Vi kan inte prata med varandra

Jag och min fru har aldrig kunnat prata med varandra om problem som uppstår i vår relation. Precis som alla andra par så kommer vi ibland in i situationer där det börjar skava i vår relation. Det kan vara allt möjligt som ligger till grund för att ett avstånd mellan oss uppstår. Vi tappar bort varandra och slutar vara nära, intima och kärleksfulla. Precis som de flesta (?) andra par så försöker vi lösa problemen. Men vi lyckas aldrig. Vi  kommer inte ens nära att lösa något alls.

Vi bråkar inte. Vi skäller inte på varandra eller har några dramatiska utbrott. Utan vi bara glider ifrån varandra. Och i vår relation så är det i regel alltid jag som skall ta tag i det för att komma tillbaka på spåret igen. Jag skall inleda en diskussion som gör att vi hittar tillbaka till varandra. Gör jag inte det så glider hon mer och mer in i mörkret och kylan. Spelar ingen roll hur länge jag väntar på att låta henne ta ett steg. Det händer inte. 

Och för varje ny gång vi börjar bena i vad som hänt och som gjort att vi hamnat där vi är så känner jag av en allt stegrande rädsla från hennes sida. En rädsla för samtalet. En rädsla för att "det alltid är hennes fel". Det här får ju mig att kritiskt ifrågasätta mig själv och mitt sätt att prata med henne. Är jag fördömande? Är jag anklagande? Har jag en väldigt ensidig syn på varför saker har hänt? 

Jag anstränger mig enormt för att vara försiktig och hänsynsfull. Jag vill inte vara dömande eller uteslutande peka på henne. Vi är ju två i relationen. Samtidigt så är jag så pass rationell och nykter att jag inser att hennes rädsla ju naturligtvis kommer ifrån något. Något har ju lett till att hon alltid är orolig för att ha dessa samtal. 

Nu leder det ofta till att jag också försöker undvika att "prata ut". Vi hamnar ju alltid i samma negativa hjulspår. Det löser ju aldrig något. Vi lär oss aldrig något. Om ett tag (några månader, år) är vi tillbaka på precis samma ställe. 

Det leder också till att när vi ändå till slut trevande och försiktigt försöker börja prata så håller jag tillbaka det mesta av det jag tycker är viktigt att prata ut om. Bara för att inte hon skall kunna få "ännu ett bevis på hur hemsk hon är". Och det leder ju till att jag är otydlig och väldigt diffus. Jag vet precis vad jag kan ha saknat eller stört mig på. Men jag kan ju inte tala om det - så jag håller tyst istället. Och jag känner att vårt prat är bara torrsim på stället. Hon livrädd för att få höra något jobbigt. Jag besviken och inombords frustrerad över att vi inte lyckas rensa ut någonting alls. 

Jag försöker själv vara rationell och praktisk i dylika diskussioner. Prestigelös och mer intresserad av att förstå henne. Verkligen förstå henne och hennes sida av saker. Jag har aldrig upplevt att hon försökt förstå mig. Bara uppfattat mitt perspektiv som något som presenterats med en skottsäker argumentation som hon redan har förlorat och "tvingas förhålla sig till". Jag är enormt öppen för att se mina egna fel och brister och förstå hur jag bättre kan stötta henne m.m.

Men som sagt...jag känner mig ensam om att försöka. Hon upplever nog också att hon försöker. Eller snarare kämpar på att hålla sig flytande. 

Vad har ni för råd till mig? Hur skall jag bete mig för att få tillstånd ett samtal där vi båda släpper garden. Där vi båda lyssnar för att vilja förstå den andre. Och inte bara för att försöka se hur man skall parera, utan av genuint och äkta intresse. 

Någon?

Vi har varit tillsammans i drygt 30 år. 

Hej och tack för ditt svar.

Ja..du har nog rätt i att hon känner sig underlägsen mig. Jag vet inte hur jag skall hantera det. Jag har under en lång tid försökt peppa och bygga upp henne. Ge uppmärksamhet på alla de områden som hon är grym på. Och dom är faktiskt många. Riktigt förstärka dom. Inte fokusera så mycket på de områden där hon anser sig vara sämre. Men så fort jag ens antyder något som hon uppfattar som bekräftelse på en svaghet hon känner sig ha - så raseras allt (faktiskt....allt) det jag har försökt bygga upp med henne. 

