Alltså herregud vilka svar, vart har jag påstått att vi inte gör något? Jag trodde det faktum att vi har båda läkare och psykologs uttalande var talande nog för motsatsen.
Det här hände när barnet var fyra och vi har kämpat i flera år, men skräcken sitter i. Barnet i fråga har troligtvis autism, så det gör ju inte saken lättare heller.
Haha och alla barn med social fobi eller spindel rädsla ska ochså ha en special utbildat terapeut närvarande. Kom igen..
Alltså om du lämnar in massa intyg och grejer så förstärker du ju bara att du tycker det är en dålig idé att hon ska simma.. Väl bättre att inte göra en stor sak av det..
Hade diagnostiserad svår social fobi som barn, selektiv mutism. Pratade ej alls i skolan, under hela skolgången pga svår ångest. Men fick ej det. Så nej alla får ej det.
Sa inte att jag inte tycker det. Menar att det inte är möjligt att alla som har fobier ska få terapi. Väntetiderna skulle bli så långa att att barnen skulle hinna bli vuxna..
Man kan inte förvänta sig att ett barn med fobi ska klara det som de andra barnen klarar. Den med fobi kanske inte ens klarar av att ta sig in på simhallen, VEM finns för barnet då, när ångesten blir helt oumbärlig? Vem hjälper barne i alla steg, vem har tålamod och tolerans? Vem har tid att ge barnet personlig vägledning och push att du klarar detta. Som inte lämnar blicken utan finns med hela tiden. Bara för barnet? Det föräldrarna gjort räcker inte, klarar verkligen lärarna det med så många andra elever att ta hand om? Föräldrarna kanske har försökt ofta och mkt men barnet bara skriker och går åt andra hållet, vägrar. Har ni tänkt på det? Att det KAN vara helt omöjligt? På riktigt omöjligt om barnet vägrar och inte har motivation. Och då kan ni okunniga säga att föräldrarna ska ge motivation och då löser det sig, bara om föräldrarna verkligen försöker. Så nedlåtande mot alla de föräldrar som gjort allt och det ändå inte går!
Ja det hade ju varit underbart.
Har dock lärt mig den hårda vägen att skolan skiter i hur barn mår. En av mina lärare mobbade mig t.om för jag ej pratade och såg orolig ut jämt.. Så det är en hård värld vi lever i..
Visst är det bra att kunna simma, men nog kan det vara lite överskattat.
Jag har faktiskt aldrig haft användning av min simkunnighet, annat än för nöjes skull då jag gillar att bada och simma. Har aldrig hamnat i vatten ofrivilligt eller oplanerat. Hur många har det?
Visst KAN det hända, risken finns. Men är denna lilla risk så viktig att eliminera för någon med vattenfobi? Där måste man göra en rimlig övervägning.
Mitt barn har alltid gillat att bada och för henne är det viktigt att träna simning. Så tro inte att jag förminskar det viktiga i att kunna simma, rent generellt alltså.
Du resonerar ju som en riktigt idiot. Jag har använt säkerhetsbälte när jag åker bil och cykelhjälm när jag cyklar men ändå aldrig råkat ut för en olycka.
Det handlar ju inte bara om dig själv som inte kan simma. Du kan ju inte heller vara med och livrädda den dagen du är först på plats. Utan då är det givitvis ?någon annan ? som ska ta det.
Du måste söka hjälp för ditt barn! Undvikande kommer göra det helt värre och vad händer om ditt barn hamnar i vattnet? Ska barnet drunkna hade du tänkt?
Du måste ta ditt vuxen ansvar! Ska barnet vara såhär rädd hela sitt liv tänkte du? Du gör barnet en stor björntjänst genom att bekräftandet vatten är farligt. Självklart ska barnet lära sig simma.