Relationsråd mottages.

Förstår att det är svårt att få hela bilden, men min första reaktion på ditt inlägg var: Om det ändå vore så lätt,

Tro mig jag har gjort i princip allt du beskriver, jag tar gladeligen barnen, jag älskar att vara med dom och hitta på aktiviteter.

Vi åker iväg på saker och min fru vill då oftast själv följa med istället för att vara hemma och ha egen tid, det är helt hennes väl.

Hon åker på tjejweekends och jag tar barnen, jag säger inte ett ord om detta... snarare så uppmuntrar jag att hon umgås med sina vänner.

Tycker du enbart läser mitt inlägg som att "jag inte tar hand om barnen"

När jag gör hushållssysslor så tycker hon att jag borde tagit barnen, när jag tar barnen borde jag ha städat istället. det finns liksom inget rätt här, är just det som är saken.

Jobba måste jag, så är det bara för att vi ska få ekonomin att fungera.

Nu har jag ett arbete med fasta tider 08-17 vilket är fullt rimligt och något jag anser att vi måste klara av att sköta tillsammans med livspusslet.

Det går inte att gå ner i tid för att avlasta ännu mera hemma exempelvis.

jag tog dock väldigt lång semester i sommar av den anledningen och då tog jag alla nätter och mornar så att hon fick sova och vila ut varje morgon.

Det var det jag kunde ge.

Stöttning tror jag vi alla behöver någon gång i livet.

För min del är det inte ofta men det var en period då jag verkligen behövde allt stöd jag kunde få.

Jag blev svårt sjuk och hamnade på sjukhus under en period, jag blev till slut frisk men hade då utvecklat en dödsångest som satt djupt i mig.

Detta gjorde att jag behövde få prata om mina upplevelser då och då.

Svaret jag fick under denna period var ordagrant: - Kan du inte bara vara tyst, det är så jobbigt med det där.

Detta uttalades i olika former under denna period, vilket gjorde att jag slöt mig i mig själv och läkeperioden blev bra mycket längre eftersom jag kände mig helt ensam.

Där är min syn på ett förhållande att man borde vart där för sin partner och lyssnat åtminstone, men det är min åsikt.

Ska erkänna att jag säkerligen har offerkoftan på mig just nu, så har det dock inte vart när det här utspelat sig, det är nu när jag känner att det absolut inte kan fortsätta såhär och jag känner mig lite uppgiven av alla icke försök till förändring.