• Anonym (Ledse­nmammi­)
    Wed 2 Sep 2020 17:37
    927 visningar
    48 svar
    48
    927

    Hur vet man när det är dags att gå?

    Hejsan!

    Trodde aldrig jag skulle vara i sitsen jag är i, har alltid värderat ?kärnfamiljen? högt, men är nu väldigt förvirrad.

    Det känns som att jag tappat mina känslor för min sambo (och pappan till vår 3-årige son). Vi är sams och han är en snäll och trygg man och pappa på alla vis men.. vi har det så tråkigt ihop. Beror säkert på mig också, men efter många år av att sakta men säkert prioriterat bort mig själv och vad JAG känner har det gått såhär långt nu.

    Jag har under många år önskat att han gav mig mer KÄNSLOR och engagemang på nått sätt. Han är väldigt praktisk och ordningssam. Och det känns som att vår relation alltid varit just praktisk. Han var nydumpad när vi träffades och vi upplevde aldrig den där spänningen, och HETTAN det ska vara i början. Han var osäker under lång tid och vi blev ihop mer o ner successivt typ.

    Men han säger nu (efter 9 år ihop) att han älskar mig över allt på jorden.

    Till saken hör att jag under de senaste åren omedvetet haft ögonen öppna för andra. Jag jämför andra män som verkar mer spontana, varma och roliga med honom. Jag har dessutom även fått känslor för en annan det senaste året som ställt allt på sin spets. Jag tänker ofta på honom, på hans sidor som jag så länge saknat hos min man, som får mig varm och glad.

    Är jag lycklig? Jag vet inte själv...

    För om man hade lämnat, hur skulle det bli då? Sälja vår gård... flytta till lägenhet. Riva upp livet för vår son.., så mycket som offras, bara för att jag inte är KÄR längre. Men det kanske är så som det ska vara, bara att jag inte ser skogen för alla träd, typ.

    Är folk kära i varann efter 9 år? Jag kanske är naiv. Hjälp mig!!

  • Svar på tråden Hur vet man när det är dags att gå?
  • Anonym (K)
    Wed 2 Sep 2020 17:44
    #1

    Det låter som att ni har lite att arbeta på, dvs relationen. Har du förklarat dina behov för honom? Du måste ju åtminstone ge honom en ärlig chans, och dessutom också själv bjuda till.

  • Anonym (Ledse­nmammi­) Trådstartaren
    Wed 2 Sep 2020 17:59
    #2

    Hej!

    Ja det har vi. Han fick tokångest och bönade och bad om en chans.. och absolut han har jobbat på en del saker. Så jag VILL ju så gärna vara nöjd och lycklig.. men jag saknar något på nått sätt. Men det är fullt möjligt att jag kommer inse att jag hade det väldigt bra om jag skulle lämnat. När man inser att andra män kan vara svin tex. Eller när man bor litet och har andra problem. Jag saknar liksom perspektiv på nått sätt. Jag var 22 när jag träffade honom och har väl ändrats en del sedan dess.

  • Anonym (Separ­erad)
    Wed 2 Sep 2020 18:10
    #3

    Vad hade du velat ha mer av? När började dessa tankar komma?

    Det är normalt att ha svackor och som du beskriver det har ni en mycket trygg och stabil grund och det ska du också värdera högt. Det verkar som att det är vanligt att det blir så med tiden... Det är troligt att det sker med näste man också om du lämnar....

    Vad är det du tycker är tråkigt med honom?

  • Anonym (Katt-­tryne)
    Wed 2 Sep 2020 18:11
    #4

    Tycker inte du ska lämna av anledningen att döma. Det går inte att jaga "känslan". Känslan kommer och går och du kan få "känslan" för en riktig idiot. Kärlek bör vara ett beslut inte bara en känsla. Försök få roligare ihop. Gräset är INTE grönare på andra sidan. Gräv där du står

  • Anonym (Ledse­nmammi­) Trådstartaren
    Wed 2 Sep 2020 18:25
    #5

    Jag vi har en väldigt trygg grund. Jag tror också att det blir så med tiden. Jag känner dock lite sorg över att vi inte hade den där stora kärleken/lusten/åtrån i början. Kände mig aldrig då speciell eller utvald.

    Och mitt problem är väl lite också att jag anpassat mig extremt till de män jag varit med och på så vis tappat mig själv och vad jag vill. Jag trånar efter uppmärksamhet och påverkas mycket av hur andra känner och vill. I början av en relation ger jag 120% och slukas upp helt och kan kasta mina egna värderingar och känslor i soppen för den andre.

    Kan även känna lite nytändning när jag ser hur andra män faktiskt kan vara. Lata, odrivna, elaka, spydiga, osäkra. DÅ uppskattar jag verkligen min man, när jag får smaka på lite vad som finns där ute..

    Men - min sambo är verkligen en bra man. Ärlig, lokal, snäll och ordentlig. En otroligt bra pappa.

    Det jag saknar är väl min egen passion och lust till honom. Han känns som en vän, jag vill inte ha sex.. Det känns tråkigt och så bekant och spänningslöst. Jag drömde länge om att han kanske någon dag skulle fria.. men han tycker bröllop är onödigt och jobbigt med uppmärksamheten. Han har aldrig tex skrivit ett brev, en lapp med nått gulligt, aldrig gulliga sms eller liknande. Aldrig blommor eller nån present. Det är liksom lite beige och slätstruket. Inga stora gester eller PASSION. Det saknar jag väl.,

  • Anonym (Ledse­nmammi­) Trådstartaren
    Wed 2 Sep 2020 18:31
    #6

    Men jag ska vara ärlig och säga att allt har eskalerat sedan jag fått en del känslor för en annan. Som jag kämpar för att få bort på alla sätt. Men när känslan väl satt sig är den svår att få bort.. tyvärr... Har försökt i ca 1 år nu.

