Beroende eller normalt? Datorspelande sambo.

Hej och oj vad många svar jag fick, tack allihopa! Jag ska försöka summera era tips och åsikter så gott jag kan.

Jag älskar honom. När jag träffade honom vändes hela mitt liv uppochner - till det bättre. Jag kommer ifrån en dysfunktionell familj och har varit familjehemsplacerad en period av min uppväxt.

Men med honom började jag leva, jag fick göra allt som jag aldrig fick möjligheten till att göra under tonåren. Jag hade ingen aning om något egentligen. Vilket gjorde att jag skapade ett starkt band till honom. Han kommer inte heller ifrån en perfekt familj så vi båda blev väldigt tajta de första 1-3 åren.

Han kan ibland skylla över saker på mig och koppla mitt beteende till min barndom, att jag vill ha mer tid ihop med honom kan han i så fall mena är förknippat med att jag blev ifråntagen mina föräldrar och därför är jag mer eller mindre beroende av honom i vuxen ålder, att jag ej kan ha hälsosamma relationer med människor. Jag vet inte om detta är ett sätt för honom att misshandla mig psykiskt eller om det faktiskt stämmer, men jag tycker ändå att jag har rimliga krav, som många av er skriver så borde han spendera mer tid med mig och att vår situation är ohållbar särskilt om vi får barn.

Han är väldigt välformulerad och pedagogisk vilket gör mig underlägsen honom ibland då allt han säger låter rätt och smart. Han är väl omtyckt av kollegor och vänner/familj. Han är den där smarta och kloka som alla lyssnar på. Vem är jag i jämförelse med det? Är väl ingen som lyssnar på mig? Någon skrev att jag kunde visa hans familj/vänner denna tråden men han skulle prata ner mig framför alla och mena på att jag är psykiskt ostabil.

Han har bröder som också spelar samma spel, vissa av dem har barn och sambo. En broder spelar bara vissa timmar någon kväll då och då, kanske 3-4 kvällar i veckan. Hans sambo har krav när de ska umgås och mysa, de har även 2 barn. Men detta tycker inte min sambo är onormalt, de har ju 2 barn? Jag brukar fråga honom, hur hade du gjort om vi haft en bebis? Ja då hade jag väl fått sälja datorn eller något i den stilen säger han. Så han kan enligt honom, prioritera ett barn men inte mig i detta nu? Vem är jag då för honom?

Klocka tiden skrev någon, ja det har jag försökt med, men han säger att jag klockar fel och att det ej stämmer med verkligheten. Ber jag han uppsöka hjälp så tycker han det mest rätta är att jag söker hjälp, då det är jag som har separationsångest, enligt honom. Även fast jag spenderar majoriteten av min fritid ensam eller med en vän/familjen. Det kan också vara psykiskt misshandel, men jag vet inte, har inte vågat att själv gå i terapi utan tyckte vi båda kunde gå men det ville han inte.

Någon tyckte jag enbart kunde laga mat till mig själv, ja men att äta med honom är i princip det enda jag har att se fram emot så ja jag vet inte.

Våra vänner har barn, är förlovade eller gifta. Äger hus med mera. Såklart håller jag med min sambo att det är viktigt att vara utbildad då jag ej vill att ekonomin ska vara ett beskymmer för våra framtida barn. Jag vill ju stå på en stadig grund innan jag sättet barn till världen.

Han anser dock att jag jämför mig för mycket med andra, ser jag ett par som håller handen på stan och frågar, varför går vi aldrig hand i hand längre? Du brukar han säga ja de kanske är nykära. Så vad jag än säger, så säger han äh dom är nykära, sluta jämföra oss med andra. Ibland säger jag, ja men dina bröder då? De umgås ju med sina sambosar? Ja men de har barn och så är dom tofflar brukar han säga. Han menar att han aldrig skulle toffla för mig.

Jag begär inte att han ska sluta spela dator helt, hade han spelat kortlek eller dansat balett och det hade påverkat oss negativt så hade det ej varit skillnad. Han tycker jag ska skaffa mig fler egna intressen och umgås mer med mina vänner, men varför leva i ett förhållande med någon när man sitter på varsitt håll med sitt egna och aldrig gör något ihop? Då kan man lika gärna vara singel anser jag. Man kan inte ha det bästa av allt.

Att bara vara ihop, laga mat och det andra sitter vid köksbordet under tiden, man småpratar och skrattar det saknar jag. En mogen man som finns och vill vara med mig. Men samtidigt vill jag inte lämna honom. Det är svårt.

Han läste tråden och tyckte jag saltat på allt, det har jag inte, det är så jag upplevt det och han kanske inte ser det. Men kan tillägga att allt jag nämnt inte händer ALLTID utan OFTAST. Så blir han nöjd. Och en sak till, hur gör ni om någon av er lagat mat ex? Vem tar disken? Min sambo anser att den som lagat mat också diskar och plockar undan. Säger jag åt honom att diska efter maten så menar han att jag använt för många grytor och redskap och stökat ner oh det tänker minsann han inte diska upp efter mig. Hänger det tvätt på tork och jag ber honom vika den kan han säga ja men det mesta är ju ditt? Likadant om han ska tvätta, så klagar han på att det mesta är min tvätt. Ja så det är väl flera problem än just datorspelandet men det grundas väl i att han vill sitta framför datorn istället.

