Men herre gud! Bortsett från att han uppenbart har ett spelberoende så behandlar han dig otroligt respektlöst. Självklart ska det vara tyst i sovrummet när du ska sova. Självklart håller man inte upp fingret åt någon som ska säga något. Självklart ska du inte serva honom med frukost, middag och planering av livet. Helt ärligt: släpp honom. Låt honom fixa mat själv, rodda ditt liv. Och sparka ut jättebebisen!
Hej och oj vad många svar jag fick, tack allihopa! Jag ska försöka summera era tips och åsikter så gott jag kan.
Jag älskar honom. När jag träffade honom vändes hela mitt liv uppochner - till det bättre. Jag kommer ifrån en dysfunktionell familj och har varit familjehemsplacerad en period av min uppväxt.
Men med honom började jag leva, jag fick göra allt som jag aldrig fick möjligheten till att göra under tonåren. Jag hade ingen aning om något egentligen. Vilket gjorde att jag skapade ett starkt band till honom. Han kommer inte heller ifrån en perfekt familj så vi båda blev väldigt tajta de första 1-3 åren.
Han kan ibland skylla över saker på mig och koppla mitt beteende till min barndom, att jag vill ha mer tid ihop med honom kan han i så fall mena är förknippat med att jag blev ifråntagen mina föräldrar och därför är jag mer eller mindre beroende av honom i vuxen ålder, att jag ej kan ha hälsosamma relationer med människor. Jag vet inte om detta är ett sätt för honom att misshandla mig psykiskt eller om det faktiskt stämmer, men jag tycker ändå att jag har rimliga krav, som många av er skriver så borde han spendera mer tid med mig och att vår situation är ohållbar särskilt om vi får barn.
Han är väldigt välformulerad och pedagogisk vilket gör mig underlägsen honom ibland då allt han säger låter rätt och smart. Han är väl omtyckt av kollegor och vänner/familj. Han är den där smarta och kloka som alla lyssnar på. Vem är jag i jämförelse med det? Är väl ingen som lyssnar på mig? Någon skrev att jag kunde visa hans familj/vänner denna tråden men han skulle prata ner mig framför alla och mena på att jag är psykiskt ostabil.
Han har bröder som också spelar samma spel, vissa av dem har barn och sambo. En broder spelar bara vissa timmar någon kväll då och då, kanske 3-4 kvällar i veckan. Hans sambo har krav när de ska umgås och mysa, de har även 2 barn. Men detta tycker inte min sambo är onormalt, de har ju 2 barn? Jag brukar fråga honom, hur hade du gjort om vi haft en bebis? Ja då hade jag väl fått sälja datorn eller något i den stilen säger han. Så han kan enligt honom, prioritera ett barn men inte mig i detta nu? Vem är jag då för honom?
Klocka tiden skrev någon, ja det har jag försökt med, men han säger att jag klockar fel och att det ej stämmer med verkligheten. Ber jag han uppsöka hjälp så tycker han det mest rätta är att jag söker hjälp, då det är jag som har separationsångest, enligt honom. Även fast jag spenderar majoriteten av min fritid ensam eller med en vän/familjen. Det kan också vara psykiskt misshandel, men jag vet inte, har inte vågat att själv gå i terapi utan tyckte vi båda kunde gå men det ville han inte.
Någon tyckte jag enbart kunde laga mat till mig själv, ja men att äta med honom är i princip det enda jag har att se fram emot så ja jag vet inte.
Våra vänner har barn, är förlovade eller gifta. Äger hus med mera. Såklart håller jag med min sambo att det är viktigt att vara utbildad då jag ej vill att ekonomin ska vara ett beskymmer för våra framtida barn. Jag vill ju stå på en stadig grund innan jag sättet barn till världen.
Han anser dock att jag jämför mig för mycket med andra, ser jag ett par som håller handen på stan och frågar, varför går vi aldrig hand i hand längre? Du brukar han säga ja de kanske är nykära. Så vad jag än säger, så säger han äh dom är nykära, sluta jämföra oss med andra. Ibland säger jag, ja men dina bröder då? De umgås ju med sina sambosar? Ja men de har barn och så är dom tofflar brukar han säga. Han menar att han aldrig skulle toffla för mig.
