Testar barnet mig verkligen?

Anonym (ts)

Wed 30 Sep 2020 09:51
8 svar

Citera Visa endast Anmäl

Testar barnet mig verkligen?

Jag har ett barn på 10 månader. Vi samsover eftersom hon sover bäst så. Sover hon själv dagtid så vaknar hon efter 30 minuter, ligger jag bredvid kan hon sova i flera timmar. Nattid är det samma sak, somnar hon innan oss så vaknar hon med jämna mellanrum tills vi lägger oss, sedan sover hon i regel hela natten.
Hon var förkyld för ett litet tag sedan och har varit frisk i kanske två veckor. När hon var förkyld på så strulade både mat och sömn och hon ammade mycket mer än hon brukar, framförallt nattetid. Det har hängt i och sedan dess har hon haft nätter då hon legat och snuttat i princip konstant hela natten. Det sliter rätt hårt på mig, men jag tänker att hon snart är tillbaka i normala rutiner.

Flera jag pratat med har sagt att jag "måste börja lära henne sova i egen säng". Att hon bara testar mig, för det är så barn gör. Men jag fattar inte. Vadå testar mig? Vad är det hon testar?
Jag har så svårt att ta till mig argumentet att "dom sover så mycket bättre själva" när hon bevisligen vaknar hela tiden när hon sover själv. Jag ser inte heller hur det skulle ge någon av oss bättre nattsömn. Min mamma sa till mig att hon gjorde samma misstag med första barnet men lärde sig till nästa.. (jag har inte bett henne om råd utan hon tyckte bara jag såg trött ut en dag)

Som sagt, vad är det en 10-månaders testar sina föräldrar med när det kommer till sömnen? Vad är det jag har missat? =/
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Testar barnet mig verkligen?
Anonym (Mamma)

Wed 30 Sep 2020 09:57

#1

Citera Visa endast Anmäl

Nej. Små barn har inte den intellektuella förmågan att medvetet testa sina föräldrar. Däremot ligger det biologiska funktioner bakom varför individer testar olika beteenden, de som ger framgång förstärks och de som inte ger framgång försvinner och så provar man något annat.

Det finns ingen som kan tala om för dig vad som är bäst för ditt barn men i grund och botten kan man säga att det inte är normalt att sova separat de första åren, ut en biologisk synvinkel. Många barn kan vänjas av vid det men många barn mår bäst av att vara nära sina föräldrar. Hur nära just ditt barn behöver vara får du prova dig fram till.

Om ni ska samsova ska det ske på ett säkert sätt och två saker som man avråder från är att sova i samma säng när barnet är litet, med risk att rulla över barnet eller att det får täcket över sig och kvävs, det andra är s.k. nests eftersom barnet kan kvävas mot sidorna (samma orsak för varför man inte ska ha spjälskydd i barnsängar). Kan ni sova i samma säng utan att rulla över bebis är det jättebra eller så kan du ställa spjälsängen precis bredvid dig så du kan hålla handen om det behövs. Du får prova dig fram lite grann vad som fungerar och behövs.
MammAmma

Wed 30 Sep 2020 09:58

#2

Citera Visa endast Anmäl

Hon "testar" dig inte. Vad matt man blir av alla förstå-sig-påare -_- Det där är ett normalt beteende hos en bebis/småbarn (även att amningen återgår till i princip helamning vid sjukdom och att man kan få "börja om" med maten lite efteråt) och instinkten är att sova nära mamma. Precis som alla andra däggdjur gör...
LFF

Wed 30 Sep 2020 10:20

#3

Citera Visa endast Anmäl

Nej, bebisar "testar" inte.

Mina tvillingar och jag samsov tills de var 2 år och 4 månader. Deras pappa sov också delar av natten i sängen men tyckte att det blev för varmt och trångt så han hamnade allt som oftast på soffan De hade egna spjälsängar som stod på varsin sida om vår säng men de hamnade i "stora" sängen ändå under natten.

När de var 2 år och 4 månader flyttade vi och de fick eget rum (de delar rum än). Då somnade de i egen säng och sen under natten så kom de in till stora sängen. Den ene kommer numera in fortfarande nästan varje natt, ibland från 12, ibland senare. Den andre sover så gott som alltid i sin egen säng men ibland händer det att även han kommer in.

Så skit i vad "folk" tycker. Det kommer att lösa sig efter hand. Om ert sätt funkar för er så kör på!
Anonym (samsova)

Wed 30 Sep 2020 11:40

#4

Citera Visa endast Anmäl

Du måste ingenting och barnet testar dig inte.
Jag samsov i 9 år Det funkar det också. Vi behövde den närheten efter många traumatiska upplevelser. Nu är han en stark, utåtriktad och självständig herre som sover gott i sin egen säng.