Denna texten kanske gjorde er alla mer förvirrade men jag är ändå glad över era perspektiv och jag tar till mig det ni har skrivit, era tips och dylikt.

Vill förtydliga att jag ej ser negativt på datorspelande, jag har själv spelat och spelar någon gång varje månad (har en egen stationär spel dator) och joinar när min sambos kompisar spelar, jag kommer bra överens med hans vänner och jag ser mig som en chill flickvän som inte ställer så höga och orimliga krav på honom. Men det har eskalerat och det är där problematiken med spelandet i sig kommer in och därav ber jag om perspektiv.

Att han måste få koppla av är självklart, men att dra det till den nivån där jag är exkluderad i hans liv fungerar inte för mig i alla fall. Min sambo jobbar inom akutsjukvård så han räddar också liv de dagar han ej studerar, men det ska inte gå ut över vårt förhållande till denna grad, om det nu skulle vara en ursäkt.

Nej jag förstod det, men ville ändå förtydliga då du skrev att din kille måste få slappna av då han ansvarar för folks liv. Det gör min sambo med men det går inte att slappna av till vilket pris som helst. Jag håller med om att datorspelande är 1000 gånger bättre än andra beroendeframkallande aktiviteter men tråkigt nog påverkar det lika illa om det går för långt. Jag tolkade det inte som att du ej var på min sida (du får ju tycka och tänka som du vill) men ville som sagt bara förtydliga rent Allmänt ifall andra undrar eller har förutfattade meningar om mig och min syn på datorspel rent generellt.

Hej alla! Tack återigen allihopa! Jag har läst igenom allas svar och jag förstår att vissa undrar hur jag ens kan leva med honom, hur jag kan vara en mamma åt honom osv. Nu är det inte så att jag servar honom med precis ALLT. Jag är väldigt omhändertagande som person, vill att alla i rummet ska vara bekväma och tillfredsställda. Men jag vet att jag tagit på mig alldeles för mycket ansvar i hemmet till följd av min sambos emotionella och oftast fysiska frånvaro i rummet intill.

Så nu ikväll så har jag skrivit ut ett STORT schema, jag började med en vecka för att sedan utvärdera. Där står alla hushållssysslor listade, med datum och plats för signatur. Bredvid schemat sitter en annan lista med vad som ingår i vardera syssla, ex kök så står det inom parantes vad som ingår i städning av just köket. Jag vet, det låter som att jag driver ett familjehem för 5 ungdomar men ja, någon skrev han var omogen så då kanske det är ett schema som krävs.

Sedan är det även tillagt regler för umgänge, eller ja, mer mina önskningar då jag ej gått igenom detta med min sambo än. Men då är det 2 punkter, att all mat konsumeras tillsammans och utöver den tiden skall umgänge på 1 timme varje dag finnas. Ex se en film eller gå en runda. Är det för hårt eller? Kanske 30 minuter är mer lagom?

Sen är det mål som har 3 punkter där det mer eller mindre står att gemensamma intressen bör införas, som stöket viljan för oss att vara tillsammans. Mål att belysa, höra och se varandra samt stötta och motivera i vardagen. I runda slängor.

Någon skrev, tvätta inte hans tvätt mer! Jag lyssnade, jag var uppe på vinden och hämtade en extra tvättkorg, skrev ut våra namn och satte respektive namn på varsin tvättkorg. Han tvättar sin tvätt och jag min. Sängkläder och dylikt för vi tvätta varannan gång.

Även att jag skulle sluta laga hans mat kom som förslag, jag lyssnade halvvägs, men ensligt schemat lagar vi mat varannan dag, den som lagar mat diskar med, men den som inte lagar mat går med soporna.

Får se hur han ställer sig till detta, jag kommer introducera mitt system ikväll så för jag återkoppla, det kanske inte gör att han spelar dator mindre, men sysslorna delas upp mer rättvist och det kan i sin tur göra att han successivt anpassar sig och tycker det är kul att vara hos mig i köket med en kaffe än ensam i ett kallt sovrum med blodsprängda ögon.

Tack igen alla ????

Ja vad tror du resultatet blir om jag sätter 3 timmars umgänge varje kväll? Jag vill ju inte gå på för hårt utan börja successivt för att sedan utvärdera resultatet och sedan öka allteftersom, klarar han inte 30min klarar han inte 3 timmar.... jag förstår hur det låter men när det är såhär extremt som i mitt fall så kan jag inte heller börja med för stora krav...

Såklart är det inte såhär jag vill leva mitt liv, men försöker förändra i den mån jag kan tills alternativen tar slut och att lämna honom är det sista alternativet.

