partner med klistriga bonusbarn

Det är svårlöst, ja. Det är ingen idé att gå in i teoribildning kring föräldraskap, för om jag tex skulle åberopa en psykolog som skrev om att det är viktigt för mognadsprocessen att frigöra sig, skulle han kontra med en psykolog som mycket väl kunnat skriva om "vikten att knyta an och vara nära barnen, ge dem den trygghet och uppmärksamhet de efterfrågar och yada yada". 

Det är poänglöst att ta den debatten, vi skulle bara gräva ner oss och bli mer envisa i hur vi ser på det hela. Svaret på problemet ligger nog någon annanstans. 

Men det hindrar inte att jag är stundvis sjukt häpen över det hela, även på ett mer teoretiskt plan. Jag vill ofta gärna förstå helheten om jag träffar på något nytt fenomen. Det här är ny mark för mig. För mig har det varit mycket: jag fick en klistrig bebis (underbar!) som hänger på en 24/7, min kropp har ändrats, när kan jag börja återta min kropp, träna, arbeta, bli nånting utöver "mamma"? Sen är man ju såklart mamma också, men just min egna identitet var viktig att behålla. För honom är det mer att han verkar få panik över att döttrarna en dag slutar vara bebisar. 

Usch, det låter inget vidare för er. Beklagar. Det där om att han blir nästan utbränd känner jag också igen. Jag blir inte kallad svartsjuk, snarare "måste du gnälla hela tiden?". Jag har tagit upp det kanske två gånger. Jag kan känna att det är del av samma problem. För rent objektivt sett gnäller hans barn från morgon till kväll, och om det har han inget att påpeka. Det är alltså inte en dynamik som är att flickorna enbart är små mysänglar och de sitter och jollrar ikapp alla tre. Utan det är varvat med många vredesutbrott dagligen, den lilla rivs och bits och slår gärna en knytnäve i magen på honom - han säger inte ifrån, utan försöker möjligtvis vara roliga pappan som avleder. Det funkar sällan. Tjafsen och vredesutbrotten leder till att barnen får igenom sin vilja jämt. Under en eftermiddag kan det komma 3-4 långdragna surdegar. Han har händerna fulla av saker, jag med. Vi ska gå 100 meter från en parkering. Sjuåringen sätter igång.  "Men pappa du är elak!" upprepat gånger 100. "Men jag är väl inte elak, jag tycker jag är jättesnäll." "Du är elak. Bär mig. Bäääär mig." Han sätter ner sakerna på marken, får gå två gånger snarare än att hon går själv, och lyfter flickan, säger "min fina lilla tös." Hon kan då slå honom och bitas, och sätter igång med "men pappa du är elak, du vill inte vara med mig, du är bara med X..."men det leder ingen annanstans än att hon är så gullig och söt.

Om jag så mycket som ger en trött blick åt detta, blir han vresig mot mig. Och här kommer igenkänningen till vad (Stina) skriver:  när de väl gått säckar han ihop, då visar det sig att han egentligen är helt tömd på energi, nästan deprimerad, och förklarar för mig att han är jättejättetrött. Så veckan utan barnen är han så trött, så trött. Han ser också till att städa inför att barnen kommer, lite som inför julafton. Det går aldrig att städa MED barnen, som jag gjort i alla år. Utan "Vår tid" är tråktiden då det städas och storhandlas inför att flickorna ska komma till dukat bord. De stackars flickorna ska inte behöva tvätta, städa, köpa mat, utan det är bara ridning, båtturer, köpa glass, åka karusell, extra allt. Och ändå gnäller och klagar de mer än några andra barn jag någonsin träffat. Det här kan jag verkligen tycka är fel. De är verkligen bortskämda delux. Säger aldrig tack. 

Jag fattar inte varför han måste förställa sig och liksom upprätthålla den nivån, det tar musten ur honom. I och med att jag varit ensam med min son har jag aldrig kunnat ha en sån nivå ens om jag velat, man orkar inte. Men han kan bara  inte tagga ner, det ska svingas och hissas i vartenda träd, han bär gärna båda flickorna, en på ryggen och en i famnen, ljudnivån är upptrissad och hög, det ska sjungas ramsor och lekas lekar exakt hela tiden, osv osv. 

Det tänker jag är del av problemet. 