  • Anonym (Separ­erad)
    Wed 2 Sep 2020 19:50
    #7
    Anonym (Ledsenmammi) skrev 2020-09-02 18:25:44 följande:

    Jag vi har en väldigt trygg grund. Jag tror också att det blir så med tiden. Jag känner dock lite sorg över att vi inte hade den där stora kärleken/lusten/åtrån i början. Kände mig aldrig då speciell eller utvald.

    Och mitt problem är väl lite också att jag anpassat mig extremt till de män jag varit med och på så vis tappat mig själv och vad jag vill. Jag trånar efter uppmärksamhet och påverkas mycket av hur andra känner och vill. I början av en relation ger jag 120% och slukas upp helt och kan kasta mina egna värderingar och känslor i soppen för den andre.

    Kan även känna lite nytändning när jag ser hur andra män faktiskt kan vara. Lata, odrivna, elaka, spydiga, osäkra. DÅ uppskattar jag verkligen min man, när jag får smaka på lite vad som finns där ute..

    Men - min sambo är verkligen en bra man. Ärlig, lokal, snäll och ordentlig. En otroligt bra pappa.

    Det jag saknar är väl min egen passion och lust till honom. Han känns som en vän, jag vill inte ha sex.. Det känns tråkigt och så bekant och spänningslöst. Jag drömde länge om att han kanske någon dag skulle fria.. men han tycker bröllop är onödigt och jobbigt med uppmärksamheten. Han har aldrig tex skrivit ett brev, en lapp med nått gulligt, aldrig gulliga sms eller liknande. Aldrig blommor eller nån present. Det är liksom lite beige och slätstruket. Inga stora gester eller PASSION. Det saknar jag väl.,


    Okej jag förstår. Det här låter EXAKT som min nuvarande sambo. Är rädd att det kommer att bli såhär med tiden. Vi har inte varit ihop så länge än så då finns ju glöden kvar. Men känns som det bara är jag som försöker hålla igång den. Han är sådär praktisk, precis samma typ av man.

    Han blev lämnad av sitt ex efter 10 + år och barn tillsammans. Har börjat märka av nu vad som gjorde att hon kanske tröttnade... :(
  • Anonym (Tjeje­n)
    Thu 3 Sep 2020 09:16
    #8

    Du behöver inte oroa dig för din son. Han är 3 år så det är lätt att flytta på. Däremot är det lite trixigare när han närmar sig 7,8,9 år och är mer medveten om vänner och skolan mm.

    Om du inte älskar din man så är det kanske dax att gå vidare.

    Alla förtjänar att vara lyckliga.

    Och livet är alldeles för kort.

    Så se till att hitta den som gör dig lycklig.

  • Anonym (Ledse­nmammi­) Trådstartaren
    Thu 3 Sep 2020 10:52
    #9
    Anonym (Tjejen) skrev 2020-09-03 09:16:10 följande:

    Du behöver inte oroa dig för din son. Han är 3 år så det är lätt att flytta på. Däremot är det lite trixigare när han närmar sig 7,8,9 år och är mer medveten om vänner och skolan mm.

    Om du inte älskar din man så är det kanske dax att gå vidare.

    Alla förtjänar att vara lyckliga.

    Och livet är alldeles för kort.

    Så se till att hitta den som gör dig lycklig.


    Tack för ditt svar. Jag håller helt med om att man såklart bör vara lycklig. Jag är väl just nu bara osäker på om jag ÄR lycklig som det är nu bara att jag är för bekväm och uttråkad. Och att jag skulle känna likadant för vemsomhelst man skulle vara ihop med, när allt blir vardag och ?tråkigt? och förälskelsen är borta.

    Eller känner folk attraktion och passion, längtan och trånar efter sin partner efter så många år?

    Vissa kanske är nöjda och uppskattar det de har, att de tänker logiskt och vuxet. Medan jag är naiv och skulle ångra livet ur mig när jag inser att livet inte blev roligare när jag lämnat och är ensam. Att jag kommer sakna ssmhörigheten och hans snälla sätt att vara, trots det tråkiga..
  • Anonym (styrk­ekram)
    Thu 3 Sep 2020 11:06
    #10

    En tuff situation absolut. Kanske du/ni skulle söka hjälp med dessa känslorna. Att gå till en parterapeut tillsammans eller sjäv kan hjälpa. Jag har varit tillsammans med min man i 16 år och älskar honom över allt. Vi jobbar på vår relation hela tiden. Självklart ändrar sig en relation genom åren och alla går igenom svackor. Tror det viktigaste är att ha tid tillsammans bara ni. Gör nått spännande ni aldrig gjort förr. Skaffa en barnvakt, drick vin och prata och skratta tillsammans. Har man sedan försökt vad man själv tycker "allt" och det fortfarande inte räcker är det dags att gå vidare- men som fler har skrivit- gräset är inte grönare på andra sidan och passion och nyförälskelse kan fort gå över. Lycka till!

Svar på tråden Hur vet man när det är dags att gå?