Inatt när jag gick och la mig så slog det bara mig att jag inte orkar studera

Jag förstår att det är tufft men det är som det är. Dags att ta av offerkoftan och vara inställd på hur du tycker att det borde ha varit. Du har startat många trådar om det här och det börjar bli dags att släppa och gå vidare. Om du inte kan det kanske du behöver prata med någon så du kan komma vidare. Du kan inte veta att det skulle varit så även med en normal familj. Jag hade också en dysfunktionell uppväxt med en psykiskt sjuk mamma, en pappa som bara ställde upp med pengar men inte känslomässigt, mobbning från åk 1 i skolan tills jag gick ut högstadiet, div misshandel, övergrepp etc. Jag gick inte gymnasiet av flera skäl.

Vet du, när jag var 34 år satte jag mej i skolbänken igen, som ensamstående mamma med flertalet barn. Först ett år på folkhögskola och sen 3 år på yrkesgymnasium (jag bor inte i Sverige så här får vi gå gymnasium som vuxna). Ja det blev ett skyhögt studielån de 4 åren, tror det slutade på 250.000 kr, något jag får betala av tills jag är pensionär och visst känns det i plånboken men det är så värt det. Visst hade det varit lättare om jag gjort det när jag var ung men nu blev det inte så och det är bara att gilla läget.