• Mon 14 Sep 2020 15:02
    579 visningar
    14 svar
    14
    579

    38 år o vill skaffa syskon men inte maken - fler?

    Hej på er!

    Vi har en 7-åring ihop och jag en 13-åring sen tidigare. Vi har sagt att vi är klara, men nu har jag blivit bebissjuk. Längtar så efter att skaffa ett litet syskon... men maken är inte det, han håller fast vid att vi är klara. (Jag skulle så klart aldrig lura mig till ett barn till eller nåt!)

    Finns det fler där ute i liknande sits? Vore skönt att ventilera ihop här.


    2007 & 2013
  • Svar på tråden 38 år o vill skaffa syskon men inte maken - fler?
  • Mon 14 Sep 2020 15:40
    #1

    Jag var i den sitsen för några år sedan. Då hade vi ett gemensamt barn som skulle börja skolan och jag ville väldigt gärna ha ett till.
    Det tog många långa diskussioner, plus-och minuslistor och ett antal sittningar på familjerådgivningen innan vi tog en paus från alltihop. Jag började förbereda mig på att det inte skulle bli några fler barn för oss.
    Men då ändrade han sig och idag har vi två barn med 11 år emellan.

    Jag ville inte heller lura honom, hur mycket jag än  längtade så tycker jag inte man gör så. Ett barn förtjänar att vara lika efterlängtat av båda sina föräldrar och varje individ måste själv få bestämma hur många barn man vill bli förälder till. Något annat vore otänkbart.

    Det enda tipset jag kan ge är att prata om det. Vad exakt är det som gör att man inte vill? Är det bara en stark känsla av nej! så får man nog acceptera det. Men finns det farhågor om sjukdomar, om man ska orka, ekonomi och sånt som är mer praktiskt och går att resonera kring så kanske man kan lösa det?

    Med vårt första barn tex. så började jag jobba väldigt tidigt och min man förutsatte att vi skulle göra likadant igen = han skulle behöva vara föräldraledig en väldigt lång period. Men det tog ju bara fem minuter att reda ut det, för det var inte alls så som  jag hade tänkt. Så det var en helt obefogad oro från hans sida.

  • Mon 14 Sep 2020 15:46
    #2
    Anotherone skrev 2020-09-14 15:40:40 följande:

    Jag var i den sitsen för några år sedan. Då hade vi ett gemensamt barn som skulle börja skolan och jag ville väldigt gärna ha ett till.

    Det tog många långa diskussioner, plus-och minuslistor och ett antal sittningar på familjerådgivningen innan vi tog en paus från alltihop. Jag började förbereda mig på att det inte skulle bli några fler barn för oss.

    Men då ändrade han sig och idag har vi två barn med 11 år emellan.

    Jag ville inte heller lura honom, hur mycket jag än  längtade så tycker jag inte man gör så. Ett barn förtjänar att vara lika efterlängtat av båda sina föräldrar och varje individ måste själv få bestämma hur många barn man vill bli förälder till. Något annat vore otänkbart.

    Det enda tipset jag kan ge är att prata om det. Vad exakt är det som gör att man inte vill? Är det bara en stark känsla av nej! så får man nog acceptera det. Men finns det farhågor om sjukdomar, om man ska orka, ekonomi och sånt som är mer praktiskt och går att resonera kring så kanske man kan lösa det?

    Med vårt första barn tex. så började jag jobba väldigt tidigt och min man förutsatte att vi skulle göra likadant igen = han skulle behöva vara föräldraledig en väldigt lång period. Men det tog ju bara fem minuter att reda ut det, för det var inte alls så som  jag hade tänkt. Så det var en helt obefogad oro från hans sida.


    Fin historia! Hur känns det nu i efterhand? Blev det extea härligt sen när bebis till slut kom? 11 år är ju rätt mycket längtan liksom
  • Mon 14 Sep 2020 16:27
    #3
    Anotherone skrev 2020-09-14 15:40:40 följande:

    Jag var i den sitsen för några år sedan. Då hade vi ett gemensamt barn som skulle börja skolan och jag ville väldigt gärna ha ett till.

    Det tog många långa diskussioner, plus-och minuslistor och ett antal sittningar på familjerådgivningen innan vi tog en paus från alltihop. Jag började förbereda mig på att det inte skulle bli några fler barn för oss.

    Men då ändrade han sig och idag har vi två barn med 11 år emellan.

    Jag ville inte heller lura honom, hur mycket jag än  längtade så tycker jag inte man gör så. Ett barn förtjänar att vara lika efterlängtat av båda sina föräldrar och varje individ måste själv få bestämma hur många barn man vill bli förälder till. Något annat vore otänkbart.

