Hur vet man när det är dags att gå?

Hej!

Ja det har vi. Han fick tokångest och bönade och bad om en chans.. och absolut han har jobbat på en del saker. Så jag VILL ju så gärna vara nöjd och lycklig.. men jag saknar något på nått sätt. Men det är fullt möjligt att jag kommer inse att jag hade det väldigt bra om jag skulle lämnat. När man inser att andra män kan vara svin tex. Eller när man bor litet och har andra problem. Jag saknar liksom perspektiv på nått sätt. Jag var 22 när jag träffade honom och har väl ändrats en del sedan dess.

Jag vi har en väldigt trygg grund. Jag tror också att det blir så med tiden. Jag känner dock lite sorg över att vi inte hade den där stora kärleken/lusten/åtrån i början. Kände mig aldrig då speciell eller utvald.

Och mitt problem är väl lite också att jag anpassat mig extremt till de män jag varit med och på så vis tappat mig själv och vad jag vill. Jag trånar efter uppmärksamhet och påverkas mycket av hur andra känner och vill. I början av en relation ger jag 120% och slukas upp helt och kan kasta mina egna värderingar och känslor i soppen för den andre.

Kan även känna lite nytändning när jag ser hur andra män faktiskt kan vara. Lata, odrivna, elaka, spydiga, osäkra. DÅ uppskattar jag verkligen min man, när jag får smaka på lite vad som finns där ute..

Men - min sambo är verkligen en bra man. Ärlig, lokal, snäll och ordentlig. En otroligt bra pappa.

Det jag saknar är väl min egen passion och lust till honom. Han känns som en vän, jag vill inte ha sex.. Det känns tråkigt och så bekant och spänningslöst. Jag drömde länge om att han kanske någon dag skulle fria.. men han tycker bröllop är onödigt och jobbigt med uppmärksamheten. Han har aldrig tex skrivit ett brev, en lapp med nått gulligt, aldrig gulliga sms eller liknande. Aldrig blommor eller nån present. Det är liksom lite beige och slätstruket. Inga stora gester eller PASSION. Det saknar jag väl.,

Men jag ska vara ärlig och säga att allt har eskalerat sedan jag fått en del känslor för en annan. Som jag kämpar för att få bort på alla sätt. Men när känslan väl satt sig är den svår att få bort.. tyvärr... Har försökt i ca 1 år nu.

Tack för ditt svar. Jag håller helt med om att man såklart bör vara lycklig. Jag är väl just nu bara osäker på om jag ÄR lycklig som det är nu bara att jag är för bekväm och uttråkad. Och att jag skulle känna likadant för vemsomhelst man skulle vara ihop med, när allt blir vardag och ?tråkigt? och förälskelsen är borta.

Eller känner folk attraktion och passion, längtan och trånar efter sin partner efter så många år?

Vissa kanske är nöjda och uppskattar det de har, att de tänker logiskt och vuxet. Medan jag är naiv och skulle ångra livet ur mig när jag inser att livet inte blev roligare när jag lämnat och är ensam. Att jag kommer sakna ssmhörigheten och hans snälla sätt att vara, trots det tråkiga..

[quote=80623398][quote-nick]Anonym (erfaren) skrev 2020-09-03 21:19:01 följande:[/quote-nick]Åh, det finns så mycket jag vill svara. Vet inte var jag ska börja.

Känner igen mig en del i det du skriver.

Min första spontana tanke är: Tycker han att ni har det perfekt? Alltså... är han fullt tillfreds med ert liv tillsammans? Eller finns det saker han saknar hos dig/er?

Om bara ena parten känner ett tomrum är min erfarenhet att det är ooootroligt svårt att få den andra att på riktigt känna det.

Man kan ju prata om det, och den andra parten kan på ett rent intellektuellt plan förstå att man (du) saknar något och varför, men efter ett tag så glömmer "dom": Eftersom deras tillvaro är high life, så glömmer dom snart att dom dag ut och dag in måste tänka på det där som fattades - för det fattas inte dom.

Förstår du hur jag menar?

I ett förhållande där man argumenterar på ett konstruktivt sätt istället för att bråka, blir det lätt att den som saknar något, till slut tröttnar på att dra upp det. Man tänker att "han/hon vet ju att jag..." osv.

Man går kanske och tänker på det, men det syns inte utåt. Man funderar på om det aldrig någonsin ska bli som man hoppas. Allt medan den andra går runt och lever life.