Jag begär inte att han ska sluta spela dator helt, hade han spelat kortlek eller dansat balett och det hade påverkat oss negativt så hade det ej varit skillnad. Han tycker jag ska skaffa mig fler egna intressen och umgås mer med mina vänner, men varför leva i ett förhållande med någon när man sitter på varsitt håll med sitt egna och aldrig gör något ihop? Då kan man lika gärna vara singel anser jag. Man kan inte ha det bästa av allt.
Att bara vara ihop, laga mat och det andra sitter vid köksbordet under tiden, man småpratar och skrattar det saknar jag. En mogen man som finns och vill vara med mig. Men samtidigt vill jag inte lämna honom. Det är svårt.
Han läste tråden och tyckte jag saltat på allt, det har jag inte, det är så jag upplevt det och han kanske inte ser det. Men kan tillägga att allt jag nämnt inte händer ALLTID utan OFTAST. Så blir han nöjd. Och en sak till, hur gör ni om någon av er lagat mat ex? Vem tar disken? Min sambo anser att den som lagat mat också diskar och plockar undan. Säger jag åt honom att diska efter maten så menar han att jag använt för många grytor och redskap och stökat ner oh det tänker minsann han inte diska upp efter mig. Hänger det tvätt på tork och jag ber honom vika den kan han säga ja men det mesta är ju ditt? Likadant om han ska tvätta, så klagar han på att det mesta är min tvätt. Ja så det är väl flera problem än just datorspelandet men det grundas väl i att han vill sitta framför datorn istället.
Denna texten kanske gjorde er alla mer förvirrade men jag är ändå glad över era perspektiv och jag tar till mig det ni har skrivit, era tips och dylikt.
Och: tror du alla hade tyckt att han är den där smarta som man lyssnar på om de visste att han inte kan ta hand om disk eller tvätt? Eller att han inte ens har vett att fatta att hans sambo behöver ostörd sömn på nätterna?
Det här är ju säkert bitar han håller dolt för alla andra. Inget han direkt skryter om va?
Det kan säkert ligga något i att du bundit dig vid honom pga din trista uppväxt MEN det betyder inte att det måste fortsätta så. Det betyder inte heller att han har rätt att behandla dig dåligt, för det gör han.
Tryckte iväg lite för fort. Har en grej till:
Att du känner dig underlägsen honom kan du släppa direkt. Vem är det som jobbar och sliter och vem är det som häckar framför datorn? Vad är smartast? Inte fan är det han i alla fall. Han kan ju inte ens ta hand om sig själv.
Jo jag har ju misstänkt att det är därför men han förnekar alltid det när jag tar upp det. Han tycker det är jobbigt att jag frågar honom ifall hans känslor förändrats och att han måste klargöra det för mig, så mycket respekt borde han ju ha att åtminstone vara ärlig med ifall han inte älskar mig längre. När jag frågar honom så brukar han säga att fortsätter jag och frågar om det så kanske det blir så tillslut. Att känslorna försvinner. Då han finner min osäkerhet i vårat förhållande som oattraktivt.
Att han enbart är med mig för bekvämlighet och ekonomin har jag också tagit upp. Men det skämtar han bort. När jag säger att han är med mig för att jag tjänar mer än honom och kan betala mer, så säger han ändå att han är mer ekonomisk än mig och att jag är oansvarig när det gäller ekonomin, så det har han ingen nytta av. Och det stämmer ju, jag och pengar är ingen bra kombination, men följer en budget och har det under kontroll. Vi har separat ekonomi. Delar på hyran enbart. Köper jag något utöver med mina pengar Som är till hemmet och till oss båda och ber honom betala en del, så brukar han säga att han inte betalar för det för han vill inte ha något/behöver inget. Ex behöver vi nya kökshanddukar och jag köper det, så kan han säga nej men jag klarar mig med dom gamla så det för du betala om du vill ha nya handdukar. Sen har han visserligen köpt vissa möbler så ja, kanske inte mer än rätt då.
Bilen ex står jag för alla kostnader, även fast jag skjutsar runt honom och vi kör gemensamt till affären etc, för bilen valde jag att köpa, och han kan ta bussen/cykla och därmed betalar inget. Kanske är rätt, jag vet inte.
Tack för ditt svar