partner med klistriga bonusbarn

Nej, vi avvaktar lite nu. Min son har varit med på dagsturer ihop, annars bor han aldrig ihop med bonusbarnen. Han är rätt cool. Han knyter ihop deras annorlunda beteende med två saker: fri skärmtid och för mycket socker. Han kan ha en poäng, och jag låter det vara hans förklaring till varför de är så fruktansvärt stissiga, klängiga på sin pappa osv. Min son tänker väl att när han var liten lekte man ute, eller byggde lego, "Dagens barn kan inte leka, de är helt klistrade vid datorspel, youtube, tiktok" tycker han. Och så säger han: "Herregud vad de äter socker, jag tycker faktiskt synd om dem." De här tjejerna kan skippa i princip alla måltider och bara gå på godis-glass-chips-kladdkaka-muffins-möjligtvis sushi-diet. Den yngsta äter så kasst att jag verkligen hajat till. Utöver all skräpmat har jag sett henne på sin höjd få i sig några gurkskivor och nån smörad brödskiva. Annars bara chips, godis, glass, efterrätter. Varje dag.

Det är naturligtvis inte heller bra. Men det kan höra ihop med att pappan inte kan ta några som helst konflikter med dem utan bara låter dem göra precis som de vill, så "är alla glada och nöjda" och han kan vara den snälla pappan. 

Du har frågat två gånger? Fråga några gånger till så får du se hur han reagerar.

Det är klart att deras prinsessor inte är några drömungar för nån annan för föräldrarna själva. Det är ängsligt o allt ska det nötas o pipas om. Inget är logiskt o lätt o det har jag tröttnat på, förstår du vad jag menar med det?

Har du pratat om sovsituationen förresten? Du bör inte flytta ihop med honom men var tanken att du skulle sova i ett barnrum när han har tjejerna eller vad hade han tänkt?

Herregud. Blir ännu mer matt när jag läser dina senare inlägg. Stämpla ut från vansinnet medan du kan.

Det är vanligt med oro för att barnen inte ska vilja komma till dom, att bli bortvald.

Min sambo kunde sopa saker under mattan för att barnet snart skulle till mamman, det tyckte jag var illa nog, han undvek konflikter som hade varit viktiga att ta. Jag tror det var dels enklast för stunden, dels att han inte ville avsluta umgänget med en konflikt. De här Disneyland Dads som vill skapa en fasad av livet som ett enda nöjesfält, det gör mig helt utmattad att höra om.

Jag känner igen mig i att barnet aldrig fick uppleva att pappan behövde städa, det passade han på att göra när barnet var hos mamman. Jag kan förstå att det lätt blir så som ensamstående frånskild förälder men när han väl träffade mig så funkade det inte för oss som par så på det sättet hade han inte förberett sig för att ta in en partner i sitt liv. Det gör det inte lättare för en kvinna att flytta ihop ifall barnet upplever att pappa inte har lika mycket tid och den tid det egentligen handlar om är vanliga hushållssysslor som alla vuxna människor måste göra. Även dessa barn när de blir vuxna.

Lämnade min sambo som gjorde så med sin 10 åring. Nog värsta tiden i mitt liv för mig och min tonåring. Haft som du TS med uppfostran med min son. Såg ju detta i början innan vi flyttade ihop men eftersom som han hade sin son varannan vecka trodde jag vi skulle få ordning på det hela ihop. Men det blev inte så då det fanns inget varannan vecka. 10 åring var nu varje dag hos sin pappa (kollade aldrig av med mig & våra planer ställdes in) för hos sin elaka mamma fick han inte vara uppe hela natten få utbrott skrika på data spel, så de som skulle jobba och till skolan inte fick sömn. Mamman hade ju inte råd äta resturang mat som pappa kunde varje dag på krediter heller. En lördag på 8 månader var 10 åringen hos sin mamma då sambon & jag gick på restaurang drack & åt. Efter en timme fick vi gå & hämta upp hans son som hade ett utbrott för hans elaka mamma drack ett glas vin med sin vän. Detta ex fattar än idag inte varför vi valde att flytta isär även om hans föräldrar & vännerna han inte har förstår. För vem behöver sambo & vänner när man har sin 10 åring som kan ta den rollen. Usch aldrig mer!!!

