Vår letrozol resa- följas åt?

Ush vad ledsamt :( beklagar verkligen!! Vet precis hur det känns, man känner sig så lurad. Vilken vecka var du i? Känner SÅ med dig <3

Jag fick tabletter med mig direkt, där är det ju väldigt individuellt hur smärtsamt det blir. Mitt blev väldigt smärtsamt, och jag är inte särskilt känslig, men blödde då istället bara 5-6 dagar. För vissa blir det ju som en vanlig mens i smärta men varar nog ofta längre då.

2 veckor efter att jag tagit tabletterna fick jag komma på VUL för att se att allt var ute (vilket det var) och jag kunde få börja med ny kur letrozol direkt om jag ville och kände mig redo, vilket jag gjorde. Detta på grund av att jag inte har någon egen cykel alls att ta hänsyn till. Men vet att vissa nog vill att man tar provera för att framkalla en blödning.

Den första kuren blev dock lite märklig, indikerades ägglossning på dag 14,15 och 16 på stickorna (alla tidigare cykler endast 1 dag, alltid dag 17) och sen kom ändå inte mensen förrän dag 33 (alltid dag 31 annars) Kroppen var nog inte riktigt redo. Nu är jag på omgång 2, dag 28 idag, ÄL dröjde ända till dag 22 så väntar inte mensen förrän om en vecka tidigast. Tagit prov för progesteron idag för att få bekräftat ÄL.

Cyklerna har blivit längre efter mitt MA, men om jag nu fått ÄL denna cykeln så verkar kroppen ändå vara ?back on track? :)

Hoppas att din återhämtning går så snabbt och smärtfritt som möjligt. Var det första barnet eller syskonförsök?

När ni tar letrozol, märker ni av äggvitesekret vid ägglossning?

Förstår det, samma för oss, vårt första :( skulle gått in i v13 på julafton så vi hade planerat att berätta för närmsta familjen på julafton. Nästa gång kommer vi nog inte alls att kika på när barnet är beräknat, eller ens tänka att det kommer att gå vägen förrän vi iaf gått förbi vecka tolv, kan fortf inte släppa tanken på att jag skulle fått en liten den 7/7 :( men självbevarelsedriften gör på något vis att man kämpar vidare ändå. Ledsamt att du ändå först fått se att allt gått bra, jag fick beskedet på mitt första ultraljud som skulle vara ?tidigt? i v.10, så jag fick i alla fall aldrig se fostret levande, det kan jag förstå är väldigt kämpigt :(

Hoppas att du kan komma igång med nya försök så snart som möjligt, jag håller tummar o tår för er!

Förstår verkligen det :( ja, det var nästan det som jag blev mest ledsen över, så besviken och känns så orättvist att jag aldrig kommer kunna njuta av en graviditet nu, konstant vara orolig för missfall till dagen man väl håller barnet i famnen. Fruktansvärt.

Likaså är jag SÅ mycket mer otålig i hela processen nu, när man faktiskt varit gravid en gång. Man har inte alls samma tålamod.

Förstår det, och jag tror nog samma. Man har ju fått MA, kroppen har ju inte förstått att man har missfall, det kan ju pågå flera veckor innan den inser det och det är ju fruktansvärt att gå o vänta på :( givetvis behöver man sörja men att komma vidare i processen hjälper en också att läka lite. Håller tummarna för dig!

Hej på er igen. Det var ett tag sedan jag skrev och har väl inte varit särskilt aktiv alls för jag har mått så dåligt av allt dethär med svårigheter att bli gravid. Men grattis till er som plussat och jag beklagar era missfall Sprallan och Barnlängtan. Jag är så ledsen för er skulle att ni ska behöva gå igenom det också.. 

Jag själv har ätit två kurer av letrozol och andra gången dubbel kur och på den lyckades vi äntligen plussa men tyvärr blev det ett tidigt missfall/kemisk gravidtet, vet inte vars gränsen går där. Jag hann bara tro i 1 vecka att vi äntligen skulle få bli föräldrar och jag blev helt förstörd när blödningen kom så förstår att ni måste haft/ha det fruktansvärt jobbigt nu med alla känslor kring det hela.. 

