Sladdis eller inte? Nån som ångrat sig?

Jag vill vara väldigt tydlig här med att jag älskar alla mina barn, ångrar absolut inte att vi skaffat någon av dem - men det har fasen inte varit en dans på rosor med en sladdis!

Vi var ute ur det där. Barnen började bli stora och mer självständiga. Vårt förhållande var på topp. Så fick jag enorm bebislängtan - kanske för att sista tåget var påväg att gå? Närmade mig 40. Vi körde på! Och ja, visst var det mysigt med en liten bebis igen, men det var inte lätt att börja om med vaknätter igen, ärligt talat. Samtidigt som vi hade tonåringar att ha koll på och energi för. Plötsligt var det dags för VAB igen, sprigmasksanering, magsjukor... Resor och semestermål blev helt plötsligt komplicerat, för ett småbarn/lågstadidbarn har inte samma intressen som tonåringar. Det blev liksom hela tiden att ha en fot i världen där tonåringar ska ha sin frigörelseprocess, komma hem full, dra hem olämplig pojkvän o.s.v. - och samtidigt potträna ett barn. Det var inte lätt!

...så flyttade storasyskonen ut, och vi var väl egentligen på en plats i livet där det är dags att ta det lite lugnt. "Vi gjorde det! Barnen är utflyttade! Alla överlevde! ". ...men då har vi liksom ett mellanstadiebarn. Sedan tonår igen. Här börjar barnbarnen komma, som jag egentligen vill ha så mycket energi för! Men jag har en tonåring med ätstörningar som behöver mig så otroligt mycket.

Så missförstå mig inte nu, jag ångrar INGET barn, och jag ÄLSKAR allihopa, men det är inte alltid riktigt vad man tänkt sig med en sladdis...