Hur gör ni med stora bonusbarn?
Jag måste ställa lite frågor först om det är okej? Pappan har alltså två lägenheter, varav ett är centralt och står helt tomt?
Jag antar att ni har varit gifta länge? Har bonussonen ändrat på sitt beteende de senaste åren?
Om jag tänker utifrån mitt perspektiv så var jag ganska deppig i den åldern (tonårsångest satt kvar), olyckligt kär i en samkönad, tyckte jag var oattraktiv och dyl. Jag var äntligen fri från skolan (oerhört skoltrött) men saknade skolkamrater osv. Jag uppfattade nog som kylig av min familj, men jag deprimerad och självcentrerad då och hade ingen om hur jag skulle öppna upp. Min poäng är att jag förstår ditt perspektiv till fullo att det trångbott och han uppfattas som lat, men pojken kanske mår dåligt och mamman vet om det? Han pluggar 100% och jobbar söndagar? Det är ganska mycket endå.