De flesta vuxna trivs med att sova med någon, så även barn.
jrockyracoon

Sun 11 Oct 2020 15:47

#5

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (ts) skrev 2020-09-30 09:51:21 följande:
Jag har ett barn på 10 månader. Vi samsover eftersom hon sover bäst så. Sover hon själv dagtid så vaknar hon efter 30 minuter, ligger jag bredvid kan hon sova i flera timmar. Nattid är det samma sak, somnar hon innan oss så vaknar hon med jämna mellanrum tills vi lägger oss, sedan sover hon i regel hela natten.
Hon var förkyld för ett litet tag sedan och har varit frisk i kanske två veckor. När hon var förkyld på så strulade både mat och sömn och hon ammade mycket mer än hon brukar, framförallt nattetid. Det har hängt i och sedan dess har hon haft nätter då hon legat och snuttat i princip konstant hela natten. Det sliter rätt hårt på mig, men jag tänker att hon snart är tillbaka i normala rutiner.

Flera jag pratat med har sagt att jag "måste börja lära henne sova i egen säng". Att hon bara testar mig, för det är så barn gör. Men jag fattar inte. Vadå testar mig? Vad är det hon testar?
Jag har så svårt att ta till mig argumentet att "dom sover så mycket bättre själva" när hon bevisligen vaknar hela tiden när hon sover själv. Jag ser inte heller hur det skulle ge någon av oss bättre nattsömn. Min mamma sa till mig att hon gjorde samma misstag med första barnet men lärde sig till nästa.. (jag har inte bett henne om råd utan hon tyckte bara jag såg trött ut en dag)

Som sagt, vad är det en 10-månaders testar sina föräldrar med när det kommer till sömnen? Vad är det jag har missat? =/

Bra och kloka svar du har fått! Skönt.

Man måste inte lära små barn att sova i egen säng. Faktum är att anknytningsteorin talar för att det är potentiellt skadligt. De allra flesta små barn mår bäst av att vara väldigt nära sin anknytningsperson på natten. Känna dennes lukt, höra dess andning, känna hudkontakt, etc.

Man har gjort tester när man har lagt små barn ensamma och funnit att stresshormon börjar fara runt i kroppen. Det behöver inte märkas på barnet att barnet blir stressat av att vara ensam. Men det riskerar att påverka barnets anknytning till sina föräldrar. Små barn har inte samma uppfattningsförmåga som vuxna. De har t.ex. inte samma tidsuppfattning som vuxna har. De inser alltså inte att de kommer att träffa mamman igen senare när de läggs själva i det tomma rummet. Sätt dig in i den hemska situationen att du blir lämnad av din förälder och du inte vet om du någonsin kommer få se hen igen. Det kan absolut ge anknytningstrauman.

Sen är det sant att barn till slut upphör att protestera och gråta när de tillräckligt många gånger har blivit lämnade av sina föräldrar. Undvikande anknytning handlar om att barnet ger upp sina försök att bli förstådd i sina emotionella behov av de vuxna och antar strategin att skjuta undan sina känslor. Undvikande anknytning är något som förvärvas vid barnets första år och sedan följer med denna hela livet. Det går ibland att förändra men då krävs det många år av terapi och hårt arbete. Sannolikt inte något man vill ge till sina barn.

Sen finns det samtidigt rekommendationer att inte ha barnen i samma säng p.g.a. risken för plötslig spädbarnsdöd. Men den är väldigt liten, särskilt om man inte är missbrukare, dricker alkohol eller röker och bäddar in barnet på rätt sätt. Satt i relation till risken att barnet utvecklar en undvikande anknytning är den risken värd att ta. Är man ändå orolig kan man ju ha barnet i en säng bredvid sin egen.

Det där att man säger att barnet "testar", är bara nys. Det finns någon allmän uppfattning att barn testar gränser, och att det är viktigt att vara hård och resolut som förälder. Men forskning visar att det är viktigare att visa förståelse för barnet för att det ska utveckla sin fulla potential. Barn som möts av empati, värme, kärlek och sunt förnuft kommer själva att visa empati, värme, kärlek och sunt förnuft. Barn som möter strikthet och hårda ord, kommer att reagera med en liknande strikt attityd mot sin omgivning.

Med andra ord. Du har rätt och din mamma har fel.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Testar barnet mig verkligen?

Testar barnet mig verkligen?

INNEHÅLL