Jag förstår dig! Det är ett stort beslut. Innan ville jag inget hellre, men min sambo var osäker.. Sen när vi gemensamt landade i att vi vill ha barn, då kom alla nojorna! Så i många månader blev jag plötsligt osäker, och har grubblat & grubblat. På ett sätt vill man inte ge upp det liv man har, den okända förändringen är skrämmande. Men jag vet också att när jag ser mig själv i framtiden ser jag en familj! Så då är det bara att ta tjuren vid hornen tänker jag, fast att det är läskigt. Jag försöker hitta en tillit i att jag klarar av det, och att det kommer bli bra. Jag orolig också för min psykiska hälsa, vilken inte alltid är så stabil.. Men försöker som sagt ha tilltro!
Det föll sig även som så att spiralen åkte ut idag faktiskt!! Det är dock främst då jag har mycket och långvariga problem med svampinfektioner, och jag vill se om det bir någon förändring utan den. Men det gör ju också att möjligheten faktiskt finns nu! Och jag har fortfarande inte fått riktig koll på min ägglossning...