    Det enda tipset jag kan ge är att prata om det. Vad exakt är det som gör att man inte vill? Är det bara en stark känsla av nej! så får man nog acceptera det. Men finns det farhågor om sjukdomar, om man ska orka, ekonomi och sånt som är mer praktiskt och går att resonera kring så kanske man kan lösa det?

    Med vårt första barn tex. så började jag jobba väldigt tidigt och min man förutsatte att vi skulle göra likadant igen = han skulle behöva vara föräldraledig en väldigt lång period. Men det tog ju bara fem minuter att reda ut det, för det var inte alls så som  jag hade tänkt. Så det var en helt obefogad oro från hans sida.


    Tack snälla för ditt svar, härligt att det löste sig för er!

    I vårt fall så ju jag som ändrat mig, vi har varit säkra på att inte skaffa fler barn. Orsaksmässigt är det nog en kombo, men viktigaste skälet är att det typ blir 9 mån från helvetet då jag blir superdålig, sängliggande och kräks hela tiden, det plus grym foglossning som gör att jag inte kan hjälpa till hemma alls.

    Jag tog upp det förra månaden. Han tror att det är hormonellt, snarare än att jag verkligen vill. Att visst hade det varit mysigt men det är inte värt alla nackdelar. Och att isf skulle vi ha tänkt på syskon tidigare, nu ?är vi för gamla?. (Jag 38, han 37).
    2007 & 2013
  • Mon 14 Sep 2020 17:45
    #4

    Här var det mest mannen som var sugen. Vi hade två barn var 9 och 11 i samma ålder.

    Nu är jag gravid, 38 år och han 42 och lider av HG vilket jag förberedde honom på massor!

    Nu blev det lite lättare än de andra graviditeterna men fortfarande halvvägs kvar :)

  • Mon 14 Sep 2020 18:01
    #5
    MeandHim skrev 2020-09-14 17:45:12 följande:

    Här var det mest mannen som var sugen. Vi hade två barn var 9 och 11 i samma ålder.

    Nu är jag gravid, 38 år och han 42 och lider av HG vilket jag förberedde honom på massor!

    Nu blev det lite lättare än de andra graviditeterna men fortfarande halvvägs kvar :)


    Grattis! Hur känner du, hade du valt/rådit mig annorlunda? Med tanke på HG menar jag! Vet ju att jag får det nästa gång också isf...
    2007 & 2013
  • Mon 14 Sep 2020 20:44
    #6
    Wolfie13 skrev 2020-09-14 15:46:10 följande:
    Fin historia! Hur känns det nu i efterhand? Blev det extea härligt sen när bebis till slut kom? 11 år är ju rätt mycket längtan liksom
    Ja det var ett otroligt efterlängtat barn. Och jag är så tacksam över att vi kunde få fler barn (jag var 36 när jag blev gravid). Det var inget jag tog för givet.
    Men extra härligt - i början kanske. Nu när han är en envis treåring och hans bror är i värsta tonårsfasen så är det... utmanande kan man säga
  • Mon 14 Sep 2020 20:47
    #7
    greeneyes skrev 2020-09-14 16:27:22 följande:
    Tack snälla för ditt svar, härligt att det löste sig för er!

    I vårt fall så ju jag som ändrat mig, vi har varit säkra på att inte skaffa fler barn. Orsaksmässigt är det nog en kombo, men viktigaste skälet är att det typ blir 9 mån från helvetet då jag blir superdålig, sängliggande och kräks hela tiden, det plus grym foglossning som gör att jag inte kan hjälpa till hemma alls.

    Jag tog upp det förra månaden. Han tror att det är hormonellt, snarare än att jag verkligen vill. Att visst hade det varit mysigt men det är inte värt alla nackdelar. Och att isf skulle vi ha tänkt på syskon tidigare, nu ?är vi för gamla?. (Jag 38, han 37).
    Ok ja så dåligt har jag aldrig mått som gravid, jag har klarat mig väldigt bra från alla sorters krämpor. Men då är det ju en befogad oro som din partner känner. Det kan komma att bli en rent ut vidrig niomånaders resa mot bebis...
    Sen att det är värt, det lär det vara när bebisen väl kommer.

    Jag var 36 när jag blev gravid med den yngsta och jag har kompisar som fått första runt 40 så för gamla tycker jag absolut inte att  ni är. 

    Jag vill inte ha fler barn nu. Men min kropp skriker som sjutton vid ägglossning har jag märkt. Den vill inget hellre än att yngla av sig haha...Det ser jag dock som ett biologiskt fenomen, antagligen så vill kroppen flagga för att det är på slutklämmen nu, ska det blir fler barn så är det dags!! Jag tror det är en fas alla kvinnor går igenom, i samband med att man blir äldre och börjar närma sig den gräns då det faktiskt inte är möjligt mer. Jag kanske svamlar men det är vad jag tror.
  • Tue 15 Sep 2020 15:36
    #8
    greeneyes skrev 2020-09-14 18:01:22 följande:

    Grattis! Hur känner du, hade du valt/rådit mig annorlunda? Med tanke på HG menar jag! Vet ju att jag får det nästa gång också isf...


