Dejtar en pappa, lättsmält?

Av egen erfarenhet så säger jag: Lämna och hitta en barnfri man! Du kommer få stå tillbaka och ge så mycket av dig själv och få inget tillbaka. Aldrig riktigt höra till men ändå få en massa skyldigheter och förväntningar på dig. Drömmer du om en kärnfamilj kan du aldrig få det med en man som har barn sedan innan. Jag vet att det är svårt då man har känslorna för varandra men man måste också kunna vara lycklig och trivas i sitt eget liv, annars kan det inte fungera. 

Lever idag med en barnfri man och kan leva det liv jag vill, känns så bra. Vi behöver inte ta hänsyn till andra än varandra och så vill vi båda ha det. 

En man med barn? Aldrig i livet, trots att jag har barn själv. Dock är mina barn vuxna och jag har även barnbarn.

En man med vuxna barn då?
Nej, aldrig det heller. 

Anledningen är att jag inte ens tycker om ungar, utöver mina egna och mina barnbarn.

Aldrig att jag skulle avstå något för någon annans unge.
Aldrig att jag skulle åka utomlands och barnanpassa min semester.
Aldrig att jag skulle avstå nubben till sillen eller juölen och glöggen för att någon annans unge inte ska se "berusade" personen, för det räknas man ju som hur lite påverkad man än är.
Aldrig att jag skulle ta hänsyn och avstå ett nöje för att någons unge är krasslig och föräldern inte kan följa med.
Aldrig att jag skulle ha en massa ungar som stökar runt i mitt hem.

Aldrig en man med ungar.

Det här stämmer ju precis, men vill tillägga att det även är ganska jobbigt för den som har barnet/barnen sedan tidigare för man känner ju av att den som inre har barn som inte förstår hur livet fungerar när man har barn.

Ja, så blir det ju. 

Har exempel i min bekantskapskrets där t ex en tjej träffat en kille med barn och det är ofta jag har fått höra om hur jobbigt det är med killens barn och att allt kretsar kring dem osv. Och det är ju för att man inte förstår hur det är att ha barn. Man kan ju tro att man gör det, men det gör man inte. Oavsett hur många barn man träffat tidigare. 

Personligen så ville jag inte dejta folk med barn för att jag inte ville avstå saker för att barnet var sjuk eller det var barnvecka, man måste planera runt det hela tiden och det hade jag ingen lust med när det är ett barn som jag själv inte valt att skaffa. Då var det enklare att dejta personer utan, för då är man mer på samma plats i livet. Och jag ville inte skaffa barn ihop med någon som redan gjort den grejen, jag ville att det skulle vara  med någon som var med om det första gången precis som jag. 

Varför vill du resonera annorlunda? 

Hej,

Med tanke på att du inte har egna barn och inte verkar vara den barnkära typen skulle jag definitivt råda dig att bryta relationen, ju förr desto bättre för er båda.

Lite om mina erfarenheter ur olika perspektiv:

Jag gifte mig en gång med en man som hade två barn sedan tidigare och jag ett. Sedan skaffade vi ett gemensamt = fyra barn omkring oss en stor del av tiden. Enormt påfrestande! Det största problemet var dock hans relation till ex-frun med vårdnadstvister och enorma bråk. Hon flyttade även till samma villakvarter som oss och det var ett ständigt pågående krig. Slutade med att jag lämnade honom och blev ensamstående med två barn.

Träffade sedan en lite yngre man utan barn, som jag blev vansinnigt förälskad i. Men han klarade inte av att jag hade två barn med två olika pappor, så han gjorde slut efter ett halvår fast vi älskade varandra. Det tog mig väldigt lång tid att komma över. Värsta minnet var när min 4-årige son ville hålla hans hand när vi var ute och han vägrade fatta den, fruktansvärt känslokallt mot ett barn!

Nu när båda barnen är utflugna har jag haft en "friends with benefits"-relation med en yngre man, som liksom din blev "ofrivillig" pappa till en son. Jag har liksom du försökt bryta flera gånger, dock av motsatt anledning: Jag skulle inget hellre önska än en seriös relation och ser verkligen hans son som en stor bonus! Problemet är att han inte riktigt vill ha förhållande samt har en märklig hatkärleks-relation till sitt ex och att de hörs hela tiden. Känns som hon alltid är närvarande när vi ses. Så nu måste jag en gång för alla bara glömma honom.

Håller med

Tack för att du är en vettig pappa och partner. Din inställning underlättar förmodligen avsevärt i ett fall som TS befinner sig i.

