• Anonym (Maken­)
    Mon 21 Sep 2020 14:55
    2972 visningar
    63 svar
    63
    2972

    Vi kan inte prata med varandra

    Jag och min fru har aldrig kunnat prata med varandra om problem som uppstår i vår relation. Precis som alla andra par så kommer vi ibland in i situationer där det börjar skava i vår relation. Det kan vara allt möjligt som ligger till grund för att ett avstånd mellan oss uppstår. Vi tappar bort varandra och slutar vara nära, intima och kärleksfulla. Precis som de flesta (?) andra par så försöker vi lösa problemen. Men vi lyckas aldrig. Vi  kommer inte ens nära att lösa något alls.

    Vi bråkar inte. Vi skäller inte på varandra eller har några dramatiska utbrott. Utan vi bara glider ifrån varandra. Och i vår relation så är det i regel alltid jag som skall ta tag i det för att komma tillbaka på spåret igen. Jag skall inleda en diskussion som gör att vi hittar tillbaka till varandra. Gör jag inte det så glider hon mer och mer in i mörkret och kylan. Spelar ingen roll hur länge jag väntar på att låta henne ta ett steg. Det händer inte. 

    Och för varje ny gång vi börjar bena i vad som hänt och som gjort att vi hamnat där vi är så känner jag av en allt stegrande rädsla från hennes sida. En rädsla för samtalet. En rädsla för att "det alltid är hennes fel". Det här får ju mig att kritiskt ifrågasätta mig själv och mitt sätt att prata med henne. Är jag fördömande? Är jag anklagande? Har jag en väldigt ensidig syn på varför saker har hänt? 

    Jag anstränger mig enormt för att vara försiktig och hänsynsfull. Jag vill inte vara dömande eller uteslutande peka på henne. Vi är ju två i relationen. Samtidigt så är jag så pass rationell och nykter att jag inser att hennes rädsla ju naturligtvis kommer ifrån något. Något har ju lett till att hon alltid är orolig för att ha dessa samtal. 

    Nu leder det ofta till att jag också försöker undvika att "prata ut". Vi hamnar ju alltid i samma negativa hjulspår. Det löser ju aldrig något. Vi lär oss aldrig något. Om ett tag (några månader, år) är vi tillbaka på precis samma ställe. 

    Det leder också till att när vi ändå till slut trevande och försiktigt försöker börja prata så håller jag tillbaka det mesta av det jag tycker är viktigt att prata ut om. Bara för att inte hon skall kunna få "ännu ett bevis på hur hemsk hon är". Och det leder ju till att jag är otydlig och väldigt diffus. Jag vet precis vad jag kan ha saknat eller stört mig på. Men jag kan ju inte tala om det - så jag håller tyst istället. Och jag känner att vårt prat är bara torrsim på stället. Hon livrädd för att få höra något jobbigt. Jag besviken och inombords frustrerad över att vi inte lyckas rensa ut någonting alls. 

    Jag försöker själv vara rationell och praktisk i dylika diskussioner. Prestigelös och mer intresserad av att förstå henne. Verkligen förstå henne och hennes sida av saker. Jag har aldrig upplevt att hon försökt förstå mig. Bara uppfattat mitt perspektiv som något som presenterats med en skottsäker argumentation som hon redan har förlorat och "tvingas förhålla sig till". Jag är enormt öppen för att se mina egna fel och brister och förstå hur jag bättre kan stötta henne m.m.

    Men som sagt...jag känner mig ensam om att försöka. Hon upplever nog också att hon försöker. Eller snarare kämpar på att hålla sig flytande. 

    Vad har ni för råd till mig? Hur skall jag bete mig för att få tillstånd ett samtal där vi båda släpper garden. Där vi båda lyssnar för att vilja förstå den andre. Och inte bara för att försöka se hur man skall parera, utan av genuint och äkta intresse. 

    Någon?

    Vi har varit tillsammans i drygt 30 år. 

  • Svar på tråden Vi kan inte prata med varandra
  • Anonym (Parte­rapi)
    Mon 21 Sep 2020 14:58
    #1

    Hade jag haft det så i min relation hade jag föreslagit parterapi. Där kan ni få hjälp att prata och förstå varandra. Det skulle kunna hjälpa er massor.

