Är min man bra?

Jag har bara varit tillsammans med en man annan innan den man jag är med nu. Jag är 29 år och är alltså inte jätteerfaren. Jag har börjat få "dumma" tankar om att jag är nyfiken på andra än den man jag har, även fast jag vet att han är en bra man.

Kanske kan ni få mig att vakna? Är min man bra och bör jag vara rädd om honom? Ni som haft många har ju mer att jämföra med. Vill inte göra något jag kanske kommer ångra.

Det positiva med honom:
Han har ett jättebra jobb som han verkligen brinner för. Han är flitig och ansvarsfull. Han ställer alltid upp och skulle springa över hela jordklotet för min skull. Han är ärlig och lojal och kärleksfull. Han tycker jag är den vackraste kvinnan på jorden. Skulle aldrig någonsin vara otrogen, finns inte på kartan. Han är hurtig och ligger inte och latar sig på soffan och kollar fotboll direkt. Han köper ibland med sig blommor hem "bara för att" och försöker vara romantisk även om han egentligen inte är det. Han är snäll och hjälper till i hemmet, städar osv utan att jag behöver be om det. Han är världens finaste pappa till vårt barn, han leker och engagerar sig  till 110 % och hittar på roliga saker.

Det jag har stört mig lite på..eller som jag önskar:
Är att vi skulle diskutera mer och ha djupare samtalsämnen. Att vi klickade lite djupare på nått sätt. Att han på riktigt ville lära känna mig utan och innan och mina åsikter om saker. Att vi skojjade mer med varann och var lite busiga, att man kunde tjafsa och bli sams igen. Att han "förde" mer och var lite mer manlig på nått vis. Lite jävlar anamma och spontan. Ibland känner jag att attraktionen tryter.. Jag önskar att han tränade mer. Jag är väldigt svag för ett vackert yttre och kan lätt tappa attraktionen har jag märkt.

Hur hade ni tänkt kring min man..? Jag vill inte vara naiv och tro att alla män där ute är fantastiska men inte heller bli hemma-blind.

 

Jag tycker att människor för sällan frågar sig vad de själva har att erbjuda. 

För guds skull, lyssna inte på tidigare kommentarer! Ja, din man låter helt fantastisk men det finns FLER män där ute som kan erbjuda dig allt det där med emotionell samhörighet och attraktion. Och ja, kanske (förmodligen) kommer det i alla förhållanden en dag då man inte är lika kär som i början, och då kanske man får jobba lite på det, men man ska ändå kunna känna kärlek och attraktion! 

Mitt bästa tips: börja läsa allt som Linnea Molander, happydating.se, skriver! Hon finns på sin hemsida, på instagram mm - bara sug in allt där! Det är inte bara för folk i dejtingvärlden utan lyfter många saker som precis alla människor borde höra om självledarskap mm. Då kommer du snart inse att du antingen kan jobba på att stärka relationen till din man, eller lämna den. För sådan tveksamhet som du verkar ha ska du inte behöva känna! 

Lycka till!

Vad har du själv gjort för att få det du behöver? Har du startat några djupare samtal med din man? Har du sagt att du vill att han ska ta för sig mer? Har du föreslagit att ni ska träna tillsammans?

Jag har sett väninnor bryta upp av liknande skäl för att därefter ha flera spännande passionerade flings. Sedan upptäcker de att alla relationer övergår i vardag och att det viktigaste egentligen är att just vardagen fungerar i längden. Då börjar de fundera på om det var en sådan bra idé att lämna en man som din.

Många har helt orealistiska krav på en partner som förväntas tillgodose vartenda upptänkligt behov. Förr när man levde i storfamiljer och mindre samhällen var det sociala behovet fördelat på flera personer som fyllde olika funktioner. Nu förväntas två personer vara allt det för varandra, vilket är helt omöjligt. Det blir en enorm press på en parrelation och ofta handlar kraven om hur man har lärt sig att en relation ?borde? vara och inte vad som är bäst för just de här två individerna.

Sedan verkar de flesta tro att något är fel om man inte är konstant lycklig, men lyckan är alltid fragmentarisk för att det är så livet är. Man måste inte känna pirr och passion oavbrutet för att kunna älska en annan person.

Det betyder inte att man ska nöja sig utan att man kan fördjupa den relation man har. Se på din man som den person du en gång förälskade dig i, allt det du tyckte var charmigt med hans sätt och allt det han gör för dig av kärlek. Vänta inte på att pirret ska komma till dig utan aktivera det själv, bryt slentrianen, överraska honom, locka fram det du beskriver som manlighet. Han kanske inte vågar ta för sig av omtanke om dig så visa att han får.

Hitta egentid när ni kan vara helt närvarande med varandra utan att göra något speciellt. Tantra är ett tips för att hitta lusten till varandra igen eller intensifiera den som finns, ta tid att massera och smeka varandra i stället för att det måste vara sexuellt direkt.

Man ska inte stanna ihop för barnens skull men ingen annan man kommer att älska ditt barn som din man gör. Jag avundas inte dem som försöker pussla ihop nya bonusfamiljer med allt vad det innebär. Det är ibland svårt att hantera att den nya mannen som du blir förälskad i inte automatiskt tycker att ditt barn är det finaste och viktigaste som finns, men det gör din man.

Så innan man ger upp borde man utforska den relation man har, inte tjata eller uttrycka besvikelse, utan utforska varandra och relationen genom närvaro och tid tillsammans.