Min räddning var att precis efter blödningen fick vi på jobbet börja vaccineras mot covid-19 så jag fick ett break från detta med att tänka på barn och all stress kring det. Men nu är jag färdig vaccinerad och när mensen kommer igång nån gång har vi tänkt börja om med letrozol igen. 

Det skulle vara skönt ge varandra stöd i allt detta. Jag mådde så bra nu när vi haft denna paus från allt med barn men nu när det inte längre finns någon anledning att inte börjar försöka igen så kommer många jobbiga tankar och en fruktansvärd bitterhet tillbaka. Det känns bara så jävla orättvist att det ska behöva vara såhär rent ut sagt! Och jag är på ett sätt livrädd att börja om att försöka bli gravid igen för det blir sån besvikelse när mensen kommer och det är en sånn känsla av maktlöshet. Hur gör ni för att känna att det är värt det? Jag är så imponerad av erat kämparanda att ni orkar fortsätta efter alla nederlag, själv kan jag nästa känna ibland att jag inte orkar mer, att jag längre inte vill bli mamma trotts att jag innerst inne faktiskt vill det men jag orkar bara inte bli besviken hela tiden. 

Förlåt för detta långa meddelande och all bitterhet men kände bara att jag behöver skriva av mig. Känns inte som jag har någon i min närhet som förstår mig i allt dethär? 

Beklagar ditt missfall! Det är så tråkigt att man inte kan vara gravid utan att behöva oroa sig :( Hoppas ni får ett plus snart igen!

Jo det är nog så man måste tänka. Ibland brukar jag tänka att varför det är som det är, är för att vi är starka och är de par som skulle orka gå igenom detta när man ser alla sina vänner bli gravida till höger och vänster. Sen går ju alla känslor upp och ner, får hoppas att man blir mer positiv snart, man brukar ju bli det när man börjar om med ny kur.  

Du gör det så himla bra som kämpar, har du någon som du pratar med om allt det ni går igenom alltså jag tänker någon professionell? 

Men värst är ju såklart väntan som du skriver, speciellt om man känner sig redo att bara börja om på ny kur. Jag hoppas du ska slippa ta tabletter som startar igång blödningen. Får du börja om direkt med letrozol då på dag 3? 

Jag är som i valet och kvalet hur jag ska göra med att få tillbaka min mens, har inte haft någon mens nu sedan drygt 40dagar så vet inte om jag ska ta tabletterna för att framkalla den eller vänta tills den startar igång naturligt. Dock har jag så himla långa cyklar ibland så jag har som beslutångest. 

Tänker så på dig, hur har det gått? har det kommit igång ännu eller du inväntar fortsatt torsdag och tabletter? :(

Jobbigt :( håller tummarna att det går så snabbt och smärtfritt som möjligt så att du kan få börja blicka framåt igen <3

I morse orkade jag inte vänta längre, mensen beräknad imorgon. Innan sambon skulle åka till jobbet vid 6.30 testade vi, och minsann! Trots lång krånglig cykel med ÄL inte förrän dag 22 så visade det postivt :) (är ett CB testa tidigt så man ska inte få plus utan bara två streck)

Man blev glad men inte alls som första gången som slutade med MA i början av december, man vågar liksom inte vara glad, det är så himla synd :( Men hoppas så att det är vår tur att det går hela vägen nu.

Känner mig samtidigt hemsk som postar detta samma dag som jag vet att du ska sätta igång utdrivningen av ditt MA barnlängtan2021, för jag vet hur tufft du har det nu :( tänker så på dig! Men tänkte att samtidigt kanske det kan peppa att se att man kan lyckas igen, fick mitt MA konstaterat 2 dec i vecka 10, nu på andra cykeln med letrozol, inte ens 3 månader senare plussar jag igen. Kanske kan det vara en lite tröst eller pepp i allt det tuffa du går igenom, jag vet ju exakt hur det känns.

Nu hoppas jag bara av hela mitt hjärta att allt ska gå vägen denna gången för oss, men jag tror det först när jag sitter med bebisen i min famn.