Hon har haft en mycket trygg och harmonisk uppväxt. Rena sörgårdsidyllen. Jag ser inga som helst ankytningsproblem hos henne. 

Bra fråga...hm...

Till viss del från start. Sen har vissa delar vuxit fram och från tid till tid dominerat hennes sätt att tänka.

Du skriver att du har haft samma obalans. Det antyder att ni har lyckats komma tillrätta med det. Hur i såfall?

Lång historia som ser likadan ut som jag tolkar din text.

Inga bråk direkt men jag teg ihjäl de ev problem som uppstod. Min man fick lirka mig ur min bubbla gång på gång.

Jag har en bra , lugn och klok man.

Han försökte också stärka mig och hjälpa på bästa sätt... dock blev det en ännu större klyfta mellan oss. Jag kände mig mer underlägsen.

När barnen flyttade hemifrån blev det mer tydligt så till slut fick min man nog.

Han slog näven i bordet och krävde förändring. Jag var helt oförberedd för jag hade inte sett hur mitt handlande påverkat honom.

Att gå in i min bubbla var sk normalt för mig.

Kan det vara så enkelt att hon har dåligt självförtroende och självkänsla och att det i kombination med att du kanske försöker lösa problemen åt henne istället för att göra henne delaktig kan resultera i hennes känsla av underlägsenhet?

Min exman var lite sådär nämligen. Han fick mig ofta att känna mig underlägsen och liksom "dum i huvudet" helt enkelt för att han hade en färdig lösning på problemet som han presenterade direkt i knät på mig, det var liksom hans definition av diskutera... Jag önskade flera gånger att han bara skulle fråga om MIN åsikt, MIN känsla och MIN upplevelse och MITT mående UTAN att rapa upp en massa förslag till förbättringar och lösningar. Jag var fullt kapabel att hitta lösningar själv men jag behövde få göra det i min takt och på egen hand och enbart hjälp av en hejjande klapp på axeln från honom. Men det kunde han inte förstå, det skapade istället frustration hos honom och sura miner om att jag inte verkar intresserad...

Det där låter ju bra och jag försöker relatera till mitt förhållande. Jag kan direkt säga att "slå näven i bordet" aldrig kommer att funka här. Jag måste visa tydlighet på något annat sätt. Men jag vet inte hur. 

Jo jag har nog insett det här också. Att vi inte får rusa för snabbt fram i att "sopa undan allting" och låtsas att vi är tillbaka på banan. Men det är svårt. När vi väl har ett samtal - hur vingligt och kämpigt det än är - så vill hon mer eller mindre omgående att vi skall vara tillbaka på topp. Hon har ett enormt behov av att den här processen med att reda ut saker och faktiskt bottna skall vara så kort som möjligt. 

Nu låter det säkert som om jag istället vill dra ut på den processen och till och med finner någon njutning i den. Inte alls. Men jag vill ju att vi löser problem. Inte bara målar över sprickorna och skavankerna. 

Det här inte fråga om stolthet hos henne. 

Som sagt...jag tror också på nödvändigheten att arbeta långsamt och långsiktigt. Att börja med att jobba fram ett format för ett fungerande samtal. Men det här sättet att resonera är inte naturligt för henne och det känns som om jag måste lura henne eller manipulera henne in på en smalare, längre och krokigare stig. 

Känns så där...

Hej TS!

Du beskriver mycket tydligt och klart ditt problem, du är som någon tidigare beskrev väldigt skicklig på att uttrycka dig i skrift. Detta i sig talar för att du antagligen är mycket tydlig mot din fru också. Men ändå har ni hamnat i ett negativt mönster.

Jag har många tankar kring er situation.

