Anotherone skrev 2020-09-14 15:40:40 följande:
Jag var i den sitsen för några år sedan. Då hade vi ett gemensamt barn som skulle börja skolan och jag ville väldigt gärna ha ett till.
Det tog många långa diskussioner, plus-och minuslistor och ett antal sittningar på familjerådgivningen innan vi tog en paus från alltihop. Jag började förbereda mig på att det inte skulle bli några fler barn för oss.
Men då ändrade han sig och idag har vi två barn med 11 år emellan.
Jag ville inte heller lura honom, hur mycket jag än längtade så tycker jag inte man gör så. Ett barn förtjänar att vara lika efterlängtat av båda sina föräldrar och varje individ måste själv få bestämma hur många barn man vill bli förälder till. Något annat vore otänkbart.
Det enda tipset jag kan ge är att prata om det. Vad exakt är det som gör att man inte vill? Är det bara en stark känsla av nej! så får man nog acceptera det. Men finns det farhågor om sjukdomar, om man ska orka, ekonomi och sånt som är mer praktiskt och går att resonera kring så kanske man kan lösa det?
Med vårt första barn tex. så började jag jobba väldigt tidigt och min man förutsatte att vi skulle göra likadant igen = han skulle behöva vara föräldraledig en väldigt lång period. Men det tog ju bara fem minuter att reda ut det, för det var inte alls så som jag hade tänkt. Så det var en helt obefogad oro från hans sida.
Tack snälla för ditt svar, härligt att det löste sig för er!
I vårt fall så ju jag som ändrat mig, vi har varit säkra på att inte skaffa fler barn. Orsaksmässigt är det nog en kombo, men viktigaste skälet är att det typ blir 9 mån från helvetet då jag blir superdålig, sängliggande och kräks hela tiden, det plus grym foglossning som gör att jag inte kan hjälpa till hemma alls.
Jag tog upp det förra månaden. Han tror att det är hormonellt, snarare än att jag verkligen vill. Att visst hade det varit mysigt men det är inte värt alla nackdelar. Och att isf skulle vi ha tänkt på syskon tidigare, nu ?är vi för gamla?. (Jag 38, han 37).