partner med klistriga bonusbarn

Han blev arg på terapeuten för hur kan denne kritisera honom som har en fantastisk relation med sitt barn. Där slutade det o jag kommer inte kämpa mer.

Det här är en familjedynamik som aldrig funkar, vissa av oss kämpar i 2 månader o andra i 20 år. Det blir inte bättre så bara att lägga ner.

Mini-wife-begreppet syftar inte på att ett barn tyr sig, det handlar om att ett barn som efter en separation får ta en roll som förälderns partner. 

Det du beskriver med din sambo och dotter låter som att de lierar sig mot dig. Det låter inte schysst. Din sambo skämtar om dig på din bekostnad. Din sambo och dotter borde inte förstärka sin samhörighet genom att göra sig lustiga över dig. Det låter som att de har en bra relation så de kan nog klara sig bra utan att göra det på din bekostnad. 

Jag tror inte att din dotter är som en mini-wife, men om han börjar ta beslut med dottern som han borde ta med dig, då lyser varningslamporna.

Jag känner flera kvinnor som är i din situation. Om det kan trösta dig så finns det begrepp för det på engelska - Disneyland dads och mini-wife (som sagt). Frånskilda pappor som har som ett hål i sig själva som dom fyller med bekräftelse från barnen, kombinerat med dåligt samvete över separationen och lågt självförtroende som pappor. Det måste till professionell hjälp om man ska bryta det där, och en egen vilja från mannens håll. Jag har kämpat så hårt för att förändra vår bonusfamilj! Men det är bara för att vi har gemensamma barn, annars så skulle jag ha lämnat för länge sedan. Men jag kan tillägga att för oss så HAR det blivit bättre och vi har brutit många mönster. Så det går, med lite god vilja! Man får dock vara beredd på att dra hela lasset själv och utbilda så att säga. Det finns mycket mer info och tips till bonusmammor än vad det finns till män som har separerat och ska starta ny familj. Det finns sorgligt lite hjälp och info till pappor som separerar, vissa av dom borde få mycket mer guidning än vad dom får. Majoriteten av dom har liksom knappt tagit ut föräldraledighet eller varit huvudförälder för barnen under tiden som kärnfamilj så hur ska de då snabbt kunna växla om och ta fulla ansvaret varannan vecka efter separationen?

Hade lämnat för länge länge längesedan om det inte vore att jag blev plötsligt oplanerat gravid. Det var en liknande situation i deras relation innan men då struntade jag lite i det. Jag stack iväg o gjorde egna saker under barnveckorna men när bebisen kom så ställdes allt mot sin spets. Jag var mer låst i hemmet o med hans dotter.

Egen vilja från mannens håll är det enda som hjälper men det har inte skett med min man, självinsikten skevar o nån form av självkritik finns liksom inte. Hon avgudar honom o skulle aldrig revoltera på nåt sätt o det är enligt honom ett kvitto på att han har gjort ett bra jobb. Han pekar gärna mot andra barn i samma ålder o kritiserar att den o dens barn festar o är allmänt bråkig. Hans lilla prinsessa skulle aldrig göra så o där tar han illa vid sig när jag kritiserar honom.

Det är enligt mig mer sunt med 19 åringar som är ute o röjer än som sitter o ger pappa fotmassage framför På spåret på fredagarna om du frågar mig. Jag trodde inte att såna här relationer mellan pappor o barn existerade innan jag själv hamnade i en sån familj själv.

Det känns fint ändå att hitta andra som beskriver liknande. Känns mer och mer som ett fenomen. Det här med "tomrum att fylla" stämmer säkert för min partner. Han har haft en dålig relation till sina båda föräldrar och är än idag, 40+, bitter mot dem. Han tycker att hans pappa var en superegoist som svek barnen. Han kan fortfarande ta upp sånt. Hans egen pappa är dessutom omgift med en yngre kvinna som ogillas starkt av alla. Jag har märkt att relationen till de egna föräldrarna varit ansträngd. 