Jo jag vet... det är sjukt.. ljuger för mig själv om att det fortfarande finns hopp om att allt löser sig och jag bara överdriver med allt. Vill kanske inte inse hur allvarligt det faktiskt är...

Jo jag har ju misstänkt att det är därför men han förnekar alltid det när jag tar upp det. Han tycker det är jobbigt att jag frågar honom ifall hans känslor förändrats och att han måste klargöra det för mig, så mycket respekt borde han ju ha att åtminstone vara ärlig med ifall han inte älskar mig längre. När jag frågar honom så brukar han säga att fortsätter jag och frågar om det så kanske det blir så tillslut. Att känslorna försvinner. Då han finner min osäkerhet i vårat förhållande som oattraktivt.

Att han enbart är med mig för bekvämlighet och ekonomin har jag också tagit upp. Men det skämtar han bort. När jag säger att han är med mig för att jag tjänar mer än honom och kan betala mer, så säger han ändå att han är mer ekonomisk än mig och att jag är oansvarig när det gäller ekonomin, så det har han ingen nytta av. Och det stämmer ju, jag och pengar är ingen bra kombination, men följer en budget och har det under kontroll. Vi har separat ekonomi. Delar på hyran enbart. Köper jag något utöver med mina pengar Som är till hemmet och till oss båda och ber honom betala en del, så brukar han säga att han inte betalar för det för han vill inte ha något/behöver inget. Ex behöver vi nya kökshanddukar och jag köper det, så kan han säga nej men jag klarar mig med dom gamla så det för du betala om du vill ha nya handdukar. Sen har han visserligen köpt vissa möbler så ja, kanske inte mer än rätt då.

Bilen ex står jag för alla kostnader, även fast jag skjutsar runt honom och vi kör gemensamt till affären etc, för bilen valde jag att köpa, och han kan ta bussen/cykla och därmed betalar inget. Kanske är rätt, jag vet inte.

Tack för ditt svar

Lite uppdatering på hans reaktion av schemat, först var han positivt inställd och tyckte det var bra. Men han klargjorde att han fått ryggvärk under dagen, vilket han skrev tidigare samma dag så det visste jag om, och att han då inte kunde prestera utefter mitt schema. Han kanske kunde laga maten som nu ikväll sa han.

Hans rena tvätt hade jag slängt i en hög på hans sida av sängen. Jaha vad är detta undrade han. Ja det är din tvätt, min har jag redan vikt, så kommer det förbli så vänj dig sa jag. Jaha men jag har ju ont i ryggen... ja vad synd sa jag, du hjälpte inte mig när jag hade ryggvärk sist.

Imorse vaknade jag först, han bad mig igår att väcka honom för att han skulle hinna mjuka upp ryggen inför jobbet, han jobbar vissa dagar. Under tiden satte jag på kaffe och gjorde smörgås till MIG. Jag plockade lite och ordnade till våra husdjur, vid 6 brukar jag gå in i badrummet för att göra mig iordning. Då har jag väckt honom vid 05:30. Men han ligger kvar och somnar om, så jag jämt får springa och väcka honom. Men jag sa åt honom, Stig upp eller ligg kvar, det är sista gången jag väcker dig somnar du sen om igen är det bussen som gäller. Han åker ju med mig till jobbet annars.

Men dit jag ville komma va.... något som påverkat mig hela dagen... när jag stod där i badrummet och sminkade mig, kom han in och trängde sig förbi för att borsta sina tänder, jag backade i samband och råkade då slå ner min sminkväska på golvet så allt flög ut. Jag röt ifrån och sa åt honom att vänta på sin tur, han vet att jag ALLTID sminkar mig vid 06. Men han skulle fram och jag fick sminka mig i köket för jag skulle minsann inte hindra honom från att tvätta av sig. Jag röt ifrån och slog näven på tvättmaskinen sa åt honom att visa lite hänsyn, alla känslor från det ni har skrivit kom fram, jag bara kände FUCK YOU. Då knuffade han mig... rätt in i ett element som var bakom mig. Gjorde så jävla ont... sen slängde han tandborsten och klädde på sig och stack, tog väl bussen till jobbet. Jag körde till jobbet, tårarna kom. Gick in på kontoret, torkade tårarna och satte på pokerface. Va glad som vanligt tänkte jag.

Men det är inte första gången han knuffar mig, och jag brukar knuffa tillbaka. Han vet att rör han mig får han samma tillbaka, hemskt men jag är aldrig rädd för honom. Tar jag sen upp Vad han gjort så har han inte gjort något, det är jag som inbillar mig.

Har suttit och letat lägenhet hela dagen. Vill bara börja om.

Ikväll ska jag iväg till en kompis. Vill inte vara hemma...

Känns så skönt att ha er att prata av med mig.. vågar inte prata med våra vänner ... dom tycker så bra om honom..

Ja precis. Jag märker det på mig själv också att det blivit normalt i hemmet, att ha det såhär liksom. Men jag vet ju innerst inne att det inte är så jag vill leva. Jag känner igen det där, ilskan som kommer när man ropar lite snällt.

Starkt av dig att våga lämna.