partner med klistriga bonusbarn

Åh, stackars dig! Fy, så sorgligt. Kan du inte prata med din man om mini-wife syndrome? Jag har gjort det gång på gång och till slut grillar poletten ner...men det har tagit tre år :/ Jag känner igen det där med att ens msn blir utbränd av att relationen är så intensiv och måste vila så fort barnet har åkt till mamman eller bara gått och lagt sig för kvällen! Och att han har en gullig ton och ett oändligt tålamod med sitt favoritbarn samtidigt som han är vresig mot övriga.

Hur löser han det när det yngre barnet vill ha uppmärksamhet?

För övrigt tycker jag att det är ett helt sjukligt föräldrabeteende?

Eller så bryr han sig inte om han förlorar dig, det är inte du som är hans prio i livet, inte heller erat barn. Separera är nog det bästa.

Fy vad sorgligt. Jag känner så med dig! Och han försummar sitt minsta barn vilket inte är ok. Har ni testat familjerådgivning? Vi har gått i flera år och det har hjälpt oss. Även att jag har tagit en mer aktiv roll, numera säger jag till om bonusbarnet enbart pratar med sin pappa vid måltiderna tex. Det är ju väldigt oartigt mot lillasyskonet och sänder inte ut några bra signaler.Det är en sorts social uppfostran som uteblir mot bonusbarnet i såna här familjer. Och det gynnar inte någon. Här har även mina födelsedagar förstörts av surande och drama från bonusbarnets håll, för att inte tala om Alla hjärtans dag och dejter...det är fruktansvärt svårt att komma åt. Heja dig som har stått ut! Jag förstår att det är laddat att prata om. Har er minsta hamnat i kläm pga detta?

Usch vad svårt. Som du skriver så kommer man inte ens en centimeter framåt om inte ens man är med på det. Här sa jag ifrån till min man att parterapi är avhängigt för att vi ska fortsätta bo under samma tak. Det är inget han kan vägra, då förlorar han mig. Det är han som måste föra förändringen framåt, det kan man inte göra som styvmamma ensam. Vad bra att du lämnar! Du kommer att få det sååå mycket bättre utan dom. Att leva i en 2 mot 1 situation i sin egen familj är så dränerande.

Usch, det låter inget vidare för er. Beklagar. Det där om att han blir nästan utbränd känner jag också igen. Jag blir inte kallad svartsjuk, snarare "måste du gnälla hela tiden?". Jag har tagit upp det kanske två gånger. Jag kan känna att det är del av samma problem. För rent objektivt sett gnäller hans barn från morgon till kväll, och om det har han inget att påpeka. Det är alltså inte en dynamik som är att flickorna enbart är små mysänglar och de sitter och jollrar ikapp alla tre. Utan det är varvat med många vredesutbrott dagligen, den lilla rivs och bits och slår gärna en knytnäve i magen på honom - han säger inte ifrån, utan försöker möjligtvis vara roliga pappan som avleder. Det funkar sällan. Tjafsen och vredesutbrotten leder till att barnen får igenom sin vilja jämt. Under en eftermiddag kan det komma 3-4 långdragna surdegar. Han har händerna fulla av saker, jag med. Vi ska gå 100 meter från en parkering. Sjuåringen sätter igång.  "Men pappa du är elak!" upprepat gånger 100. "Men jag är väl inte elak, jag tycker jag är jättesnäll." "Du är elak. Bär mig. Bäääär mig." Han sätter ner sakerna på marken, får gå två gånger snarare än att hon går själv, och lyfter flickan, säger "min fina lilla tös." Hon kan då slå honom och bitas, och sätter igång med "men pappa du är elak, du vill inte vara med mig, du är bara med X..."men det leder ingen annanstans än att hon är så gullig och söt.

Om jag så mycket som ger en trött blick åt detta, blir han vresig mot mig. Och här kommer igenkänningen till vad (Stina) skriver:  när de väl gått säckar han ihop, då visar det sig att han egentligen är helt tömd på energi, nästan deprimerad, och förklarar för mig att han är jättejättetrött. Så veckan utan barnen är han så trött, så trött. Han ser också till att städa inför att barnen kommer, lite som inför julafton. Det går aldrig att städa MED barnen, som jag gjort i alla år. Utan "Vår tid" är tråktiden då det städas och storhandlas inför att flickorna ska komma till dukat bord. De stackars flickorna ska inte behöva tvätta, städa, köpa mat, utan det är bara ridning, båtturer, köpa glass, åka karusell, extra allt. Och ändå gnäller och klagar de mer än några andra barn jag någonsin träffat. Det här kan jag verkligen tycka är fel. De är verkligen bortskämda delux. Säger aldrig tack. 