Typiskt nog är min bakgrund då den motsatta. Ingen ansträngd relation till mina föräldrar alls. Pappa är omgift med en kvinna sen jag var i yngre tonåren, och jag gillar henne och tyckte när de träffades att det var bra att hon kom. Möjligen kan jag tycka att jag anpassade mig lite väl mycket, på en gång. Jag tog rakt av att nu var det pappa och den nya, frågade inte ens om han och jag kunde hitta på något ensamma. Det var bara som det var.  Men frigjorde mig tidigt, och som barn var jag tidigt självgående, möjligtvis lite väl mogen för min ålder hela tiden. Till en början hade jag det i bakhuvudet när jag mötte hans barn. Påminde mig om att okej, det var ju faktiskt så att jag var exceptionellt tidig i allt (vilket man senare lever med, det återberättas ju gärna under resten av uppväxten och formar en), dessutom att jag aldrig någonsin krävde saker av min pappa i och med hans nya par utan var artig och välkomnande, så jag har inte mig själv som måttstock, det vore orimligt. Men hur det än är, är det ju svårt därför att våra personligheter är så olika. Den största skillnaden mellan hans döttrar och mig, som barn, är att jag antingen genom personlighet eller miljö (eller båda) mycket tidigt fick verktyg att reglera känslor, ha en slags trygghet i att jag klarar allt. Jag minns att jag tänkte det, och var skitnöjd: jag kan allt. Hans döttrar har en antingen personlighetsmässig eller inlärd hjälplöshet, och min partner verkar vilja att den består. Det är i alla fall konsekvensen av dynamiken. Det visar sig i allt från illskrik-sitta i knät-få glass-tröstsession om det är en insekt ute i naturen (jag minns då att jag som flicka brukade ta upp och studera insekter) och på den nivån tänkte jag mer i början på att de är lite väl fjompiga, va - här kan jag ju vara lite föredömlig och avdramatisera en massa smågrejer. Det är alltså i sig inget som avgör helheten, men det är typiskt ändå. 

I helgen var det fruktansvärt, så jag har avvikit ännu mer. Jag kände mig inte välkommen och därför bokade jag in extra mycket tid att göra annat, hålla mig borta. Fredag kväll, klockan närmar sig midnatt. Han och dottern ligger i soffan, TV:n är på, men samtidigt har hon en i-pad som hon gör nåt med. Så jag tar chansen och när vi zappar stannar vi på nåt av mina program.  Dottern skriker åt att det är läskiga sår och vänder sig om mot sin i-pad. Fem minuter till bara, säger pappan, sen ska vi se något du vill. Jag tänker att de har suttit där rätt länge ensamma och tittat på saker. Jag har också sagt att kvällen därpå kommer jag gå hem till vänner hela kvällen, så de kan se sina favoritfilmer då. Vi slöstittar lite en stund, sen byter vi till nåt annat. 

Om detta blir jag utskälld i efterhand. "Det är BARA DU som ska bestämma! Ingen annan vill titta på dina hemska program, men det skiter du i, det är BARA DU som ska styra och ställa." Alltså: helt oproportoneligt menar min partner att om vi en fredagkväll kring midnatt tittar högst en halvtimme på ett program som inte dottern beslutat om, är det för mycket. 

Han tog inte upp det inför dottern, utan efteråt, när jag sa att jag var ledsen för hur situationen var. 

 

Det känns bra att höra, faktiskt. Tack! 

Ja, han stör sig enormt på sin pappas nya och det hänger ihop med att det var en välbärgad familj vad jag förstår, med en hyfsat tät pappa som nu slösar upp allt på sin fru istället för att låta rikedomarna spilla ner över barnen. (Försäljning av fastigheter och kapitalet "slösas" mest på att ha kul med frun). Och det vänder sig min partner kraftigt emot och säger sig istället göra tvärtom: slita järnet för att lämna över godsakerna och eventuellt ihopslitet kapital till barnen. Jag har sett det sedan början, man hör vad den andre säger, men man begriper inte konsekvenserna förrän senare. Man reagerar ju aldrig negativt på när någon man träffar säger sig vilja göra allt för barnen. 

 

Men jag tar fasta på det enkla: jag måste också trivas. Mer än så är det ju inte i slutändan.