Usch vad kladdigt. Inte i frågan om Incest och såna vibbar. Bara kladdigt och gränslöst, och ja kanske något sjukligt av det hela med.

Min dotter är lika gammal, fyller 12 och har alltid tytt sig till hennes pappa och min sambo. Hon sov också visserligen länge hos oss och hos honom. Vi bor trångt och vi sover i bäddsoffa så ibland sover han i hennes stora säng.

Hon vänder sig till honom om frågor osv. Men aldrig nånsin att varken han eller jag skulle acceptera nåt liknande beteende. Bli masserad hela tiden och tävla om pappans kärlek, hon börjar bli stor. Det är rent elakt av honom att aldrig visa att han behöver tid för dig, den andra dottern och sig själv.

Alltså totalt gränslöst.

Min första tanke var att mkt ändå verkar handla om separationen, barnen måste försäkra sig om att han älskar dom. Men han måste sätta gränser för fan!

Nu blev jag dock lite fundersam när jag läser alla inlägg om mini-wife.

Är det vanligt att barn väljer en att ty sig till? Man har ju kallat det mammig eller pappig.

Sonen har alltid tytt sig mer till mig och dottern till pappan.

Det är ju inte i NÄRHETEN av ta situation. Däremot känns det som att dottern är allierad med min sambo när vi är ensamma. Hon väljer alltid hans parti om man hamnar i den sitsen. Nu bråkar inte vi ofta men ibland när jag blir irriterad på sambon kan hon pusha på som att hon nästan ville att sambon ska var sur på mig. Dock ber hon om ursäkt sen, men vad det än gäller skulle hon aldrig försvara mig i nån diskussion.

Nu är vi dom vuxna och det är knappast hon som styr på det viset, men jag har märkt detta. Och har inte tänkt på det först nu. Han gör också allt för henne, kör henne varje dag till aktiviteter i veckan.

När hon skriker hemma säger jag åt henne att försöka själv först i stället för att bara gapa på oss och bli sur, smälla i dörr osv. ibland har han kallar mig lat. Kan vara att leta fram nåt plagg till vad som helst enkelt. Hon måste försöka själv och han håller med mig. Säger att han bara skojar. Hon säger sen förlåt för att hon skrek.

Sen är det inte mer med det. Vi har mycket egentid och det sätter hon sig inte emot. Även om hon nångång frågat varför vi låser dörren hemma.

Men hon säger även att hon tycker att vi ska ta en promenad själva, åka till landet nån gång bara han och jag.

Så det är ju inte så att hon ska ha hans uppmärksamhet hela tiden. Vill sitta nära och sånt, inte alls på det viset. Men det finns ju vibbar av detta mini-wife No pratar om.

Man läser bara om föräldrar som skiljt sig, men dom vars är ihop då som i mitt fall?

Min sambo är helt omedveten om detta, det kanske iof alla är. Men han beter sig ju sig som dessa pappor i mångt och mycket. Låter dottern få precis allt.

Hon skulle rida, av en miss åkte hon ur ridgruppen. Jag sa att hon kan ta ridlektioner då hon antagligen lär sig mer än i hennes ridgrupp som hon ändå inte är så nöjd över. Hon kan stå i kö till en annan så länge.

Vi åkte runt till en massa andra klubbar, då på samma dag har hon fått samtal om att fortsätta i sin ridgrupp och även i en annan. Alltså två ggr per vecka. I mitt huvud var det bara självklart: vilken väljer hon?

Sambon tycker att hon ska gå bägge. Inkl gymnastik resten av veckans alla dar. Det är alltså 15.000 som ska in nu i augusti.

För mig är det helt ok, det är han som skjutsar, jag har inte ens körkort så vill han skjutsa så visst. Jag tycker att det är bra att hon ägnar tid till annat som hennes vänner gör med noll aktiviteter, även om det låter för mkt.

Jag sa att en av hennes obligatoriska träningar till gympan är en sen fredag vilket betyder att vi inte kommer att kunna åka till landet. Nä det håller han med om, hon får hoppa över det.

