Vi kan inte prata med varandra

Hade jag haft det så i min relation hade jag föreslagit parterapi. Där kan ni få hjälp att prata och förstå varandra. Det skulle kunna hjälpa er massor.

Lycka till

Kan du ge exempel på saker som du har tagit upp, som har stört dig? Jag har nämligen lite svårt att föreställa mig vad det kan vara för slags saker, efter så många år. Och jag har också svårt att förstå varför man inte kommer framåt, så du behöver nog ge exempel, annars är det så svårt att förstå vad det är som händer. 

Tar ni aldrig i varandra i vardagen? En smekning på kinden, över ryggen när ni går förbi?

Jag har tex länge haft det lite likadant. Jag är dock kvinna. Jag kan gärna smeka honom på ryggen i förbifarten. Luta huvudet mot hans Axel, smeka honom på armen liksom för att invänta att han typ tar emot det. Det händer aldrig..

Jag har vid våra diskussioner bett honom ta i mig, dra in mig i famnen och visa något. Det händer i stort sett aldrig :(.

De gånger under våra 25 år ihop är lätt räknade när han spontant kramat mig. Herregud jag hör ju hur det låter..

Enbart när det vankats sex har det passat att ta i mig. Tyvärr gör det att jag börjat dra mig undan jag. Vet inte hur jag ska kunna ge dig nåt bra råd. Kanske skriva ner hur du känner och hur du vill att ni försöker tillsammans? För du är väldigt bra på att uttrycka dig i text. Ibland lyssnar man mer på nåt man får nedskrivet till sig än när man pratar och ?ältar?.

Ert liv låter så torftigt när du beskriver ... blir helt ledsen när jag läser det.

Min tolkning är att din fru känner sig extremt underlägsen dig. Har hon haft en skakig uppväxt, anknytningsproblem?

Har det varit såhär från start?

Eller kommit successivt?

Jag har haft samma obalans med min man...jag har haft en tuff barndom till skillnad från din fru då.

Lång historia som ser likadan ut som jag tolkar din text.

Inga bråk direkt men jag teg ihjäl de ev problem som uppstod. Min man fick lirka mig ur min bubbla gång på gång.

Jag har en bra , lugn och klok man.

Han försökte också stärka mig och hjälpa på bästa sätt... dock blev det en ännu större klyfta mellan oss. Jag kände mig mer underlägsen.

När barnen flyttade hemifrån blev det mer tydligt så till slut fick min man nog.

Han slog näven i bordet och krävde förändring. Jag var helt oförberedd för jag hade inte sett hur mitt handlande påverkat honom.

Att gå in i min bubbla var sk normalt för mig.

Och det blev förändring.... han krävde att jag skulle försöka bryta mitt mönster.

Det gjorde jag också... inte lätt men i små steg...

Inte sluta mig utan mer tala om vad som var fel...

Kan det vara så enkelt att hon har dåligt självförtroende och självkänsla och att det i kombination med att du kanske försöker lösa problemen åt henne istället för att göra henne delaktig kan resultera i hennes känsla av underlägsenhet?

Min exman var lite sådär nämligen. Han fick mig ofta att känna mig underlägsen och liksom "dum i huvudet" helt enkelt för att han hade en färdig lösning på problemet som han presenterade direkt i knät på mig, det var liksom hans definition av diskutera... Jag önskade flera gånger att han bara skulle fråga om MIN åsikt, MIN känsla och MIN upplevelse och MITT mående UTAN att rapa upp en massa förslag till förbättringar och lösningar. Jag var fullt kapabel att hitta lösningar själv men jag behövde få göra det i min takt och på egen hand och enbart hjälp av en hejjande klapp på axeln från honom. Men det kunde han inte förstå, det skapade istället frustration hos honom och sura miner om att jag inte verkar intresserad...

Exakt likadant i mitt förhållande. Kunde vara jag som Skrivit var endaste rad faktiskt. Satt för mig själv och nickade när jag läste dina första inlägg rad för rad.

Alltid jag som tar upp saker. Hon pratar bara om sitt jobb när hon kommer hem. Om hon mot all förmodan frågar mig om mitt jobb lyssnar hon inte ens på svaret.

Hon lever som i sin egen lilla bubbla. Jag får aldrig nån kram eller nån närhet.

Jag känner mig som en obekväm inneboende i mitt eget hem! Så ja jag kan verkligen relatera, men har inga svar..