Nej, vi avvaktar lite nu. Min son har varit med på dagsturer ihop, annars bor han aldrig ihop med bonusbarnen. Han är rätt cool. Han knyter ihop deras annorlunda beteende med två saker: fri skärmtid och för mycket socker. Han kan ha en poäng, och jag låter det vara hans förklaring till varför de är så fruktansvärt stissiga, klängiga på sin pappa osv. Min son tänker väl att när han var liten lekte man ute, eller byggde lego, "Dagens barn kan inte leka, de är helt klistrade vid datorspel, youtube, tiktok" tycker han. Och så säger han: "Herregud vad de äter socker, jag tycker faktiskt synd om dem." De här tjejerna kan skippa i princip alla måltider och bara gå på godis-glass-chips-kladdkaka-muffins-möjligtvis sushi-diet. Den yngsta äter så kasst att jag verkligen hajat till. Utöver all skräpmat har jag sett henne på sin höjd få i sig några gurkskivor och nån smörad brödskiva. Annars bara chips, godis, glass, efterrätter. Varje dag.

Det är naturligtvis inte heller bra. Men det kan höra ihop med att pappan inte kan ta några som helst konflikter med dem utan bara låter dem göra precis som de vill, så "är alla glada och nöjda" och han kan vara den snälla pappan. 

Det känns fint ändå att hitta andra som beskriver liknande. Känns mer och mer som ett fenomen. Det här med "tomrum att fylla" stämmer säkert för min partner. Han har haft en dålig relation till sina båda föräldrar och är än idag, 40+, bitter mot dem. Han tycker att hans pappa var en superegoist som svek barnen. Han kan fortfarande ta upp sånt. Hans egen pappa är dessutom omgift med en yngre kvinna som ogillas starkt av alla. Jag har märkt att relationen till de egna föräldrarna varit ansträngd. 

Typiskt nog är min bakgrund då den motsatta. Ingen ansträngd relation till mina föräldrar alls. Pappa är omgift med en kvinna sen jag var i yngre tonåren, och jag gillar henne och tyckte när de träffades att det var bra att hon kom. Möjligen kan jag tycka att jag anpassade mig lite väl mycket, på en gång. Jag tog rakt av att nu var det pappa och den nya, frågade inte ens om han och jag kunde hitta på något ensamma. Det var bara som det var.  Men frigjorde mig tidigt, och som barn var jag tidigt självgående, möjligtvis lite väl mogen för min ålder hela tiden. Till en början hade jag det i bakhuvudet när jag mötte hans barn. Påminde mig om att okej, det var ju faktiskt så att jag var exceptionellt tidig i allt (vilket man senare lever med, det återberättas ju gärna under resten av uppväxten och formar en), dessutom att jag aldrig någonsin krävde saker av min pappa i och med hans nya par utan var artig och välkomnande, så jag har inte mig själv som måttstock, det vore orimligt. Men hur det än är, är det ju svårt därför att våra personligheter är så olika. Den största skillnaden mellan hans döttrar och mig, som barn, är att jag antingen genom personlighet eller miljö (eller båda) mycket tidigt fick verktyg att reglera känslor, ha en slags trygghet i att jag klarar allt. Jag minns att jag tänkte det, och var skitnöjd: jag kan allt. Hans döttrar har en antingen personlighetsmässig eller inlärd hjälplöshet, och min partner verkar vilja att den består. Det är i alla fall konsekvensen av dynamiken. Det visar sig i allt från illskrik-sitta i knät-få glass-tröstsession om det är en insekt ute i naturen (jag minns då att jag som flicka brukade ta upp och studera insekter) och på den nivån tänkte jag mer i början på att de är lite väl fjompiga, va - här kan jag ju vara lite föredömlig och avdramatisera en massa smågrejer. Det är alltså i sig inget som avgör helheten, men det är typiskt ändå. 

I helgen var det fruktansvärt, så jag har avvikit ännu mer. Jag kände mig inte välkommen och därför bokade jag in extra mycket tid att göra annat, hålla mig borta. Fredag kväll, klockan närmar sig midnatt. Han och dottern ligger i soffan, TV:n är på, men samtidigt har hon en i-pad som hon gör nåt med. Så jag tar chansen och när vi zappar stannar vi på nåt av mina program.  Dottern skriker åt att det är läskiga sår och vänder sig om mot sin i-pad. Fem minuter till bara, säger pappan, sen ska vi se något du vill. Jag tänker att de har suttit där rätt länge ensamma och tittat på saker. Jag har också sagt att kvällen därpå kommer jag gå hem till vänner hela kvällen, så de kan se sina favoritfilmer då. Vi slöstittar lite en stund, sen byter vi till nåt annat. 

