Anonym (Elena) skrev 2020-10-25 17:15:26 följande:
Tack för ditt fina inlägg. Det väckte mycket funderingar..
Jag är nog dessvärre ingen bra lyssnare. Jag pratar ganska mycket.. det vet jag och försöker tänka till där. Men kan bli mycket bättra. Men när det gäller empati och lojalitet så är detta de viktigaste jag vet och något jag ger mina nära. Jag är inte så mycket för ytliga kontakter, behöver djup i mina relationer. De män jag träffat har många sagt att de aldrig varit så förtroliga eller kunnat öppna upp för någon som de kan med mig. Men detta kanske blir för intensivt? Jag vet inte.
Jag känner att jag har en roll att vara medelpunkten, som du säger, vet inte varför men kanske att jag är rädd att det ska bli stelt och tyst annars? Kanske skulle behöva prata med någon. Men har svårt att se att jag skulle vara ett problem när så många vill vara i mitt sällskap? Hade jag sårat någon hade det varit en sak. Men jag gör ju aldrig det. Istället blir jag sårad av andra. Jag försöker bara vara mig själv till 100%, ingen falskhet.
Hur tonar man ner sig själv utan att förringa sig själv? Jag vill göra det bästa så att det funkar, men jag tänker att det blir ganska falskt om en man väljer att spela någon man inte är? Och vill en man verkligen ha en kvinna om han inte ser hela henne?
Hur går förtroliga samtal ihop med att inte lyssna?