partner med klistriga bonusbarn
Det går upp och ner, tackar som frågar. Beteenden hos barnen jobbas det på. Var hos familjeterapeut och när vissa saker togs upp där tror jag att min man började se det lite mer från mitt håll. Det kom också en reaktion utifrån på vissa sakförhållanden som att en elvaåring inte vågar sova själv, som var nyttig att höra.
Hela grejen med att inte låta dem utvecklas är ju lite störd. Tog upp det i terapin, att ena tjejen ville bli buren ändå upp i mellanstadiet, hon gick med napp i första klass, blev torkad i rumpan efter toabesök som nioåring. Inga diagnoser, allt var bara mysigt och ett val för att vara en bra och nära förälder. Jag framhöll att jag vill uppfostra till självständighet, han vill det inte. Att det var så mycket. Detta har han fått ta itu med men det går ju långsamt att vända. De är ju också extremt bortskämda och klarar ingenting, har aldrig utmanats.
Har väl haft olika strategier för att förhålla mig till det hela. Mestadels står jag över att lägga mig i, men det har också varit svårt i perioder när hans barn helt spårat ut. För samtidigt lämnas de lite vind för våg hos mamman.
En vän som är kurator rådde mig att göra en orosanmälan men det skulle ju innebära att klippa alla möjligheter till god kontakt med barnen. De skulle hata mig.
Senaste veckorna tycker jag vi har haft det bra på riktigt. Inga konflikter och ganska okej stämning ändå.