Vad händer om du säger (vid väl valt tillfälle, inte i samband med konflikt) att dina klagomål (du kanske inte håller med, men du vet att hon känner sig klagad på, så du kan avväpna ordet och ge henne att det nånstans är ett klagomål) är det mest konstruktiva sätt du har, de vilar på en välvilja. De syftar inte till att döma eller göra ner, utan att nå fram och utvecklas. Att du älskar henne innerligt trots det. Det står inte och faller på det, men det skulle göra dig så lycklig om hon kunde stanna kvar i samtalen, kanske sätt en tidsram för hur länge ett allvarligt samtal får vara. 

Säg också som det är, att du inte har en färdig lösning, du har bara ett mer trevande sätt att tänka högt. Du vill gärna att hon också tänker högt. 

Det i början av trådstarten - då menar du att du måste börja diskussioner? Och även reda ut när det har blivit något problem? Där skulle det ju kunna vara så att hon inte ens tycker att det är något problem eller något att prata om. En annan möjlighet är att hon inte är riktigt kapabel att göra det. Dvs. att hon antigen inte har lärt sig att reda ut konflikter (fast det borde hon ju ändå ha blivit lite bättre i under åren), att hon är väldigt "passiv" eller att hon inte har särskilt bra social kompetens.

Även de andra exemplen - hon förstår uppenbarligen inte vinken. Det är ingen större vits med att vänta in henne, om hon inte förstår att det är det du gör. Och hon verkar inte heller förstå att det bör vara ömsesidigt i en relation, dvs. att hon också bör lyssna på dig. Har du förklarat detta för henne, dvs. att du också skulle behöva någon som lyssnar när du vill berätta om din dag, ditt jobb? 

Jag måste säga att det här låter i alla punkter som en kvinna med Asperger. Kanske lite för direkt att jag slänger ur mig diagnosen, men jag har en del erfarenhet och har träffat såna personer. :)  Och jag menar inte att det inte går att ha en relation. Men du får utgå ifrån att hon inte förstår dina signaler. Efter 30 år så vet du väl egentligen att det är så. Kan du inte försöka vara mer konkret, hitta ett sätt som hon förstår? 

Efter så många år tillsammans så kan detta inrotade beteende faktiskt bli en form av hjärntvätt om du förstår hur jag menar... Hon är van att bli kritiserad och i slutändan löser du ändå hennes problem fast hon inte bett om det. Det får en att definitivt ge upp och inte ens försöka engagera sig, för man känner att det kommer ändå inte att duga och inte är nån idé.

Vill du sluta med detta beteende handlar det om månader av kämpande kanske till och med något år. Att bryta mönster och beteende till något nytt tar tid för en person som känner sig nerkörd i skorna.

Du måste förstå att hennes beteende är en produkt och konsekvens av ditt eget beteende mot henne.

Förresten, en konkret idé: Något som jag provade med mitt ex för många år sedan (han var också dålig på kommunikation, eller vi i kombination kunde inte kommunicera så bra). Då har man regelbundna samtal, på en fast tid, t.ex. en gång i veckan. Och så får båda berätta vad de tänker, vad de har för saker som de just är intresserade av och sånt man kanske vill göra någon gång. Regeln är då att man bara pratar utifrån sig själv, inte säger att den andre gör si eller så. Bara jag-budskap. Inget "du gör" si eller så. Jag tänker att det kan hjälpa så att hon inte skulle se samtal som något hotfullt som bara sker när hon har gjort något "fel" igen.  I bästa fall kommer ni också vidare med att hon kan säga hon hon känner. 

Nu slog han ju inte näven i bordet handgripligen men han krävde en förändring... tydligt!

Vad är det som du inte kan det?

Vad är det värsta som kan hända?

Diskussionen mellan er funkar ju inte... du vågar inte säga vad du tycker skrev du... hon backar och blir rädd.

Ni tiger och lider och ni är båda lika konflikträdda

Vår process tog fem år innan vi hittade rätt nivå och ja det var jobbigt på många sätt. Ibland blev det så jobbigt att jag ville lämna allt och en fas valde vi att leva som om vi var skilda. Som jag skrev ... det är en lång historia men vi kom igenom det hela trots allt.

Känner du att din fru älskar dig?

Eller har hon gett upp sitt liv helt tillsammans med dig?

Jag tror inte att människor måste ha diagnoser för att sakna självinsikt eller vara livrädd för att acceptera att hen inte är perfekt. Jag vet inte heller om det så konstruktivt att tänka utifrån diagnoser. Känns som det leder till att situationen låser sig istället för att lösas. Man slutar leta efter lösningar då.