    Lycka till

  • Mon 21 Sep 2020 15:03
    #2

    Kan du ge exempel på saker som du har tagit upp, som har stört dig? Jag har nämligen lite svårt att föreställa mig vad det kan vara för slags saker, efter så många år. Och jag har också svårt att förstå varför man inte kommer framåt, så du behöver nog ge exempel, annars är det så svårt att förstå vad det är som händer. 

  • Anonym (Maken­) Trådstartaren
    Mon 21 Sep 2020 15:07
    #3
    Anonym (Parterapi) skrev 2020-09-21 14:58:04 följande:

    Hade jag haft det så i min relation hade jag föreslagit parterapi. Där kan ni få hjälp att prata och förstå varandra. Det skulle kunna hjälpa er massor.

    Lycka till


    Tack för ditt svar.

    Vi gick faktiskt i parterapi för många år sedan. Katastrofalt uselt måste jag säga. Det gav oss ingenting. Snarare ökade på kylan och avståndet. 

    Terapeuten var nog ovan att sitta med ett par som egentligen inte bråkar utan bara glider isär. Kommer ihåg att hon sa att "ni verkar vara så försiktiga med varandra". Kommer ihåg hennes slutsats på sista mötet innan vi slutade gå till henne "jag tror nog ni reder ut det här själva utan min hjälp...". 
  • Anonym (Maken­) Trådstartaren
    Mon 21 Sep 2020 15:12
    #4
    AndreaBD skrev 2020-09-21 15:03:19 följande:

    Kan du ge exempel på saker som du har tagit upp, som har stört dig? Jag har nämligen lite svårt att föreställa mig vad det kan vara för slags saker, efter så många år. Och jag har också svårt att förstå varför man inte kommer framåt, så du behöver nog ge exempel, annars är det så svårt att förstå vad det är som händer. 


    Tja...det kan vara något så enkelt som exemplet jag redan gav i min trådstart. Att det alltid är jag som tar tag i situationen. Aldrig hon. 

    Det kan handla om att hon avvisat mig en tid och att jag då väljer att ta ett steg tillbaka och vänta in henne. Men hon kommer ju aldrig till mig. Utan jag får ofta efteråt höra att jag distanserade mig från henne. Att hon inte får några kramar. Och hennes avvisande handlade inte om sexuella närmande från min sida. Inte alls. 

    Hon pratar ofta, mycket och länge om vad som händer på hennes jobb. Jag lyssnar och ställer frågor. Jag får aldrig några frågor om vad som händer under min arbetsdag. 

    Det finns ju mycket mer...men det här får duga som några exempel
  • Anonym (....)
    Mon 21 Sep 2020 15:24
    #5

    Tar ni aldrig i varandra i vardagen? En smekning på kinden, över ryggen när ni går förbi?

    Jag har tex länge haft det lite likadant. Jag är dock kvinna. Jag kan gärna smeka honom på ryggen i förbifarten. Luta huvudet mot hans Axel, smeka honom på armen liksom för att invänta att han typ tar emot det. Det händer aldrig..

    Jag har vid våra diskussioner bett honom ta i mig, dra in mig i famnen och visa något. Det händer i stort sett aldrig :(.

    De gånger under våra 25 år ihop är lätt räknade när han spontant kramat mig. Herregud jag hör ju hur det låter..

    Enbart när det vankats sex har det passat att ta i mig. Tyvärr gör det att jag börjat dra mig undan jag. Vet inte hur jag ska kunna ge dig nåt bra råd. Kanske skriva ner hur du känner och hur du vill att ni försöker tillsammans? För du är väldigt bra på att uttrycka dig i text. Ibland lyssnar man mer på nåt man får nedskrivet till sig än när man pratar och ?ältar?.

  • Anonym (Maken­) Trådstartaren
    Mon 21 Sep 2020 15:35
    #6
    Anonym (....) skrev 2020-09-21 15:24:46 följande:

    Tar ni aldrig i varandra i vardagen? En smekning på kinden, över ryggen när ni går förbi?

    Jag har tex länge haft det lite likadant. Jag är dock kvinna. Jag kan gärna smeka honom på ryggen i förbifarten. Luta huvudet mot hans Axel, smeka honom på armen liksom för att invänta att han typ tar emot det. Det händer aldrig..

    Jag har vid våra diskussioner bett honom ta i mig, dra in mig i famnen och visa något. Det händer i stort sett aldrig :(.

