Hur gör ni med stora bonusbarn?

Du har helt rätt i men hon vill inte se det på det sättet och hon vill inte ha med pappan att göra alls.

Hos pappan får han handla, städa, laga maten själv, tvätta sina kläder etc. Hos oss dammsuger han i bästa fall 2 gånger per månad efter upprepade tillsägelser. Allt annat får han serverat. Hon gör tom så pass mycket mer kvällsmat så att han slipper ställa sig och laga sin lunch på dagarna. Att det blir matlådor över så att han kan ta med sig det till jobbet. Hon ser till om till att han får fredagsmys och viss lördagsgodis då vi oftast är borta över helgerna fast han har hela studiebidraget (högskolenivå) och jobbar i stort sett varje söndag där han har väldigt bra betalt. 

Varför bo hos pappa när man har helpension hos mamma! 

Så illa är inte hos oss. Det handlar inte om att han inte kan, och jag vet att han är mycket omtyckt och flitig på de arbetsplatser han brukar vara på. Det handlar mer om extrem lathet och en mamma som gör allt för honom som i sin tur lämnar mer tid till spelandet och egna sysslor. 

Hur vet du det?

Eller är det bara önsketänkande?

Ts fru kan nog säkerligen få minst halva umgänget, dvs varannan vecka. Det finns inget som talar mot det.

Dottern vill nog inte mista sin mamma om det är priset för ett eget rum.

Varför är mitt förslag att ts och frun flyttar ut i vardagsrummet så fel? Då är ju problemet löst.

Vem har sagt att hon vill det?

Ts vill ju inte besvara mitt förslag om att föräldrarna flyttar ut i vardagsrummet. Då är problemet löst.

Är det verkligen så stor uppoffring?  För ts verkar det onekligen så. Han slänger hellre ut sin frus son än att själv ha sin säng i vardagsrummet.

Det är sjukt. Den mannen hade jag lämnat fortare än kvickt.

Jaså, det har jag isåfall missat. Då ber jag om ursäkt och ska se om jag kan hitta det inlägget.

Jag vill definitivt inte ha mina barn hemma tills de är 30+, var läste du det?

Vi pratar om en TJUGOÅRING inte en TRETTIOÅRING.

Jag är inte ute och cyklar, jag försvarar mamman och hennes äldsta son. Anledningen är att jag tycker att ts har fel.

Får jag inte tycka det för dig?

Vi pratade faktiskt om det på nytt precis och jag frågade om hon skulle vilja flytta ut i vardagsrummet och svaret blev nej. Hennes rygg klarar inte av det. Det är ingen mening att dividera med en som redan har svingat yxan.

Han har valt att bo hos oss för att han blir uppassad och inte behöver lyfta ett finger. Han borde ha fått en spark i arslet för länge sedan och nu ska han få dela rum med lille bror. När han får reda på det så drar han som skållad råtta. Jag har fått nog av allt daltande.

Nu vet vi varför han väljer bo hos oss och inte sin pappa. Han har nu själv berättat att pappan ställer krav på honom när det gäller sysslor samt har kollat upp hans ekonomi frekvent referens hans spelmissbruk. Det har inte min fru gjort sedan han valde stanna hos oss på permanent basis trots upprepade påpekningar från min sida. Nu visar det sig att han har spelat bort allt han har tjänat och är luspank. 

Detta uppdagades i helgen när hans pappa hörde av sig till min fru och bad henne kolla upp hans konto. 

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker längre och vems beteende är värst i sammanhanget. När han fyllde 18 för drygt två år sedan så motsatte jag mig att han skulle komma över sparpengarna som min fru hade sparat sedan han föddes. Jag ansåg att han skulle få pengarna när han hade ett mer konkret mål, såsom köpa lägenhet, möbler, körkort och dylikt. Framförallt bevisa att han kan sköta ekonomin på ett vuxet sätt. Det var en ordentlig besparing som han brände av på ett par veckor. 

Det var jag som synade honom och stoppade det hela då han var på väg att ta ett sms-lån för att göra det klassiska. Vinna tillbaka allt han har förlorat. Han fick gå på rehabilitering som avslutades efter några få tillfällen och ingen uppföljning alls. Jag har varit på att han ska redovisa det han tjänar så att vi vet vad han gör med pengarna samt att han ska betala hemma där vi sparar undan det åt honom men utan resultat. Jag känner att det spelar ingen roll vad jag säger eller föreslår att göra, hon gör som hon vill och det blir ingen kontinuitet eller konklusion. 

Jag vet inte om jag orkar mera samtidigt så är hon otroligt ansatt från alla håll och kanter. 

Jag är så otroligt trött och förbannad på mig själv och jag kan inte skylla på någon annan. Jag har om och om haft rätt de senaste åren och vetat hur saker och ting kommer att utvecklas och ändå bara tillåtit det ske. Jag visste att rumsbytet var ett jävligt korkat förslag. Ändå lät jag min fru driva igenom det så att den yngsta fick dela rum med sin storebror. 

Han kom över till oss igår kväll då han inte kunde somna pga. att det var ljust i rummet, datorn var igång och fläkten låter som bara den på eländet och han hade svårt med ljudnivån i rummet att komma till ro. Jag sa att han kunde ligga kvar i vår säng och då hade jag tänkt att lägga mig i soffan men då började min fru med bestämd röst övertala honom att det var en vanesak och fick med honom tillbaka till rummet. Han fann sig i det men det gjorde så otroligt ont i mig och jag kände/känner mig som den mest usla pappan i världen igen. Det var då jag berättade för henne att jag inte står ut med situationen längre. Hon ville reda ut det hela men jag kände mig som en laddad mina och bad henne låta bli och ta det vid senare tillfälle. 

Som du?

Eller bidrar ditt inlägg mer till något än mitt?