Det är svårt att ge dig råd såklart :( Kanske kan du skriva ett brev? I början av brevet kan det vara bra att säga något gällande att INGEN är perfekt, och att du älskar henne exakt lika mkt. Att alla relationer har saker som behöver jobbas på och att det är i dina ögon en naturlig del av livet. Eller nått sådant. Så att hon förstår att det faktum att hon inte är felfri är inget att vara rädd för.

I mitt råd vill jag också understryka att egen ödmjukhet när du pratar med henne är viktigt, men jag tycker det låter som att du verkligen är ödmjuk. Ibland är det bara svårt för två personer att prata och då måste man ?tyvärr? anstränga sig genom att förarbeta personen. Alltså att inte ta upp flera problem innan ni kan kommunicera rörande just er kommunikation kring problemen.

Men hon verkar ha en spärr, kanske en enorm stolhet? Som gör det svårt för henne att prata om något där inte hon framstår som perfekt. Kanske testa om du kan nå fram gällande just det.

Hej TS!

Du beskriver mycket tydligt och klart ditt problem, du är som någon tidigare beskrev väldigt skicklig på att uttrycka dig i skrift. Detta i sig talar för att du antagligen är mycket tydlig mot din fru också. Men ändå har ni hamnat i ett negativt mönster.

Jag har många tankar kring er situation.

Det verkar som om din fru och även du i viss mån är konflikträdda. Om det uppstår en konflikt och du tar upp ett initiativ till att prata om det eller belysa denna, sparkar din fru bakut och "straffar" dig genom silent treatment och blir kylig. Det är inte säkert att detta är ett medvetet beteende - det kan vara ett mönster som hon lärt sig t.ex. tidigt i hennes barndom.

Om man har lärt sig att sopa konflikter under mattan och inte prata om dem får man snabbt problem i en nära relation. Dels tar det energi att ha olösta konflikter i relationen men rädslan för att sätta ord på dem blir också ett problem. Du skrev att hon vuxit upp i en idyll. Jag undrar om den idyllen bestod av föräldrar som inte visade känslor och förbjöd barnen att visa känslor? Har man t.ex. en undvikande anknytning så är det lätt att omedvetet visa sina barn att "känslor" är något negativt och inte något man ska visa, särskilt starka sådana.

Ni bråkar inte alls i er relation. Det är inte sunt, anser jag. När en konflikt uppstår kan ibland ilskan bli en drivkraft att försöka lösa problem och konflikter. Det finns en tydlighet när någon blir arg och signalerar att den personen kräver förändring. Jag menar inte att ni nödvändigtvis behöver skrika till varandra och bråka, men om ni inte blir arga ibland är det ett symptom på att ni båda undertrycker er ilska. Då riskerar ni att få andra mer osunda sätt att hantera era konflikter, t.ex. att gå runt själva och tänka på sakerna för er själva.

Ni har testat parterapi men det fungerade inte. Jag tänker att ni borde försöka igen, och se om ni får en bättre terapeut som passar er bättre.

Jag tänker också att det du kan göra är att ställa mer tydliga krav på att din fru börjar kommunicera med dig om saker hon inte är nöjd med. Hon må ha svårt att formulera sina tankar och känslor, men det är inte en ursäkt till att försöka. Det vore väldigt bra om du slog ner näven i bordet och blev tydlig med att ni inte kan fortsätta såhär i er relation. Om det ska vara värt att leva tillsammans så behöver faktiskt din fru börja göra insatser för att kommunicera sina känslor i relationen. Var ska hon få incitament till förändring om inte du ställer det som ett tydligt krav?

Hon tycks vara rädd för att visa sina känslor och konflikter. Och du tycks vara som en medberoende som tillåter detta att fortsätta. Det blir en ond cirkel. Ställ krav, sök hjälp och kommunicera om problemen i relationen.

Du verkar ju jätterädd för din fru och jag tänker att du borde kanske mer jobba med dig själv.

Steppa upp ett snäpp när hon börjar sluta sig.

Kanske testa att verkligen lägga locket på och inte anstränga dig så enormt

Hon verkar ju själv inte vilja vara i mörkret när jag läser din text här. Hon är mån om att allt ska vara bra utan diskussion. Kanske borde du använda dig av det? Se till att ni aldrig hamnar i de här mörka perioderna för länge.

