Flytta ihop - i hans och exfruns hus

Jag flyttade in till min sambos villa och hans 2 barn på halvtid. Det kändes helt ok till en början, eftersom hans smak var identiskt med mig så jag ändrade ingenting. Dessutom inga minnen eller saker ifrån exet som han var gift med och som är mamma till barnen, så det stör mig inte alls. Han sa från dag ett att jag får göra om hur mycket jag vill.

Däremot känns det jättejobbigt när barnen alltid säger att det är "deras hus" och de gör som de vill i sitt hus. Likaså min sambo om vi blir ovänner så är det ju såklart jag som måste hitta något för det är ju hans hus.

Han har även velat att vi ska köpa något gemensamt, men eftersom huset är fruktansvärt dyrt och ingen vanlig inkomsttagare har råd att gå in i det köpet, så kan jag inte köpa något tillsammans med honom, om vi inte går ner oss i husväg. 

Han vill inte vara den som satsar all kontantinsats till nästa hus, medan jag inte har något. Det är lite jobbigt och jag vet inte hur jag ska göra för att det ska kännas mer jämlikt.

Tack för bra råd ????

Hans hus är värderat idag till ca 12 miljoner. Blir svårt för mig att låna halva! Men du menar att jag lånar kanske 2 miljoner o resten är skuldebrev etc?

Det är irriterande eftersom huset var värderat till 8 miljoner för 3 år sedan när jag flyttade in och nu har det gått upp så mycket. Synd man inte köpte in sig då!

Finns där någon som köper in sig i andras hus bara till tex 1/4 av värdet?
Vad har man för nytta av det?

Den här mannen ville gärna köpa något ihop, men han anser att han har pengarna och jag har inte sparat något. Däremot kan jag ta ganska mycket och bra lån, eftersom jag jobbar på bank, så jag förstår inte varför man inte kan hjälpas åt. Man skriver ju papper på allt som är hans etc.

Varför ska alla på jorden bara anpassa sig till barn alltid. Ska resten av världen få lida och gå undan bara för att barn tvunget ska bo kvar i ett hus. Så trött på detta svenska hattande med bonusbarn och hur synd det om dem. Se runt i världen så ser ni kanske vad synd det är om barn på riktigt. Krig, psykisk och fysisk terror och ingen mat, inga leksaker, ingenting....så ska skitungar i Sverige tyckas synd om för att de inte får tillräckligt med julklappar eller inte får resa lika mycket som sina kompisar eller inte får bo kvar och ha allt precis som när de växte upp. Herregud, de måste väl inse och utsättas för verkligheten!!!!

Nej, dessa skilsmässoföräldrar lider av ständigt dåligt samvete att de inte är tillräckliga, trots att de gör precis allt för sina barn. Bonusbarn hotar ofta att gå till den förälder som erbjuder dem mest, vilket är helt sjukt. Som mitt bonusbarn säger att om pappan reser ensam mig utan barnen igen så flyttar hen till mamman istället. Likaså om han skulle köpa ett nytt hus. Däremot vill hen att vi ska köpa något utomlands för att hen ska kunna bosätta sig där. Helt sjuka krav.

Däremot vill hen inte jobba, utan säger att alla andra får ju allt, så varför ska man behöva jobba. De kommer att bli odrägliga när de blir vuxna, vilket är sorgligt i min värld. Tur man fostrade sitt eget barn till en underbar individ med ordning, regler men ändå massor av kärlek.

Jag känner så väl igen mig i detta. Att flytta in till någon annans hus för barnens skull och där exet bott. Exet har ju flyttat till ett nytt hus, så varför skulle det vara så hemskt om pappan också gjorde det?

Inte konstigt att barnen nuförtiden både är bortskämda, odrägliga, narcissistiska och ouppfostrade. De är vana att de bestämmer och vuxna anpassar sig efter dem och inte tvärtom. Hur kunde det bli såhär? Likadant i skolan! Eleverna bestämmer över lärarna som är helt maktlösa. Sen vill de tycka synd om sig själva och får en massa diagnoser som ADHD, dysleksi etc för att man ska få en stämpel att det är synd om dem.

Trött på detta daltande och att det alltid är synd om dessa skilsmässobarn!

Man måste kämpa för relationen också, för annars blir föräldern bitter och ensam och vad får barnen då för förebild? Det kommer nya hela tiden, tar slut pga barnen och en ny igen....osv!