Jag fattar inte varför han måste förställa sig och liksom upprätthålla den nivån, det tar musten ur honom. I och med att jag varit ensam med min son har jag aldrig kunnat ha en sån nivå ens om jag velat, man orkar inte. Men han kan bara  inte tagga ner, det ska svingas och hissas i vartenda träd, han bär gärna båda flickorna, en på ryggen och en i famnen, ljudnivån är upptrissad och hög, det ska sjungas ramsor och lekas lekar exakt hela tiden, osv osv. 

Det tänker jag är del av problemet. 

Jag känner flera kvinnor som är i din situation. Om det kan trösta dig så finns det begrepp för det på engelska - Disneyland dads och mini-wife (som sagt). Frånskilda pappor som har som ett hål i sig själva som dom fyller med bekräftelse från barnen, kombinerat med dåligt samvete över separationen och lågt självförtroende som pappor. Det måste till professionell hjälp om man ska bryta det där, och en egen vilja från mannens håll. Jag har kämpat så hårt för att förändra vår bonusfamilj! Men det är bara för att vi har gemensamma barn, annars så skulle jag ha lämnat för länge sedan. Men jag kan tillägga att för oss så HAR det blivit bättre och vi har brutit många mönster. Så det går, med lite god vilja! Man får dock vara beredd på att dra hela lasset själv och utbilda så att säga. Det finns mycket mer info och tips till bonusmammor än vad det finns till män som har separerat och ska starta ny familj. Det finns sorgligt lite hjälp och info till pappor som separerar, vissa av dom borde få mycket mer guidning än vad dom får. Majoriteten av dom har liksom knappt tagit ut föräldraledighet eller varit huvudförälder för barnen under tiden som kärnfamilj så hur ska de då snabbt kunna växla om och ta fulla ansvaret varannan vecka efter separationen?

Nej jag förstår att du aldrig hade kunnat föreställa dig det. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle befinna mig i en sån här familj heller. Jag tycker som sagt att du ska lämna om du inte får med din man i parterapi. Det är inte värt det och dom gemensamma barnen påverkas mer än vad man tror, dom har tex en sur och vresig pappa varannan vecka som drar sig undan, för att sedan återuppstå igen nästa vecka som någon jävla Jesus. Vad säger det till det gemensamma barnet egentligen? Jo, att han eller hon inte är värd en engagerad pappa på heltid. DET är skäl nog att lämna.

Vad bra att du orkat!

Nu senast var han ensam med sin äldsta dotter (yngsta hos mamman) och jag trodde att jag skulle sova i dubbelsängen då, men 11-åringen paxade den. För det första var hon uppe till midnatt, satt vid TV:n med oss och det finns inte att han säger att hon ska gå och lägga sig. När jag var på väg att lägga mig hoppade hon glatt ner i dubbelsängen och han ursäktade det med att hon var stressad inför skolstart och att hon skulle till sin mamma dagen efter så hon ville ha extra egentid med pappa innan hon åkte (för att ses igen om 6 dagar.) 

Det blev ingen diskussion, jag bara åkte därifrån utan drama, alternativet hade varit att sova i flickrummet medan de sov i dubbelsängen och det hade känts för knäppt, så godnattkram till  båda, sen hejdå. Men grejen är att allt man bygger upp tills detta ventileras blir ju som en tryckkokare. 

Samtidigt har vi diskuterat det lite, en första öppning. 

Eftersom dottern ändå inte sover i sin säng vore det smidigare att ha en dubbelsäng i hennes rum och att din särbo skulle sova i den m3d sitt barn. Sen skulle det aldrig vara accepterat att hon sover i hans säng när du är där för där skulle du självklart sova om du sover över. Det är sjukt ändå alltihop men det skulle iaf kanske vara en början till att du faktisk intar hans sovrum.

Precis och så kan han sova där om han nu känner att han måste. Han kanske tycker själv att det blir lite konstigt att han flyttar in i sina barns rum. Det borde vara ts man som sov i barnrummet inte ts. Sen är det dax att barnen får lära sig sova själva och börja bryta dessa mönster.