    De gånger under våra 25 år ihop är lätt räknade när han spontant kramat mig. Herregud jag hör ju hur det låter..

    Enbart när det vankats sex har det passat att ta i mig. Tyvärr gör det att jag börjat dra mig undan jag. Vet inte hur jag ska kunna ge dig nåt bra råd. Kanske skriva ner hur du känner och hur du vill att ni försöker tillsammans? För du är väldigt bra på att uttrycka dig i text. Ibland lyssnar man mer på nåt man får nedskrivet till sig än när man pratar och ?ältar?.


    Jo...att ha lätt för att uttrycka sig kan också vara en förbannelse och ett ok. Det är så jag upplever det här och hon ser nog också sig själv som svagare verbalt. Skulle jag skriva ner något så är jag rädd att det skulle få en ännu större negativ effekt. Är rädd att hon antingen skulle gå tillbaka och vältra sig i det hon uppfattar som kritik (få bekräftelse det hon inbillar sig) alternativt av rädsla försöka undvika att läsa det jag skriver.

    Även om jag har lätt för att ge uttryck för mina tankar i såväl skrift som tal så skulle jag ha enormt svårt att skriva till henne iom att jag hela tiden tvingar mig att tänka 2-3 steg framåt. "Hur kan hon tolka det här jag skriver nu...hur kan det här vändas till något negativt....hur kommer det här ordet att uppfattas....hur kommer den här frågan att mottas...". Osv.

    Tack ändå för ditt svar.
  • Anonym (Madde­)
    Mon 21 Sep 2020 15:45
    #7
    Anonym (Maken) skrev 2020-09-21 14:55:32 följande:

    Jag och min fru har aldrig kunnat prata med varandra om problem som uppstår i vår relation. Precis som alla andra par så kommer vi ibland in i situationer där det börjar skava i vår relation. Det kan vara allt möjligt som ligger till grund för att ett avstånd mellan oss uppstår. Vi tappar bort varandra och slutar vara nära, intima och kärleksfulla. Precis som de flesta (?) andra par så försöker vi lösa problemen. Men vi lyckas aldrig. Vi  kommer inte ens nära att lösa något alls.

    Vi bråkar inte. Vi skäller inte på varandra eller har några dramatiska utbrott. Utan vi bara glider ifrån varandra. Och i vår relation så är det i regel alltid jag som skall ta tag i det för att komma tillbaka på spåret igen. Jag skall inleda en diskussion som gör att vi hittar tillbaka till varandra. Gör jag inte det så glider hon mer och mer in i mörkret och kylan. Spelar ingen roll hur länge jag väntar på att låta henne ta ett steg. Det händer inte. 

    Och för varje ny gång vi börjar bena i vad som hänt och som gjort att vi hamnat där vi är så känner jag av en allt stegrande rädsla från hennes sida. En rädsla för samtalet. En rädsla för att "det alltid är hennes fel". Det här får ju mig att kritiskt ifrågasätta mig själv och mitt sätt att prata med henne. Är jag fördömande? Är jag anklagande? Har jag en väldigt ensidig syn på varför saker har hänt? 

    Jag anstränger mig enormt för att vara försiktig och hänsynsfull. Jag vill inte vara dömande eller uteslutande peka på henne. Vi är ju två i relationen. Samtidigt så är jag så pass rationell och nykter att jag inser att hennes rädsla ju naturligtvis kommer ifrån något. Något har ju lett till att hon alltid är orolig för att ha dessa samtal. 

    Nu leder det ofta till att jag också försöker undvika att "prata ut". Vi hamnar ju alltid i samma negativa hjulspår. Det löser ju aldrig något. Vi lär oss aldrig något. Om ett tag (några månader, år) är vi tillbaka på precis samma ställe. 

    Det leder också till att när vi ändå till slut trevande och försiktigt försöker börja prata så håller jag tillbaka det mesta av det jag tycker är viktigt att prata ut om. Bara för att inte hon skall kunna få "ännu ett bevis på hur hemsk hon är". Och det leder ju till att jag är otydlig och väldigt diffus. Jag vet precis vad jag kan ha saknat eller stört mig på. Men jag kan ju inte tala om det - så jag håller tyst istället. Och jag känner att vårt prat är bara torrsim på stället. Hon livrädd för att få höra något jobbigt. Jag besviken och inombords frustrerad över att vi inte lyckas rensa ut någonting alls. 

