Någon som mått ”bra” efter abort?

Tack för alla svar! Det känns bra att höra om lite ?lyckliga? berättelser, det känns vanligare att folk berättar om (och har behov att berätta om) dåliga erfarenheter, med ånger osv. Jag vet ju inte hur det skulle bli för mig, men hur som helst uppskattar jag verkligen era svar !!

Några omständigheter som också väger in starkt för mig är att jag ju hemskt gärna vill ha ett syskon till vår femåring, och jag är redan 37 så jag har inte direkt massor av tid att i annat fall separera och träffa nån ny osv. Så det här kanske är sista chansen tänker jag. Å andra sidan som sagt, tanken på att behöva separera med en liten tvååring el liknande känns olidligt, jag vet ju hur jag kände och resonerade förra gången...

Och vi har ju en fungerande relation på nåt sätt, bara att jag är ganska olycklig i den. Kanske låter konstigt, men jag menar bara att vi kring en del saker kan samarbeta osv, det är när jag tar upp nåt som kan uppfattas som kritik mot sambon så blir det väldigt stora bråk, vilket jag hatar. Och det är det vi inte verkar kunna lösa. Har varit i parterapi massa vändor osv. Känner mig ofri, som att jag går på äggskal. Och först nu känns det som att sambon och dottern har en så pass bra och självständig egen relation att det skulle funka att dela boendet (även om det också känns fruktansvärt smärtsamt att inte ha mitt barn varje dag)

Graviditeten var planerad får man väl säga, och det är jag som drivit på för det, sambon har absolut inte velat ha fler barn (ville inte ha vårt första heller, det var oplanerat och jag klarade inte göra abort) men han gav väl med sig nu (ordlöst) i och med att vi hade oskyddat sex vid ett tillfälle, och då blev det graviditet direkt. Så han är upprörd över att det här var ?min idé? och att jag nu tvivlar på om vi klarar det. Han tycker jag borde ha tänkt på det innan och det har han ju verkligen rätt i, men jag trodde att jag kunde klara vad som helst bara dottern får slippa vara ensambarn, men nu känner jag att jag nog inte kan det ändå. Så det kan ju absolut vara gravid-depp som spelar in också...

Ja tusen tack igen ni som svarat och som kanske läst, jag känner mig verkligen vilse i detta, uppskattar kontakten!

Tack alla för alla svar. Det är ett jättestöd att läsa andras tankar kring det här, även om det fortfarande är och känns väldigt svårt och komplicerat. Jag har varit hos kurator, och det var bra men jag känner mig väldigt stressad av att veckorna går (snabbt!) och jag måste fatta ett beslut snabbt, vilket jag tror gör det svårare att komma i kontakt med nån slags djupare vilja liksom. Det är ganska fullt ös i vardagen också, som det ju är för alla. Svårt att få en lugnt stund att tänka. Orkar inte prata med min sambo om det mer konkret heller, alltså om mina tankar på abort, känner mig för skör i det själv, orkar inte bråka än. Han vill köra på nu, nu när han väl gått med på det så att säga. Så han kommer bli arg och sårad om jag vill göra abort är jag ganska säker på.

Har i alla fall en tid på abortmottagning för undersökning idag, för att det är bråttom nu om jag vill kunna hinna få en tid för kirurgisk abort (långa köer för det tydligen) och det vill jag absolut. Om jag nu gör det så blir det ju en ganska sen abort och jag har grov ångest över det, men det är ju som det är. Tack igen alla som skrivit så snällt.

Hej alla,

Jag hade en tid för kirurgisk abort men orkade inte gå dit, hade inte pratat igenom det ordentligt med min sambo kände jag och var rädd för hans reaktion. Sen ångrade jag mig direkt och ringde efter en ny tid men skulle inte hinna få en i tid för att göra kirurgisk abort utan nu skulle det bli sen abort med framkrystade av fostret och det tror jag att jag skulle kunna få en psykos av nästan. Nu är det som det är. Tyvärr känns det otroligt hemskt och dåligt, jag vill inte ha en bebis i sommar med min man, det känns bara hemskt tyvärr. Men glädjen kanske kan komma sen. Känner nu att jag bara låst mig i en dålig situation i flera år till, och som att jag svikit mig själv eftersom jag var för feg och trött för att göra det jag vet att jag ville. Känner ingen glädje inför bäbisen heller tyvärr, Bara ovilja och panik. Är rädd att det ska vara svårt med anknytningen sen men ska ju inte måla fan på väggen, kanske allt blir bra också. Bara ångrar så djupt att jag inte Vågade ta tag i mina sista fertila år, och aldrig kommer få skaffa ett barn med nån som verkligen vill ha barn med mig osv. Men livet blir ju inte alltid som man vill. Och man får väl försöka förlåta sig själv för det. Tack alla för hjälp och stöd, det har varit väldigt skönt att ha kontakt.

Alla val i det här läget får man leva med hela livet. Jag såg mer enkelt på detta, innan jag var i den här situationen. Så den som inte känner eller känt såhär kan och bör ju vara mycket glad att den slipper det!

Jag är i v 12+1. jag bor i Region Stockholm och här är gränsen för kirurgisk abort v 11+6.

Jag har alltid tidigare tänkt att jag aldrig någonsin skulle kunna göra en abort, ens en tidig, pga ett djupa familjetrauman, varit föräldralös och växt upp i fosterhem osv och står inte ute med att överge liksom. Också tänkt att jag aldrig någonsin kan separera från min sambo eftersom jag inte kan separeras från mitt barn (tycker att det är rätt för andra att både separera med barn och göra abort, men har aldrig tänkt att jag kan göra det själv)

Ser nu tydligare vilka dåliga situationer jag satt mig i pga de här rädslorna. Jag ville göra abort direkt med denna graviditet men tänkte att det var omöjligt, nu önskar jag inget hellre än att jag släppt fram den magkänslan och vilja redan i vecka 5 såklart. Önskar att jag haft en lite större / mer normal öppenhet för abort, för då hade jag sluppit sitta här nu helt enkelt.

Mina kontakter i abortvården har varit fantastiska och jätteutvecklande, det är det jag får ta med mig. Min kurator har tex pratat om att varje abort är en omsorgshandling - omsorg om sig själv, kanske sina barn, sin ekonomi sitt välmående osv. Och så säger hon ?du har bara ett liv, och det är ditt liv. Du FÅR välja något som känns rätt för dig, och känns som att det gör ditt liv enklare och finare - Det är inte fel. Det är din rätt, som människa. Du får försöka vara lycklig, du måste inte leva helt för andra.?

Det är svårt för mig att ta in, men det har varit viktigt att höra. Kanske gör det att jag trots allt kan förmå lämna den här relationen när detta kommande barn börjar bli större.

Det är säkert jättesvårt att förstå, man är ju olika. Smärta är jag inte ett dugg rädd för, utan för de eventuella psykiska konsekvenserna. Om jag blir helt deprimerad, hur blir det för min femåring. Osv. Jag har en historia av psykisk ohälsa och abort är en etablerad skräck hos mig. Vi är ju olika, du hade säkert känt annorlunda och aldrig försatt dig i den här situationen.

Tack! Vi har varit i parterapi fyra vändor, senast i våras. Men vi får absolut försöka igen, jag måste ju försöka få det bättre hemma om vi nu ska ha barn igen. Det måste bli bättre.

Nu känns det som att tråden kommer börja spåra lite men vill avsluta med att verkligen tacka alla er som skrivit kloka hjälpsamma inkännande råd! Ni anar inte hur mycket det betytt!