Nu är det inte han som bestämmer som det låter, vi tar gemensamma beslut.

Förlåt att jag kapar tråden men det kanske också fyller nåt behov hos honom. Han blir ju mer eller mindre dyrkad av henne och han liksom dessa andra pappor kanske är nöjda med detta??

Som sagt håller hon inte på och ska kramas och samsova. Såna saker... Anledningen till att dom gör det i enstaka fall beror på att vi bor trångt och alla sover hur som helst. Ibland sover jag också hos dottern.

Frågan är varför dottern håller på som hon gör? Jag har aldrig uppfattat henne som avundsjuk och "ska ha honom för sig själv"

Inte på det viset, men hon kör ju med honom. Det är honom hon ringer. Honom hon pratar med om hon har nåt problem, det kan jag sakna. Det kanske bara är så att dom har en bättre relation än jag och hon.

Och att jag och sonen har det kanske han känner samma sak innerst inne.

Mini-wife-begreppet syftar inte på att ett barn tyr sig, det handlar om att ett barn som efter en separation får ta en roll som förälderns partner. 

Det du beskriver med din sambo och dotter låter som att de lierar sig mot dig. Det låter inte schysst. Din sambo skämtar om dig på din bekostnad. Din sambo och dotter borde inte förstärka sin samhörighet genom att göra sig lustiga över dig. Det låter som att de har en bra relation så de kan nog klara sig bra utan att göra det på din bekostnad. 

Jag tror inte att din dotter är som en mini-wife, men om han börjar ta beslut med dottern som han borde ta med dig, då lyser varningslamporna.

Jag är också för ett nära föräldraskap, eller attachment parenting, men det är ju INTE samma sak som att låta barnen bestämma allt och aldrig säga nej... Din partner verkar helt ha missförstått det där! Om vi tar sovsituationen: Samsovning är ganska vanligt i synnerhet hos gruppen "nära föräldrar", men det är minst lika vanligt att på ett NÄRA sätt lära barnen känna trygghet i egen säng (eller kanske med ett syskon?) när samsovning med föräldern inte fungerar/inte längre fungerar. T.ex. nu när hans äldsta kanske börjar bli könsmogen snart och s.a.s. börjar få behov av egen säng av vissa anledningar, eller det att det helt enkelt inte fungerar eftersom 7-åringen uppenbarligen inte får nog med sömn om hon inte somnat 01:30!! Då är det helt enkelt dags att hitta nya lösningar, och det ska även en 'nära' förälder fatta OCH lösa. Här fick våra äldre barn, då 3 och 4, lära sig sova i egen säng när ett syskon kom och höll dem vakna hela nätterna i vårt sovrum. Och jag måste sova i vår säng då den är specialgjord för just min rygg. Däremot låter vi barnen sova i samma säng, och de finner trygghet i varandra (och får såklart komma in till oss på natten om någon blir rädd, men det händer väldigt sällan).

Nära föräldraskap handlar heller inte om att låta barnen äta precis vad de vill och aldrig säga nej. Hur många barn skulle inte leva på godis då!? Vill barnen ha sött får man ju förklara att man har full förståelse för det, MEN man kan inte äta godis hela tiden därför att bla bla bla. Så får barnen ha sin reaktion och man får bemöta den - inte ge vika och låta barnen leva på sött!

Så får man ju ha sin kroppsliga integritet även som nära förälder. Jag vill inte alltid att någon sitter jättejättenära mig på soffan, ibland vill jag ju ha min kropp för mig själv. Det är helt OK att förklara sånt för sina barn - hur ska de annars lära sig sätta gränser kring sin egen kropp om de aldrig sett någon annan göra det? Jag skulle heller aldrig tillåta att barnen frös ut min man/sin pappa som hans barn gör mot dig. Eller komma in och avbryta diskussioner. O.s.v.

Det är så mycket som är dysfunktionellt i hans föräldraskap att man häpnar. Tycker ärligt talat synd om döttrarna, för de får ju allt annat än en normal barndom med honom som pappa.

Den där relationen hade jag definitivt gett upp, för han fattar ju verkligen inte vilka fel han gör.