    Så länge man är väl förberedd så är det bara att köra.

    Jag tog kontakt med bm direkt och fick medicin utskrivet Nån timme senare samt att jag hade tränat upp mig, lagt på mig några extra kilon osv så utgångsläget var så bra som möjligt vilket tror jag hjälpt en hel del. Har man haft HG innan så har man erfarenhet, Fb grupperna har hjälpt otroligt Mkt! Vill du så kör säger jag, vänta dig det värsta

    Så blir det kanske inte så illa :)
  • Tue 15 Sep 2020 22:16
    #9

    Jag va 36 när jag först tyckte vi skulle köra på 3:an,då ville inte killen,vid 37 hade han ångrat sig.

    Nu är jag gravid och kommer hinna fylla 38 till dess.jag vet inte men kanske behöver han landa i det och ett nej kan bli ett ja snart?

  • Wed 16 Sep 2020 08:36
    #10
    Anotherone skrev 2020-09-14 20:47:35 följande:

    Ok ja så dåligt har jag aldrig mått som gravid, jag har klarat mig väldigt bra från alla sorters krämpor. Men då är det ju en befogad oro som din partner känner. Det kan komma att bli en rent ut vidrig niomånaders resa mot bebis...

    Sen att det är värt, det lär det vara när bebisen väl kommer.

    Jag var 36 när jag blev gravid med den yngsta och jag har kompisar som fått första runt 40 så för gamla tycker jag absolut inte att  ni är. 

    Jag vill inte ha fler barn nu. Men min kropp skriker som sjutton vid ägglossning har jag märkt. Den vill inget hellre än att yngla av sig haha...Det ser jag dock som ett biologiskt fenomen, antagligen så vill kroppen flagga för att det är på slutklämmen nu, ska det blir fler barn så är det dags!! Jag tror det är en fas alla kvinnor går igenom, i samband med att man blir äldre och börjar närma sig den gräns då det faktiskt inte är möjligt mer. Jag kanske svamlar men det är vad jag tror.


    Tack för svaret! Ja, hans oro är ju befogad. Men han undrar också (och jag ibland) om mitt plötsliga sug är av samma sort du nämnde, att det helt enkelt är kroppen som skriker Sista chansen...
    2007 & 2013
  • Wed 16 Sep 2020 08:38
    #11
    MeandHim skrev 2020-09-15 15:36:59 följande:

    Så länge man är väl förberedd så är det bara att köra.

    Jag tog kontakt med bm direkt och fick medicin utskrivet Nån timme senare samt att jag hade tränat upp mig, lagt på mig några extra kilon osv så utgångsläget var så bra som möjligt vilket tror jag hjälpt en hel del. Har man haft HG innan så har man erfarenhet, Fb grupperna har hjälpt otroligt Mkt! Vill du så kör säger jag, vänta dig det värsta

    Så blir det kanske inte så illa :)


    Vad bra plan du hade. Ja, alltså jag vet ju verkligen vad det innebär och är beredd på att ta det, men maken led ju lika mycket av det fast på andra sätt. Och han vill inte gå igenom det igen, han var ju som ensamstående och sjuksköterska samtidigt. Ja, jag har gått med i HG-grupp på FB för att liksom påminna mig om hur det var.
    2007 & 2013
  • Wed 16 Sep 2020 08:39
    #12
    Kajjoh skrev 2020-09-15 22:16:10 följande:

    Jag va 36 när jag först tyckte vi skulle köra på 3:an,då ville inte killen,vid 37 hade han ångrat sig.

    Nu är jag gravid och kommer hinna fylla 38 till dess.jag vet inte men kanske behöver han landa i det och ett nej kan bli ett ja snart?


    Grattis, vad skönt att han ändrade sig! Jag tog ett snack med honom igår, förklarade vad som ändrats för mig och så vidare. Bad att vi tar upp samtalet igen om två veckor. Tror inte att han ändrar sig dock, han var ganska tydlig med det... Men han lyssnade iaf!
    2007 & 2013
  • Mon 2 Aug 2021 23:13
    #13

    Snart ett år senare, hur har det gått?

  • Sat 7 Aug 2021 12:01
    #14

    Maken ändrade sig inte, så jag accepterade det och suget la sig, kändes ganska skönt med så pass stora barn i slutändan. ????


    2007 & 2013
Svar på tråden 38 år o vill skaffa syskon men inte maken - fler?