan jag verkligen tycka är fel. De är verkligen bortskämda delux. Säger aldrig tack. 


    Jag fattar inte varför han måste förställa sig och liksom upprätthålla den nivån, det tar musten ur honom. I och med att jag varit ensam med min son har jag aldrig kunnat ha en sån nivå ens om jag velat, man orkar inte. Men han kan bara  inte tagga ner, det ska svingas och hissas i vartenda träd, han bär gärna båda flickorna, en på ryggen och en i famnen, ljudnivån är upptrissad och hög, det ska sjungas ramsor och lekas lekar exakt hela tiden, osv osv. 


    Det tänker jag är del av problemet. 

  • Limeblad

    Herregud. Så stört. För din och din sons skull (framförallt hans skull), flytta inte ihop. Alla liknande trådar jag stött på här på FL tyder på att det inte kommer bli bra.

    Är du säker på att din son är okej med situationen som den är idag? Låter ju väldigt dysfunktionellt.

  • Anonym (dessa pappor?)

    Jag har barn som är i förskoleåldern och de kan bete sig som bonusbarnen här bara att det skiljer sig sådär 10 år. Helt sjukt.

    Verkar som att bonuspapporna ( ja, det tas ju upp några exempel i den här tråden) här vill kompensera för dåligt samvete över att de skiljt sig, de verkar inte vilja försumma barnen på något sätt och får kanskr den bekräftelse de kanske inte fått under sin uppväxt? Något är det de fylls av genom att ha denna relation med sina barn, är det att få känna sig behövda och bekräftade? De verkar söka en kärlek som de någonstans saknat. Vad vet jag men jag skulle vilja sätta sig in i huvudet på dessa män som blivit pappor som inte kan säga nej eller sätta gränser mot sina barn. Vad söker de och vad är det för tomrum som måste fyllas? Har de inte fått en trygg uppväxt själva och är den här formen av relation med sina barn som blir konsekvensen av det?

  • Anonym (Stina)
    Anonym (Carin) skrev 2020-08-16 10:15:05 följande:

    Usch vad svårt. Som du skriver så kommer man inte ens en centimeter framåt om inte ens man är med på det. Här sa jag ifrån till min man att parterapi är avhängigt för att vi ska fortsätta bo under samma tak. Det är inget han kan vägra, då förlorar han mig. Det är han som måste föra förändringen framåt, det kan man inte göra som styvmamma ensam. Vad bra att du lämnar! Du kommer att få det sååå mycket bättre utan dom. Att leva i en 2 mot 1 situation i sin egen familj är så dränerande.


    Han blev arg på terapeuten för hur kan denne kritisera honom som har en fantastisk relation med sitt barn. Där slutade det o jag kommer inte kämpa mer.

    Det här är en familjedynamik som aldrig funkar, vissa av oss kämpar i 2 månader o andra i 20 år. Det blir inte bättre så bara att lägga ner.
Svar på tråden partner med klistriga bonusbarn