Är ni jämbördiga när ni har era bra perioder? När det flyter på...

Jag gjorde det med min ex-man - det var en kompis till mig som rekommenderade det som koncept för en lycklig relation och hon gav mig en bok om det i present till bröllopet. Dock var det på tyska, jag vet inte om det finns en motsvarande svensk bok. Och det var nästan 30 år sedan. 

Jag tänker, om du ska presentera sånt för din fru, så vore det ju bra att ha någon bok eller koncept. Det kanske underlättar så att hon inte tycker att det vara är något som du hittat på (för att få saker och ting som du vill). Med min ex-man fungerade det inte verkligen. Vi körde det ett tag och även han pratade ju lite, men så småningom skilde vi oss, på mitt initiativ, just pga dessa kommunikationsproblem bl.a. 

Och jag tycker att du bör ta en funderare - du har inte lyckats ändra på detta på 30 år. Då är det ingen bra idé att fortsätta försöka på ungefär SAMMA SÄTT. I så fall får man ju verkligen försöka annat. Visst, familjerådgivning kan vara dålig, det har jag också upplevt en gång . Och sedan andra gången när det var en bättre terapeut gick det inte så mycket bättre för det. 

Tänk lite fritt - finns det andra sätt att kommunicera än verbalt? (jag bara spanar lite nu, jag tänker inte på något specifikt) Det spelar inte någon roll egentligen om hon kanske har något autistiskt eller inte, huvudsaken är att bemöta henne "rätt", så att det fungerar. Och jag skulle tro att det är helt meningslöst att försöka få henne att ta mer initiativ. Det ligger nog inte i hennes natur. Du får utgå ifrån att hon inte kommer att göra det. Ha någon slags struktur där hon blir tillfrågad vad hon tycker, vad hon vill, så att hon har tillfälle att säga sitt. Men vänta inte på att hon ska börja. 

Är inte det lite poängen? Att det ska vara utlämnande och att man verkligen ska öppna upp med saker man inte tidigare sagt?

När jag läser din tråd känner jag igen mig till viss del. Vi har vissa kommunikationsproblem men inte i den härad som ni. Jag tror det beror till viss del på att vi helt enkelt kommunicerar på olika sätt och med olika mål. Jag, som man och ingenjör, är väldigt lösningsfokuserad. Jag vill se en väg framåt och att vi iaf. har någon slags metod eller plan för hur vi ska ta oss från det läge som skapade missnöjet från början. Hon däremot, verkar mest vilja undvika konflikten från start och när vi väl hamnat i den, komma ur den. Det resulterar ibland i att hon ger sig, säger "Förlåt, jag ska bättra mig.", om det startade med att jag ville ha en förändring på något. Ibland nöjer jag mig med det, ibland inte. Grejen är, jag vill inte ha en ursäkt, jag vill ha förändring. När man haft samma diskussion 4 år i rad utan förändring så betyder inte "Förlåt." något längre. Så när jag frågar "Ok, så vad är planen?" istället för att krama om henne och avsluta diskussionen, så blir hon arg. Vilket är förståeligt, hon försökte ju avsluta något hon tyckte var jobbigt och så fick det inte det resultat hon önskade, men det är också frustrerande eftersom jag fortfarande anser att vi inte kommit någonstans. Vi har ju inget lösningsförslag, ingen väg framåt!

Din fru verkar vara lite likadan. Målet med diskussionen är att avsluta diskussionen, för den är obehaglig. Medan för dig är målet att komma framåt, att undvika framtida diskussioner genom att lösa problemet. Just nu blir du försiktigare och försiktigare så hon inte blir upprörd, i hopp om att en lugn och sansad diskussion kan komma någonvart. Jag är inte säker på att det är rätt metod. För det som upprör henne är det du vill komma åt, kärnan i problemet. Jag tror, med betoning på tror, att du ska göra precis tvärt om. Bli arg, ledsen, gråt, var förtvivlad och visa mycket känslor när ni diskuterar! Visa att det är på allvar, att bristen på lösningar kommer slita isär er framöver. Att hitta en rationell lösning är inte det som motiverar henne, utan er lycka. Jag tror du måste bryta igenom försvar och så länge som du är lugn och sansad så fungerar det att vara undvikande. När du väl har brutit dig igenom, DÅ kan ni ha en lugn och sansad diskussion. Men först måste hon KÄNNA att det är allvar, inte bara veta det.