Kluven om underhåll
Ett utav mina barn vill inte bo hos exet, bor bara hos mig sedan några i princip direkt efter vi skildes. För att gnälla lite först är exet är extremt snål, tjänar bättre än jag men anklagar mig för att försöka lura honom på pengar när jag föreslår att vi använder FK:s schablonbelopp för mat, det kan enligt honom omöjligt gå åt. Han har dock hittills betalat då jag hotat med att gå via FK om vi inte kommer överens.
Barnet vill ha mindre och mindre med honom att göra, de ses kanske någon gång varannan vecka, så han har verkligen inte någon glädje av barnet. Mitt nya som inte varit med i bilden särskilt länge är däremot en stor favorit, känns som en ny pappa på alla sätt och vis förutom ekonomin. Han har erbjudit sig att stå för barnets kostnader, särskilt då han ser hur det tär på mig att förhandla med exet (i praktiken orkar jag inte ens ta upp sådant som är mer nöje, streamingtjänster, resor och utflykter till nöjespark etc, men har hittills stått på mig vad gäller mat och kläder och dylikt).
Jag är med på att exet enligt reglerna har ett ansvar oavsett var barnet bor och vad barnet vill. Hans snåla attityd gör ju inte att jag är jättesugen på att vara generös, men tycker trots det att det börjar kännas märkligt, det kan inte kännas kul att ens barn inte vill bo hos en och knappt vill ses men ändå betala för barnet. Funderar därför vad som på ett moraliskt plan är rimligt när jag ändå klarar mig, borde han slippa när han i praktiken förlorat barnet, trots att han iofs inte har dålig ekonomi på något sätt? Kan lägga till att exet inte direkt är en usel pappa, han har engagemang och försöker fortfarande på andra sätt än pengar trots kalla handen från tonåringen i flera år, men han är också en jobbig personlighet med kanske för bestämda åsikter och ett för stort kontrollbehov, om jag ska gissa på varför det inte funkar. Jag har ju min åsikt om varför äktenskapet inte funkade så att säga, även om det inte är helt överförbart. Jag har hittills efter bästa förmåga försökt reparera relationen (inklusive tagit barnet till terapi), men ser inte längre någon större hopp, tonåringen kommer inte vilja ha en relation med honom mer än som följer av ren plikt (mer eller mindre att jag skapar skuldkänslor genom att säga att barnet kanske kommer ångra sig annars, vet inte vad som skulle hända om jag slutade med det). Då har jag istället börjat fundera i dessa banor.
Är som framgår ovan kluven och undrar vad andra gjort i en sådan situation. Är det fel att han fortsätter betala? Hur skulle ni känna som pappa?