Gråta sig till sömns?
Har en tjej på 14 månader med stort närhetsbehov. Vill sova tätt. Somnar med mig tätt intill och jag smyger ut när hon sover djupt.
Hon vaknar flera gånger på kvällen när jag inte är bredvid.
Jag och pappan har diskuterat. Kan det vara så att hon vaknar upp, märker att jag inte längre är kvar och blir därför orolig? Kan detta undvikas genom att vi lär henne somna själv. Då blir det ju inte konstigt för henne att också vakna ensam 1 timme senare. Hon kanske kan söva om sig själv.
Så vi skulle testa detta. Han föreslog någon variant på 5-minutersmetoden vilket jag sa tvärnej till. Enda sättet jag kunde tänka mig var att vi börjar försiktigt med att han eller jag sitter bredvid henne i sängen istället för att ligga ned. Så kan man flytta längre och längre bort allt eftersom.
Ikväll skulle vara första kvällen. Han var taggad. Jag var tveksam. Sa att jag helst ville vänta tills man kan kommunicera med henne, men han ville ge det en chans.
Så jag sitter i soffan och hör hur hon panikgråter på övervåningen. Ställer mig upp och sätter mig ner flera gånger om. Men efter 40 minuter får jag nog. Skriver sms men får inga svar så jag går in i hennes sovrum och säger att jag klarar inte detta. Vi får vänta några månader.
Nu är han skitsur. Tycker att jag saboterade. Och att jag skadade deras relation genom att komma in och rädda henne från elak pappa.
Jag vet inte. Var det fel av mig? Skulle hon fått gråta sig till sömns? Förstår hans känsla men modersinstinkten var så stark.
Ska jag be om ursäkt?