Vår son har under flera år varit väldigt energisk. Blir lätt arg för att han inte ser sin egen del i saker, tycker saker är orättvist, ser inte logiken i sitt eget handlande och hur det påverkar. Han kan inte vara still, pillar hela tiden med något. Pratar väldigt mycket och är allmänt orolig. På skolan funkar det dock bra, bättre än hemma, vi sliter vårt hår. Någon som är i liknande sits?
Träningar (hockey, fotboll, bandy..) fyra dagar i veckan. I övrigt är han mkt med kompisar.
Samhället är ju stressat också. Saker ska göras hela tiden. Man kanske ska öva på att ha tråkigt istället. En annan hade inga fritidsintressen. Jag sprang i skogen och lekte.
Låter som min son. Han har adhd men skärper sig hyfsat i skolan. Det är hemma som han släpper ut all frustration
Det sista iaf jag vill är att min son ska få en diagnos. Är inget man ska ta till bara för att det är motigt med sitt barn. Däremot kommer man till en punkt då man väntat i år på att barnet ska komma ur sin fas, man har trott det ska gå över och man har vridit ut och in på sitt eget föräldraskap för att få bukt på det. Men man börjar misströsta och inser att det börjar bli ohållbart. Därför jag frågade här om någon upplevt/upplever samma problematik.