Ni med utmattningssyndrom. Hur startade det?

Jag är en av de som hann bromsa, tack vare förändringar på jobbet. Nådde därför aldrig helt botten. Jag sov mycket, men dåligt, kunde vakna av att jag satt upp i sängen med bultande hjärta. Bröt ihop hemma för småsaker. Var aldrig lugn. Pratade nästan uteslutande om mitt jobb. Fick riktigt dåligt närminne (är fortfarande dåligt). Förfärlig PMS. Hade känslan av att behöva klara allt ensam - att ingen kunde hjälpa mig.

För min del var det helt och hållet pga jobbet. Jag var anställd för ett projekt som min chef lagt upp på ett omöjligt sätt. Var projektanställd och kände enorm press att topp-prestera för att få behålla jobbet. När projektet var över blev jag fastanställd och fick andra arbetsuppgifter. Då blev det bättre.

Har en i min närhet som gått in i väggen totalt. En sak jag känner igen är känslan av att tro att det måste vara så här, att jag måste fixa det ensam och att det inte går att förändra situationen. Vi runt omkring såg att han var på väg utför i flera år innan kollapsen. Men han kunde inte se att det fanns ett annat sätt - precis som jag kände. Eller kanske rättare sagt - vi ville inte offra det som behövdes för att vi skulle må bra. Iaf var det så för mig. Svårt så klart att veta exakt hur en annan människa känner.

Skulle gissa att det jag upplevde är förstadiet innan man når till det som Fjäril kär beskriver. Är så tacksam att omständigheter gjorde att jag inte kom dithän. Känner så med er som drabbats!

Och startade gjorde det väl egentligen när jag bestämde mig för att nå mitt mål, även om det kostade på. Målmedvetenheten och drivet, som är så hyllade egenskaper, höll på att fördärva mitt liv.