Om detta blir jag utskälld i efterhand. "Det är BARA DU som ska bestämma! Ingen annan vill titta på dina hemska program, men det skiter du i, det är BARA DU som ska styra och ställa." Alltså: helt oproportoneligt menar min partner att om vi en fredagkväll kring midnatt tittar högst en halvtimme på ett program som inte dottern beslutat om, är det för mycket. 

Han tog inte upp det inför dottern, utan efteråt, när jag sa att jag var ledsen för hur situationen var. 

Det känns bra att höra, faktiskt. Tack! 

Ja, han stör sig enormt på sin pappas nya och det hänger ihop med att det var en välbärgad familj vad jag förstår, med en hyfsat tät pappa som nu slösar upp allt på sin fru istället för att låta rikedomarna spilla ner över barnen. (Försäljning av fastigheter och kapitalet "slösas" mest på att ha kul med frun). Och det vänder sig min partner kraftigt emot och säger sig istället göra tvärtom: slita järnet för att lämna över godsakerna och eventuellt ihopslitet kapital till barnen. Jag har sett det sedan början, man hör vad den andre säger, men man begriper inte konsekvenserna förrän senare. Man reagerar ju aldrig negativt på när någon man träffar säger sig vilja göra allt för barnen. 

Men jag tar fasta på det enkla: jag måste också trivas. Mer än så är det ju inte i slutändan. 

Det är väl så att alla föräldrar (åtminstone i Sverige 2020) skriver under på att "barnen kommer först", och alla som träffar en partner med barn vet att "barnen kommer först". Men sen lägger man sjukt olika innebörd i det hela. Visst? 

Men låter nästan ännu mer tragiskt just när en kärnfamilj splittras på grund av att "barnen kommer först." Att föräldrar separerar på grund av att föräldrarna utplånat sig och låtit barnen ta all plats är ju inte sunt för barnen, även om tanken bakom var att "barnen kommer först." 

Svårt, eller hur!? 

Nja, riktigt så är det inte. Jag vänder mig mot själva tanken att det är samma typ av uppmärksamhet man ger till partnern och ens barn och är helt för tankemodellen att det är olika nivåer inom en familj, bonusar eller ej. Allt annat är ju som upplagt för att ställa barn mot partner, lite som om att den mest upphöjda formen av föräldraskap vore den ensamståendes: "Det är barnen och jag mot världen, här ska ingen man komma in"-känslan. Eller kvinna. 

Grunden bakom är ju trots allt att när min partner och jag träffades var vi oerhört tacksamma och lyckliga över varandra. Ett visst lugn infann sig. Man tyckte att man hade hittat hem, äntligen. Om inte, skulle jag aldrig ens ha gett mig in i det hela. 

Men det som hänt nyligen gör väl att jag inte kommer avvakta nästa fas, helt enkelt. Jag vill se viss förändring och känner nu efter några dagar i tråden att det är klokast. Det var nog bra att älta det lite här, så kan jag känna mig mer grundad i att vi inte ska flytta ihop inom de närmaste månaderna, som annars var tanken. 

Tack alla för bra input, förresten!

Vad bra att du orkat!

Nu senast var han ensam med sin äldsta dotter (yngsta hos mamman) och jag trodde att jag skulle sova i dubbelsängen då, men 11-åringen paxade den. För det första var hon uppe till midnatt, satt vid TV:n med oss och det finns inte att han säger att hon ska gå och lägga sig. När jag var på väg att lägga mig hoppade hon glatt ner i dubbelsängen och han ursäktade det med att hon var stressad inför skolstart och att hon skulle till sin mamma dagen efter så hon ville ha extra egentid med pappa innan hon åkte (för att ses igen om 6 dagar.) 

Det blev ingen diskussion, jag bara åkte därifrån utan drama, alternativet hade varit att sova i flickrummet medan de sov i dubbelsängen och det hade känts för knäppt, så godnattkram till  båda, sen hejdå. Men grejen är att allt man bygger upp tills detta ventileras blir ju som en tryckkokare. 

Samtidigt har vi diskuterat det lite, en första öppning.