    Jag försöker själv vara rationell och praktisk i dylika diskussioner. Prestigelös och mer intresserad av att förstå henne. Verkligen förstå henne och hennes sida av saker. Jag har aldrig upplevt att hon försökt förstå mig. Bara uppfattat mitt perspektiv som något som presenterats med en skottsäker argumentation som hon redan har förlorat och "tvingas förhålla sig till". Jag är enormt öppen för att se mina egna fel och brister och förstå hur jag bättre kan stötta henne m.m.

    Men som sagt...jag känner mig ensam om att försöka. Hon upplever nog också att hon försöker. Eller snarare kämpar på att hålla sig flytande. 

    Vad har ni för råd till mig? Hur skall jag bete mig för att få tillstånd ett samtal där vi båda släpper garden. Där vi båda lyssnar för att vilja förstå den andre. Och inte bara för att försöka se hur man skall parera, utan av genuint och äkta intresse. 

    Någon?

    Vi har varit tillsammans i drygt 30 år. 


    Ert liv låter så torftigt när du beskriver ... blir helt ledsen när jag läser det.

    Min tolkning är att din fru känner sig extremt underlägsen dig. Har hon haft en skakig uppväxt, anknytningsproblem?
  • Anonym (Maken­) Trådstartaren
    Mon 21 Sep 2020 15:54
    #8
    Anonym (Madde) skrev 2020-09-21 15:45:18 följande:
    Ert liv låter så torftigt när du beskriver ... blir helt ledsen när jag läser det.

    Min tolkning är att din fru känner sig extremt underlägsen dig. Har hon haft en skakig uppväxt, anknytningsproblem?
    Hej och tack för ditt svar.

    Ja..du har nog rätt i att hon känner sig underlägsen mig. Jag vet inte hur jag skall hantera det. Jag har under en lång tid försökt peppa och bygga upp henne. Ge uppmärksamhet på alla de områden som hon är grym på. Och dom är faktiskt många. Riktigt förstärka dom. Inte fokusera så mycket på de områden där hon anser sig vara sämre. Men så fort jag ens antyder något som hon uppfattar som bekräftelse på en svaghet hon känner sig ha - så raseras allt (faktiskt....allt) det jag har försökt bygga upp med henne. 

    Hon har haft en mycket trygg och harmonisk uppväxt. Rena sörgårdsidyllen. Jag ser inga som helst ankytningsproblem hos henne. 
  • Anonym (Madde­)
    Mon 21 Sep 2020 16:00
    #9
    Anonym (Maken) skrev 2020-09-21 15:54:59 följande:

    Hej och tack för ditt svar.

    Ja..du har nog rätt i att hon känner sig underlägsen mig. Jag vet inte hur jag skall hantera det. Jag har under en lång tid försökt peppa och bygga upp henne. Ge uppmärksamhet på alla de områden som hon är grym på. Och dom är faktiskt många. Riktigt förstärka dom. Inte fokusera så mycket på de områden där hon anser sig vara sämre. Men så fort jag ens antyder något som hon uppfattar som bekräftelse på en svaghet hon känner sig ha - så raseras allt (faktiskt....allt) det jag har försökt bygga upp med henne. 

    Hon har haft en mycket trygg och harmonisk uppväxt. Rena sörgårdsidyllen. Jag ser inga som helst ankytningsproblem hos henne. 


    Har det varit såhär från start?

    Eller kommit successivt?

    Jag har haft samma obalans med min man...jag har haft en tuff barndom till skillnad från din fru då.
  • Anonym (Maken­) Trådstartaren
    Mon 21 Sep 2020 16:04
    #10
    Anonym (Madde) skrev 2020-09-21 16:00:36 följande:
    Har det varit såhär från start?

    Eller kommit successivt?

    Jag har haft samma obalans med min man...jag har haft en tuff barndom till skillnad från din fru då.
    Bra fråga...hm...

    Till viss del från start. Sen har vissa delar vuxit fram och från tid till tid dominerat hennes sätt att tänka.

    Du skriver att du har haft samma obalans. Det antyder att ni har lyckats komma tillrätta med det. Hur i såfall?
Svar på tråden Vi kan inte prata med varandra