Jag är bitter, förnedrad och bortvald.

Jag har berättat hur jag känner men svaret på det är ungefär "det är bara att packa en väska och flytta om det är så hemskt".
Allså tyvärr. Jag har hyrt in mig där. Men har kollat upp att jag åtminstone har rätt att bo kvar några veckor tills jag hittat boende. 
Så jag kan inte be henne sticka. Däremot tycker jag att de kunde "bo" hos honom i två veckor för att mildra det för mig.
Jag är så otroligt ledsen. Vissa dagar är jag så arg. Andra dagar ledsen. Ibland känner jag mig stark och modig och glad.. Men det är känslostorm. Försöker att inte bli för upprörd. I synnerhet inte inför barnen.

Mina barn är hos sin pappa mycket nu. Vi har en bra relation och god kontakt. Han vill hjälpa mig och säger det är bättre barnen är hos honom och jag kommer ofta och umgås tills jag flyttat. Det känns klokt just nu. Vill inte att barnen ska fara illa.

Det gör de säkert ändå. För min fd. sambo är som en mamma till barnen också, kan man säga. De var väldigt små när vi träffades. Så de kommer tycka allt blir konstigt i vilket fall.

Det som gör mig mest ont är att vi tidigare hade ett sånt bra förhållande att vi länge pratat om att vi skulle gifta oss och skaffa ett gemensamt barn. Tills hon ångrade sig och kände sig för gammal (45+). Vilket jag påpekade för henne när hon började prata om att skaffa barn med sin nya nu efter någon vecka.. Då svarar hon mig att det blir ett äkta barn så det är inte samma sak som om hon skulle ta hand om mitt :( Så hon öser över mig så elaka kommentarer ibland. Även om hon kände så kanske hon inte behövde säga så.. 

Mitt liv låter jättestruligt nu. Men jag har haft ett mycket långt förhållande först med pappan till mina barn och därefter med den här kvinnan. Många år här med. Hon vände från dag till natt med sitt humör och sedan dess har hon varit helt tokig. Från att gå från en stark, fantastisk kvinna till en osäker människa som bara kastar sig in i saker.. Känns så konstigt. 

Det känns helt ärligt som att min fd sambo har gått bort och kvar finns denna kvinna som jag inte längre känner.. alls.. :( 

Den kvinna jag en gång kände litade jag på till hundra procent. Nu känner jag mig helt vilsen i livet och livrädd att hitta kärleken igen. Jag är inte den som lämnar ett förhållande utan kämpar.. 

Jo det är lätt att vara efterklok :/ 

Jag har försökt sova hos min kompis så ofta jag bara kan. Och nu flyttar jag äntligen i helgen.
Jag bara funderar på hur jag ska "gå vidare" och bara kunna lita på någon igen. Eller hur jag ska sluta vara arg och ledsen inombords.. Jag vill inte bli en bitter, ensam människa som aldrig kommer över saker.

Men är absolut inte redo att träffa någon ny på ganska länge vad det känns nu. 

Tack så jättemycket ni två sista också för alla fina och, stöd och pepp! Jag har en riktigt ilsken dag idag. Samtidigt är jag lättad för om en timme börjar jag flytta mina saker! Inatt ska jag få sova i min nya bostad. Igår kväll var sista gången jag somnade till deras högljudda sex. I morse var sista gången jag vaknade till deras högljudda sex.

Idag var sista gången min fd älskade fru duttade mig på huvudet med ett stort leende och talade om för mig att det finns en mening med allt och jag kommer bli sååå lycklig precis som hon blivit..

Jag vill bara släppa ut och skrika ut min ilska. Men jag har försökt hålla mig kall och kylig istället.

Alltså! Tack!! För era ord! Det hjälper mig just nu! <3