Jag var själv i ett förhållande med en man med två barn och hur mycket jag än aktiverade barnen (skidor, grillning, turer i skogen, skridskor o.s.v.), så var det aldrig nog och enligt honom var jag inte lika engagerad som barnens mamma och då dög det inte (trots att han själv aldrig aktiverade sina ungar med annat än TV-spel). Efter att ha varit och storhandlat med honom och hans 4-åring och 6-åring, lagat mat och käkat tillsammans med dem ville jag lägga mig i sovrummet med min telefon för en lugn paus, medan han satt och spelade dataspel och barnen satt i vardagsrummet och tittade på barn-TV, men då fick jag minsann höra hur dålig var jag som fick barnen att känna sig ovälkomna för att jag ville ha lite egentid medan barnen satt och roade sig med barn-TV och samtidigt som han själv satt och spelade sitt dataspel. Om detta är fallet för TS, alltså att TS förväntas ta sig an en mammaroll och återskapa en kärnfamilj - spring! Det kommer aldrig att funka. En individ som inte kan förstå att man inte kan ha samma villkorslösa kärlek och lust till att ta sig an barn som inte är ens biologiska och som ställer de kraven är inte en individ som går att bli lycklig med i det långa loppet. Och att som barnlös vara partner med någon som aldrig kommer att kunna sätta ens behov först och vars liv man alltid måste anpassa sig efter - det är uppbyggt för att misslyckas. Det är svårt för biologiska föräldrar att hålla ihop sitt livspussel och sin familj, så hur svårt är det då inte att få det att funka när den ena inte ens är biologisk förälder till barnen man lever med? 

Jag är i en liknande sits. Har alltid varit mycket skeptisk till att inleda något med någon som har barn men har nu blivit väldigt förälskad i en man som har ett barn från ett tidigare förhållande. Jag är inte alls den barnkära typen och är inte intresserad av att skaffa egna barn, så jag kommer nog inte att flytta ihop med honom. Om man vill ha egna barn är det nog svårare eftersom man då måste bo ihop. 

Jag tänker också att det beror lite på hur gamla barnen är. Hans barn är i lågstadieåldern, och jag tycker att den åldern är lättare att stå ut med än yngre barn. Jag hade aldrig klarat av att dejta en pappa till en treåring.

Vet att du skrev att du vill ha svar från de i samma sits, men jag svarar ändå. Innan jag fick barn tänkte jag precis som dig, typ att de bara skulle innebära problem.

Nu har jag barn men de kommer troligtvis bli ensambarn. Ert gemensamma barn kommer ju få syskonskap på köpet liksom, som kan vara otroligt mycket värt. Jag har själv äldre halvsyskon som jag fått mycket glädje av. Bara en tanke

Jag tror du gör helt rätt - ni får det bästa tillsammans. Barnen får sin pappa och de får vara i sin familjen.

Sen har du och pappan/mannen er tid. Med tiden kommer du och barnen lära känna varandra men utan att ni klampar på varandra. Jag tror det blir mer glädje av detta.

Har själv barn. Skulle det ta slut med barnens pappa skulle jag välja särboskap !

Vad trist att det blivit så trots att ni gick in med rätt inställning. Men det kan ju hända även om man som förälder eller förälders partner har den bästa välviljan så.... Ja livet är inte lätt alla gånger.

Nu kanske det låter som att min situation alltid varit enkel och självklar. Så har det inte alltid varit. Men jag tackar min lyckliga stjärna för att vi (hittils) inte har hamnat i en situation där vi inte drar jämt.

Tack för komplimangen :) Jag försöker verkligen vara både en så bra Pappa och så bra partner som möjligt och ha en så ödmjuk och realistisk syn som möjligt... Nu kanske det låter som att min situation alltid varit enkel och självklar. Så har det inte alltid varit. Men jag tackar min lyckliga stjärna att vi (hittils) inte hamnat i en situation där vi inte drar jämt....

Ditt ex låter i mina öron som en lat jäkel som tycker det är bekvämt att lämpa över allt ansvar på ?någon annan? och bara göra sånt som han själv inte tycker är tråkigt.... Med den inställningen är risken stor att han aldrig hittar något förhållande som håller... Bra att ni separerat ! Du hade aldrig fått något eget liv där.

Jag tycker inte alla mina barns aktiviteter är roliga heller men det hör till föräldraskapet som jag ser det att göra allt man kan för att det ska gå att ordna på något sätt iallafall, för barnens skull. Vissa saker man själv inte tycker är megaroligt valde man ändå i det ögonblicket man blev förälder som jag ser det, och får då dra sitt strå till stacken iallafall... Inte bara Mamman som det är i alldeles för många parrelationer utan även jag som Pappa !

Tyvärr vet jag att det inte är alla som tänker så. Då blir det ofta svårt. För som du säger så livspusslet ofta svårt och påfrestande nog iallafall, även i det bästa förhållandet där Mamma och Pappa fortfarande är tillsammans...