Det verkar som om din fru och även du i viss mån är konflikträdda. Om det uppstår en konflikt och du tar upp ett initiativ till att prata om det eller belysa denna, sparkar din fru bakut och "straffar" dig genom silent treatment och blir kylig. Det är inte säkert att detta är ett medvetet beteende - det kan vara ett mönster som hon lärt sig t.ex. tidigt i hennes barndom.

Om man har lärt sig att sopa konflikter under mattan och inte prata om dem får man snabbt problem i en nära relation. Dels tar det energi att ha olösta konflikter i relationen men rädslan för att sätta ord på dem blir också ett problem. Du skrev att hon vuxit upp i en idyll. Jag undrar om den idyllen bestod av föräldrar som inte visade känslor och förbjöd barnen att visa känslor? Har man t.ex. en undvikande anknytning så är det lätt att omedvetet visa sina barn att "känslor" är något negativt och inte något man ska visa, särskilt starka sådana.

Ni bråkar inte alls i er relation. Det är inte sunt, anser jag. När en konflikt uppstår kan ibland ilskan bli en drivkraft att försöka lösa problem och konflikter. Det finns en tydlighet när någon blir arg och signalerar att den personen kräver förändring. Jag menar inte att ni nödvändigtvis behöver skrika till varandra och bråka, men om ni inte blir arga ibland är det ett symptom på att ni båda undertrycker er ilska. Då riskerar ni att få andra mer osunda sätt att hantera era konflikter, t.ex. att gå runt själva och tänka på sakerna för er själva.

Ni har testat parterapi men det fungerade inte. Jag tänker att ni borde försöka igen, och se om ni får en bättre terapeut som passar er bättre.

Jag tänker också att det du kan göra är att ställa mer tydliga krav på att din fru börjar kommunicera med dig om saker hon inte är nöjd med. Hon må ha svårt att formulera sina tankar och känslor, men det är inte en ursäkt till att försöka. Det vore väldigt bra om du slog ner näven i bordet och blev tydlig med att ni inte kan fortsätta såhär i er relation. Om det ska vara värt att leva tillsammans så behöver faktiskt din fru börja göra insatser för att kommunicera sina känslor i relationen. Var ska hon få incitament till förändring om inte du ställer det som ett tydligt krav?

Hon tycks vara rädd för att visa sina känslor och konflikter. Och du tycks vara som en medberoende som tillåter detta att fortsätta. Det blir en ond cirkel. Ställ krav, sök hjälp och kommunicera om problemen i relationen.

Den här delen får jag inte att gå ihop...låter motsägelsefullt?Jo...det här är ju rätt och ett rationellt sätt att tänka. Och bete sig. Men även om jag försöker vara rationell och ha en neutral syn på reaktioner och handlingar så jag jag till slut ändå ingen robot. Jag har känslor jag med. Och vägen mot våra svackor kantas även av mina besvikelser. Den kantas av mina försöka att nå fram, prata osv men efter att ha negligerats och frusits ut så får en kombination av sårade känslor och pragmatism mig att ta ett steg tillbaka och anpassa mig till situationen som den är. Att finna mig tillrätta. Det beror naturligtvis på vad som avses med jämbördiga. Men jag skulle ju vilja påstå att vi är det. Det finns så klart områden där jag är och alltid kommer att vara starkare än henne. Men även det omvända. Vi funkar bra ihop och vardagen löper på utan friktion. I sådana här diskussioner brukar ofta ett antagande om att frun i förhållandet står för markservicen och merparten av hushållssysslorna. Jag får ju ge er som svarat mig ett erkännande här då ingen sådan förmodan har kommit fram här ännu. Men jag gör mycket i vårt förhållande. Vi har nog en väldigt strikt uppdelning vad gäller hushållssysslor. Det har bara blivit så och det faller sig naturligt också. Sådant som hon inte tycker är kul eller trivs att göra tar jag automatiskt hand om. Och vice versa. Och vi är nöjda och glada med det. Jag gör nog minst lika mycket som hon gör. Kanske till och med mer (saker, nedlagd tid). 

Herregud vilket bra svar. Du träffar mitt i prick Bjoer. Tack för ditt inlägg. Du har alldeles rätt i det du skriver. Tack igen.