Befinner mig i ett avgrundsdjupt hål

Det tar verkligen emot att skriva detta och det sitter långt inne.

Jag har tre små barn och en man. Hemma hos oss är det bråk nästan jämt och mina stressnivåer är skyhöga. Jag skriker åt barnen och skäller på dem, och har extremt dåligt samvete över detta. Känner mig inte värdig dem som mor. :( Jag gör allt för dem och kämpar verkligen för att få det att gå ihop. Lever för övrigt med en man som jag inte älskar längre och som inte gör ett skvatt i hemmet eller med barnen, vilket gör mig helt dränerad på energi. Har ingen som helst avlastning nånstans ifrån.

Jag är kroniskt irriterad och har som sagt jättehöga stressnivåer. När det är som värst kan jag få tvångstankar om att jag ska skära av mig fingrarna i ren stress när alla barnen skriker i kör. Det snurrar i hela huvudet och jag känner mig svimfärdig. De två äldsta är i trotsåldern och lyssnar inte på nånting jag säger till dem heller, vilket gör mig väldigt frustrerad. Ofta gör de tvärtemot vad jag säger och jävlas medvetet. Samt slåss med varandra. Jag klarar inte av att vara pedagogisk i dessa sammanhang.

Skulle aldrig våga söka vård för mitt mående då jag vet att det brukar göras orosanmälningar på sånt. Jag älskar mina barn och gör verkligen allt för dem.

Mannen och jag har helt glidit ifrån varann då vi aldrig har tid ihop och han väljer att göra saker på egen hand. På kvällarna när barnen sover så somnar även jag då jag är så slutkörd. Men ärligt talat så vet jag inte ens om jag vill umgås med honom om jag skulle orka... Tycker inte ens om att han tar i mig, vilket han märker och försöker ge mig dåligt samvete för. Känner ofta att jag bara skulle vilja dra ifrån allting, men skulle det göra nån nytta? Mår ju dåligt båda av mannen OCH barnen. Vill ha lugn och ro omkring mig för en gångs skull. Är så slut... zzz...