Det gör att det blir fullt naturligt att börja fundera på andra. Titta. Fantisera. Undrar om...

Jag har i mitt fall insett att det som jag saknar aldrig har funnits där när jag tänker efter. Det var heller inte så viktigt i början, men det har ökat och ökat och ja... efter många turer har jag fått inse att det aldrig kommer bli som jag vill. Inte med henne.

Hade det funnits från början är jag övertygad om att man tillsammans hade kunnat "komma tillbaka" men har det alltid fattats så... ja, då är det nog svårt.

Det är min erfarenhet iaf.

Jag ska kanske påpeka att jag bara har läst TS. Vill inte färgas av andras svar innan jag svarar men nu ska jag läsa hela tråden :) [/q

Tack så mycket för ditt svar! Jag känner igen mig i mycket. Faktum är att han är väldigt nöjd ja. Det finns inget han stör sig på förutom att jag ibland inte tar upp mina kläder från golvet..

Eftersom jag själv visar kärlek mha tex handlingar, ord och gester förväntar jag mig samma tillbaka. Men han har varit tydlig från början att han inte är romantisk på det sättet men jag har väl nånstans hoppats att det ändå skulle komma. Nån stor gest, en spontanresa till london, en present på en vardag, ett kärleksbrev. Eller ett genuint intresse av vad jag känner eller saknar.. ja nånting. Nått som får en att känna: jag är speciell. Men han hävdar att småsaker som att plocka in disken är ett sätt att visa kärlek.

Som du säger försöker jag tänka om jag har varit nöjd tidigare borde jag kunna hitta det igen..

Jag förstår allt du skriver och känner igen mig i mycket. Det är lätt att hitta fel när man börjar känna sig osäker.

Måste nånstans komma fram till om jag tror det beror på just honom eller om jag hade och kommer få samma känsla med vem jag änr med.

Retsamma blickar, att flirta lite sexigt, att skoj-retas, men att samtidigt driva nån till vansinne, att kunna diskutera hetsigt, bli frustrerad och arg men ändå älska djupt Och innerligt. Ja, det är något jag önskar.. men- det kanske är en utopi att kunna behålla efter många år.

Tacksam för era råd! Tar det verkligen till mig!

Ett av mina största problem är nu att när man fått känna av den här förälskelsen och hur en annan person påverkar mig (kemi/attraktion osv) så känns det jag och sambon har så beige och grått på nått sätt. Som att vi aldrig haft den där starka kemin och ?jag vill ha dig NU? -känslan vilken jag upplevt nu med en annan. Då känns allt bara så... fel? Men jag är ju såklart medveten om att en sådan känsla kan vara fel och att kemin jag tror mig känna är nått annat, nått som skulle dunsta bort om jag väl testade vara med den andre. När det hade visat sig att han var toksvartsjuk eller hade världens minsta k*k... låter knäppt men det skulle kunna vara så....

Vet varken ut eller in.

Kan lägga till att jag med handen på hjärtat nog hade lämnat om vi inte haft vårt barn ihop och stort hus o allt vad det innebär. Jag har lämnat relationer tidigare när lusten tagit slut och gått vidare enkelt.

Men nu... nu är det så mycket i potten, sån stor risk man tar. Jag har inte så många vänner och inte jättebra ekonomi (tjänar runt 35 000). Hur skulle min vardag bli om jag var själv. Troligen väldigt ensam och orolig. Hur skulle mitt barn må? Riva upp hus och hem. Det känns som att det skulle kosta mer än det smakade. Visst, jag är urless på min vardag och känslorna jag saknar. Jag sörjer över att inte vara fri och och känns passion. Men jag vet också att jag tidigare varit lite naiv i mitt känsloliv. Har väldigt höga förväntningar.

Och så kommer den här enkla, fria, lätta, snygga mannen in i mitt liv och rör om allt. Får mig att längta bort än mer. Att sörja än mer.. att bli ännu mer less på mitt eget liv. Som att han gjort att jag ifrågasätter om det jag har är rätt. ÄVEN fast jag vet att i mångas ögon lever jag ?drömmen? med hus barn man familj jobb. Inga större problem. Och ändå känner jag såhär. Kanske att jag borde få en smäll och vakna upp.

Nej gud nej! Jag tittar på avstånd och drömmer mig bort... men han har märkt att jag har fattat tycke, vilken han även gjort. Men inte alls på den nivån jag har. Han dejtar och träffar tjejer och så, så det är inget mer än så.